Ska vi låta kapitalet utnyttja flyktingkrisen?

Det är inte bara de högerextrema rasisterna som ser till att utnyttja flyktingkrisen till att flytta fram sina positioner. Även från storföretagen och dess samarbetsorganisationer som Svenskt Näringsliv planläggs hur flyktingkatastrofen ska användas för deras syften.

I ett första skede ser de till att göra flyktingmottagandet till en miljardindustri. Skattepengar som egentligen ska gå till flyende människor hamnar istället på Wallenbergs, Bert Karlssons och andra rufflares vinstkonton.

Men det finns även en mer långsiktig plan. Flyktingkrisen ska utnyttjas för att driva igenom den gamla drömmen om ett låglöneproletariat.

Kapitalisterna och deras försvarare – både politiker och nationalekonomer – har länge hävdat att det krävs en viss arbetslöshet för att se till att arbetarklassen hålls på mattan och inte vågar kräva högre löner och bättre arbetsförhållanden. Men i krisens Europa med permanent massarbetslöshet och urgröpta statskassor efter mångmiljardstöd till krisande banker och finans-institut blir det allt svårare att hålla den stora gruppen arbetslösa med näsan över vattenytan, trots stora försämringar i a-kasse- och övriga trygghetssystem.

Ett låglöneproletariat fyller fortfarande funktionen av att hålla klassen som helhet på mattan, genom att tvingas jobba under så vedervärdiga förhållanden, men förser samtidigt borgar-klassen med en billig arbetskraft att anställa för poolrengöring, hundvakt eller butlers.

Så ser målet ut, men i många länder i Västeuropa har det inte lyckats. Den fackliga styrkan och de trygghetssystem som arbetare tillkämpat sig under hela 1900-talet har stått i vägen. De har kommit en bra bit på vägen med arbetskraftsimport, skattesubventionerad hemhjälp åt överklassen och de ständiga attackerna på arbetarklassens trygghet, men nu försöker kapitalisterna använda flyktingkrisen till att fullt ut förverkliga drömmen.

Till skillnad från i Sverige så vågar kapitalisterna i Tyskland tala öppet om vad de vill. 2011 gjorde den tyska arbetsförmedlingens ordförande Frank-Jürgen Weise prognosen att Tyskland innan 2016 behöver ett arbetskraftstillskott från utlandet på två miljoner människor.

Nu verkar prognosen slå in varpå en av det tyska näringslivets toppdirektörer, Tom Enders från flygplanstillverkaren Airbus, kräver att Tyskland måste avreglera arbetsmarknaden för att skapa en låglönemarknad. ”Vi måste ha modet att genomföra avregleringar med målet att närma oss USA”, hävdade Enders.

Den svenska överenskommelsen om flyktingkrisen för några veckor sedan var ett steg på vägen och säkert kommer det att komma många fler förslag i denna riktning ju längre flyktingkrisen pågår.

Nu hävdar vi inte att flyktingkrisen är medvetet skapad för att få till det tryck som krävs för att genomdriva skapandet av ett låglöneproletariat. Det vore att gå för långt och att falla ner i konspirationsteoretikernas halvparanoida världsbild.

Däremot är arbetsfördelningen mellan USA och EU klar. Som Anders Borg sa häromåret vid ett föredrag i USA: ”Ni skapar krigen och vi tar hand om flyktingarna”. Sedan 1991 har målet varit att skaffa kontroll över Centralasien, Mellanöstern och den nordafrikanska kusten och dess olje- och gasfyndigheter.

Redan i början av 2000-talet pekade George W Bush ut de så kallade ondskans axelmakter, däribland Irak, Libyen och Syrien. 2015 är Irak och Libyen sönderslagna och kriget i Syrien är inne på sitt femte år. Trots att de oerhörda mänskliga konsekvenserna är uppenbara för alla så fortsätter svenska staten att pumpa in pengar till terrorgrupper och en allt starkare Natolobby vill göra oss till en fullständig underlydande under den USA-imperialism som ligger bakom krigen och flyktingkatastrofen.

Till på köpet vill borgarklassen i Sverige använda den flyktingkris som deras imperialistiska utrikespolitik har skapat till att slå mot arbetarklassens levnadsförhållanden.

I ett inledningsskede kommer det att kallas tillfälliga lösningar. Tillfälliga avsteg från kollektivavtal och anställningstrygghet. Tillfälligt utökade skattesubventioner för hemtjänst hos överklassen. Tillfälliga undantag vid bostadsbyggandet. När det tillfälliga väl är på plats kommer borgarklassen göra allt för att det ska permanentas.

Så skapas ett låglöneproletariat som bor i billiga och undermåliga bostäder, vars löner till stor del betalas med skattepengar och som under utvisningshot är tvingade att sälja sin arbetskraft till första bästa som vill ha sina skor putsade, sin pudel rastad eller sina matkassar hemburna för några tior.

Ett underskikt av arbetare som är så ”arbetsvilliga” att de kommer ha både två, tre och fyra jobb per dag. Där har vi de ”avregleringar med målet att närma oss USA” som det tyska stor-kapitalet öppet vågar prata om.

Hur flyktingkrisen ska hanteras politiskt har Proletären skrivit om förr och vi kommer att återkomma, men det finns även en facklig sida av saken som är fullkomligt avgörande. Den nuvarande krisen är skapad av kapitalisterna och deras politiska förvaltare – det gäller såväl anledningen till att folk flyr som det eländiga läget i vårt land med bostadsbrist, arbetslöshet, en välfärd på knäna – och det finns ingen anledning att tro att de vill lösa den på ett sätt som gynnar arbetarklassen.

Men fackföreningar är inte och ska inte vara en del av statsapparaten och det politiska spelet i Stockholm. Oavsett vilka överenskommelser som görs i riksdagen för att sänka standard och löner och undergräva kollektivavtal och trygghet, så har fackföreningar och arbetarkollektiv ute på arbetsplatserna ingen skyldighet att acceptera detta. Tvärtom så är skyldigheten att bekämpa varje sådan framstöt.

Flyktingkrisen kräver extraordinära lösningar, om detta är alla överens. Men det betyder inte att kostnaderna och ansvaret ska läggas på arbetarklassen att betala med sin trygghet och välfärd.

Även i humanitära krissituationer måste frågan ställas: Vem tjänar på det? Humanism kan fyllas med olika klassinnehåll och kriser innebär även alltid möjligheter, men om vänstern i bred mening och fackföreningsrörelsen inte genomskådar den till humanism förklädda överklasspolitiken så heter de stora vinnarna Sverigedemokraterna och Svenskt Näringsliv och den stora förloraren är arbetarklassen i Sverige.