Varför strejkade pappers?

Pappers fick visserligen ett avtal som var något pyttelitet bättre än den norm som sattes av alltid lika lydiga IF Metall, men i förhållande till LO:s ursprungliga krav är resultatet pinsamt dåligt. Eller vad sägs om 3,3 procent  i lånepåslag över 22 månader, ynka 0,1 procentenheter bättre än IF Metall, att jämföra med det från början ynkliga LO-kravet om 2,6 procent på 12 månader.

Av den omtalade låglönesatsningen bidde det också en tummetott. Hånfulla 50 kronor mer i månaden före skatt räcker inte ens till en dosa snus.

Vi var från början konfunderade över Pappers stridslarm. Enligt våra rapporter fanns inget tryck underifrån, i vart fall inte bland den vanliga medlemmarna, och Pappers-ledningen gjorde heller inga som helst försök att förankra vare sig kraven eller konflikten ute på bruken. Stridslarmet hördes bara från Jan-Henrik Sandberg och högsta Pappers-ledningen i Stockholm. Medlemmarna mobiliserades inte, utan de förväntades bara ställa upp när ledningen kallade, som schackpjäser utan egen vilja. En sådan strejk kan inte vara allvarlig menad.

Med avtalet slutet är vi inte mindre konfunderade. Varför tog Pappers denna konflikt om ambitionerna inte var större? Utan kampkrav underifrån handlade det i alla fall inte om att lätta på trycket, utan skälen måste varit andra.

En vällvillig tolkning är att Jan-Henrik Sandberg & Co fann det nödvändigt att markera mot arroganta arbetsköpare, där Skogsindustriernas Marie Arwidson stuckit ut som en riktig översittartyp. Men varför då vika sig så lätt och så fort? En annan möjlighet är att Pappers ledning ville markera mot IF Metalls lika arroganta anspråk på att sätta norm för hela Industriavtalet, vilket vore ett oansvarigt sätt att använda strejkvapnet. Men detta är bara spekulationer. Det enda vi vet är att strejken inte syftade till att ge pappersarbetarna ett avtal värt uppoffringen.

Efter strejken rapporterar Pappers hemsida om stor lättnad på de bruk som ”slapp” strejka, vilket säger det mesta om läget. En strejk som inte bygger på medlemmarnas mobilisering och kampvilja kan inte segra och har inte ens ambitionen att segra.

Detta är också lärdomen av denna sk konflikt. Stridslarm ovanifrån går inte att ta på allvar. En strejk blir till allvar först när medlemmarna sätts eller sätter sig i rörelse.

Genom att inte mobilisera medlemmarna har Carl-Henrik Sandberg & Co missbrukat strejkvapnet. 

Ledare
Proletären nr 17, 2010