Vem är rädd för Lars Ohly?

Vänsterpartiet begåvades i helgen med ledarartiklar i såväl Svenska Dagbladet som Dagen Industri – lite oförskyllt, kan tyckas, eftersom Lars Ohly inte stuckit ut hakan på minsta sätt.

Men givetvis finns ett syfte med att lyfta fram ”värstingen” Ohly, som alltid när borgerlighetens ideologer tar till orda. Här skall Mona Sahlin få klä skott för Ohlys påstådda extremism.

Ibland passerar denna typ av angrepp anständighetens alla gränser, som när en grupp borgerliga riksdagskandidater, med moderate Timbroimporten Johnny Munkhammar i spetsen, hävdar att Mona Sahlin bär en kommunistisk orm vid sin barm.
Lars Ohly vill minsann ha det som i Nordkorea! (AB 8/2.)

Det är möjligt att Munkhammar & Co skrämmer skiten ur en och annan vänsterpartist med sådan argumentation, men i övrigt lär
den skjuta vid sidan av de vacklande medelklassväljare som det politiska spelet numera kretsar kring. Bättre då att vara mindre bombastisk. Genom att utmåla Vänsterpartiet som dirigenten bakom det röda samarbetet.

De åtråvärda medelklassväljarna lär inte låta sig skrämmas av bisarra jämförelser med Nordkorea. Men kanske av utsikten att bli av med skattebidraget till städhjälpen eller nya köket.

Det är i alla fall vad ovan nämnda ledarskribenter tror. Så därför framställs nu de rödgrönas löfte om att avskaffa skattebidraget till hushållsnära tjänster som ett verk av Lars Ohly. Ett kollektivistiskt övergrepp som kommer att följas av fler lömska anslag mot de stackars medelklassväljarna. För till historieskrivningen hör påståendet att lilla Vänsterpartiet kasserar hem högsta vinsten i de rödgrönas alla förhandlingar.

I sak är detta faktiskt lika bisarrt som Munkhammars rallarsvingar om Nordkorea. Ta detta med hushållstjänsterna. De borgerliga ideologerna hänvisar till några rader i Mona Sahlins bok ”Med mina ord” från 1996. Där hon försvarar hushållsnära tjänster (om än inte skattebidrag till dem). Därmed är saken klappad och klar.

”Det är Ohly som bestämmer”, för att citera den alltid lika nyanserade Maud Olofsson.

Med sådan dynamit i bagaget spelar det ingen roll att den socialdemokratiska partikongressen så sent som hösten 2009 ställde sig bakom kravet på att avskaffa skattebidraget till de välbeställdas hemhjälp. Det är Ohly som bestämmer i alla fall.

Det är väl känt att Mona Sahlin inledningsvis ville exkludera Vänsterpartiet från det regeringssamarbete som hon med rätta ser som Socialdemokraternas enda möjlighet att återta regeringsmakten. I ord var Lars Ohly verkligen för vänster för att passa in i högersossen Sahlins planer. Med betoning på ”var”. För sedan Sahlins tvingades ta med Vänsterpartiet i samarbetet, efter bassning från bland annat LO, så har Ohly & Co genomfört ett politiskt förvandlingsnummer som i omfattning och snabbhet har få motsvarigheter i svensk politik.

Fredrik Reinfeldt och hans ”nya” moderater kan slänga sig i väggen. I jämförelse med Ohly är Reinfeldt en charlatan
i den politiska förhandlingsbranschen.

Vi har pekat på några av de avgörande förvandlingsnumren tidigare.

✔Vänsterpartiet accepterar numera de nyliberala budgetreglerna med utgiftstak och allt.
Inte undra på då att kravet på 200000 nya jobb i offentlig sektor, framfört så sent som inför valet 2006, är puts väck i den valplattform som partistyrelsen föreslår inför årets val. Nyliberal budgetpolitik tillåter inte offentlig expansion. Varför valplattformen får nöja sig med att tala vackert om offentlig sektor.

✔Vänsterpartiet bejakar numera medlemskapet i EU. Givet av följande formulering i de rödgrönas redan underskrivna uppgörelse om utrikespolitiken: ”EU är en central arena som ger möjlighet att tillsammans med andra finna gemensamma lösningar på gränsöverskridande problem. Vi rödgröna är fast beslutna om att Sverige skall vara en aktiv medlem i EU för att kritiskt granska, förändra och förbättra.”

Med denna formulering i samarbetsbagaget är det logiskt att valplattformen förbigår EU-medlemskapet med total tystnad. Tigandet kan alltid lura någon mindre informerad EU-motståndare att tro att Vänsterpartiet fortfarande är mot EU.

Numera ställer Vänsterpartiet alltså upp på såväl de nyliberala budgetreglerna som på EU-medlemskapet. Som var just de två lojalitetskrav som Mona Sahlin redan från början ställde på eventuella regeringspartners. Vem är det då som bestämmer? Sahlin eller Ohly?

Låt oss ta ytterligare några exempel.
✔Den rödgröna deklarationen om utrikespolitiken är en fragmentarisk genomgång med goda formuleringar i några avsnitt, som om Palestina. Men kriget i Afghanistan lyser med sin frånvaro. Eftersom de rödgröna inte är överens om den svenska krigsinsatsen. Men man tycks i alla fall vara överens om att sopa Afghanistan under mattan. Eftersom Vänsterpartiets föreslagna valplattform tiger lika totalt om Afghanistan som om EU.

Vem tystar vem?

✔De rödgröna säger sig värna alliansfriheten, en deklaration som också finns med i Vänsterpartiets valplattform. Men den föregivna alliansfriheten gäller bara ett fullt medlemskap i Nato. För med bifall från Vänsterpartiet ansluter sig de rödgröna utan prut till de ömsesidiga försvarsförpliktelser som genom Nicefördraget är en del av EU.

Den omtalade valplattformen är ett förslag inför V-kongressen i Gävle i maj. Som säkert blir en lustig tillställning. Eftersom partiledningen redan förhandlat bort goda delar av partiprogrammet i uppgörelserna med sossar och miljöpartister.

Men som politiskt dokument är plattformsförslaget ändå intressant. Genom den närmast totala bristen på konkretion. Det är många vackra ord om både det ena och det andra. Men inget som sticker som konkret vänsterpolitik. Och självklart inte som arbetarpolitik. Vänsterpartiet tog farväl av arbetarklassen för många år sedan.

Inte ens kravet på en lagstadgad arbetstidsförkortning finns kvar i plattformen, som 2006.

”Vi vill ha sex, vi vill ha sex, vi vill ha sex timmars arbetsdag”, ropade vi igår på 8 mars. Men Vänsterpartiet vill inte längre –
 åtminstone inte om man skall gå efter förslaget till valplattform. Arbetstidsförkortningen är skriven på framtiden.

För att sammanfatta.

Hade Lars Ohly varit en vänsterextrem värsting hade vi applåderat honom.  Den största bristvaran i svensk politik är vänsteropposition. Men Ohly är ingen värsting och Vänsterpartiet representerar inte längre någon vänsteropposition. Utan den fega anpassningens politik. Inom ramen för det rödgröna samarbetet har Vänsterpartiet konverterat till en socialdemokratisk, närmast socialliberal position.

Vi har alltid varit mycket kritiska till Vänsterpartiet, vars radikalism i ord aldrig motsvarats av samma radikalism i handling. Ändå anser vi att Vänsterpartiets fullständiga avradikalisering är mycket negativ. Utan vänsteropposition dikterar den ideologiska högern oinskränkt den politiska agendan med nya angrepp på det gemensamma som given följd. Högerns problemformuleringsföreträde har aldrig varit så kompakt som idag.

Vi kan bara lova en sak: Att göra allt vad vi kan och orkar för att stå upp för den vänsteropposition som Lars Ohly & Co så nesligen svikit. Sverige behöver vänsterpolitik och det finns ett litet men naggande gott vänsteralternativ.  

9 mars 2010
Proletären nr 10