Libyenkriget och flyktingdöden

Massdöden på Medelhavet engagerar och upprör. Det är tusentals som i överfulla småbåtar flyr till ett bättre liv. Tusentals som aldrig tar sig över muren till Fästning Europa, åtminstone inte levande.

När EU:s stats- och regeringschefer möttes i Bryssel förra veckan stod flyktingkatastrofen på dagordningen. EU:s sjöinsatser för att bevaka Medelhavet ska tredubblas. Flera länder lovade att bidra med fartyg, helikoptrar och flyg. Men det EU prioriterar är inte räddningsinsatser.

”Det bästa sättet att hindra människor från att drunkna är att se till att de inte sätter sig i båtarna”, deklarerade Europeiska rådets ordförande Donald Tusk.

Istället för att resa frågan varför människor är så desperata att de utsätter sig för denna livsfarliga färd är EU:s lösning att förstöra båtarna. I vad som beskrivs som närmast en militär insats ska människosmugglarna och deras nätverk angripas liksom deras möjligheter att skeppa människor över havet.

Ingen på EU-toppmötet vill tala om västvärldens skuld till det kaoset, fattigdomen och terrorismen, vilket är en av de viktigaste orsakerna till de flyktingströmmar vi nu ser.

Låt oss titta på Libyen, det land varifrån en stor del av flyktingbåtarna utgår från.

För fyra år sedan, i mars 2011, gick en allians bestående av Nato, Gulfstaterna och ytterligare några länder till anfall mot Libyen. Sverige bidrog med Jas-plan, en insats som stöddes av alla riksdagspartier från Moderaterna till Vänsterpartiet.

Det militära angreppet skönmålades som en humanitär insats för att rädda det libyska folket från den påstått folkmördande Muammar Gaddafi.

Med facit på hand vet vi att det inte var de libyske trupperna utan bombkriget som utlöste det verkliga blodbadet och dödade libyer i massomfattning.

Det var bombkriget som förstörde en fungerande stat vars oljeinkomster gett invånarna den högs-ta levnadsstandarden i hela Afrika.

Det var bombkriget som gav al-Qaida och andra extrema islamistgrupper en grogrund att växa i.

Det råder ingen tvekan om att det under Gaddafis styre fanns ett politiskt förtryck av oppositionella, eller att det 2011 fanns ett folkligt missnöje som angriparna och deras allierade libyska rebeller drog nytta av.

Fyra år efter krigsstarten finns missnöjda som har omvärderat sin dåvarande hållning.

”Det var bättre under Gaddafi… Jag trodde aldrig jag skulle säga detta, jag hatade honom, men det var bättre då. Vi hade åtminstone säkerhet”, säger en libysk student som brittiska The Guardian intervjuar i grannlandet Tunisien.

Det är inte svårt att förstå studenten.

Levnadsförhållandena i Libyen har dramatiskt försämrats. FN-organet UNDP pekar i sin rapport för 2014 ut Libyen som ett av de tre länder som tagit störst kliv bakåt när det gäller faktorer som fattigdom, läskunnighet och förväntad livslängd.

Dessutom befinner sig Libyen fortfarande i ett krigstillstånd. Där finns två regeringar som strider mot varandra. På gatorna runt om i landet finns ännu fler väpnade miliser som härjar utifrån egna intressen. En del av miliserna har kopplingar till al-Qaida eller Islamiska staten.

Webbsidan Libya Body Count räknar offer för våldet utifrån rapporter i media. Enligt sammanställningen för 2014 dödades under året 2825 människor. Antalet dödsoffer i år är så här långt 655.

Kaoset i Libyen påverkar långt utanför landets gränser, vilket i sin tur spätt på flyktingströmmarna.

Även under Gaddafis styre så försökte människor fly till Europa via Libyen. Men då var Libyen mer känt som ett land som många vill komma till för att arbeta. När Nato började bombade förlorade miljontals migrantarbetare sin inkomst. Många av dem lever i omkringliggande länder under betydligt sämre förhållanden.

Bombningarna av Libyen har också underblåst krig och terrorism i andra länder. När den libyska statsmakten föll samman plundrades vapenförråden av Natos och Gulfstaternas libyska vänner, men också av andra krafter. Vapnen spreds söderut till länder som Mali och Nigeria, där terrorgrupper vunnit mark och sprider död om-kring sig.

Också konflikten i Syrien har underblåsts av Natos anfall på Libyen. Den US-amerikanske journalisten Seymour Hersh har granskat hemligstämplade dokument som visar hur amerikanska CIA ledde en omfattande verksamhet för att transportera delar av Gaddafis vapenarsenal till de väpnade grupperna i Syrien.

Det är vapen som med största sannolikhet hamnat i händerna på Islamiska staten, al-Nusrafronten eller någon av de andra mindre terrorgrupperna på syrisk eller irakisk mark. Vapen som bidragit till att konflikten Syrien numera är källan den enskilt största flyktingkatastrofen i världen.

När Natos dåvarande generalsekreterare Anders Fogh Rasmussen formellt avslutade Libyeninsatsen 31 oktober 2011 förklarade han att den var ”en av de mest framgångsrika i Natos historia”.

Då instämde hela det politiska etablissemanget i Natochefens värdering. Idag är det knappast någon som vågar talar om Libyen som en framgång.

I medierapporteringen kring döden på Medelhavet börjar det istället höras en och annan röst som pekar på att flyktingkatastrofen är en av Libyenkrigets förödande konsekvenser. På Aftonbladets ledarsida, som 2011 hejade på kriget, konstaterades förra veckan att det var ju ”vi” som bombade sönder den libyska statsmakten.

Hur undvika framtida flyktingkatastrofer? Om västvärlden och dess allierade slutar bomba sönder andra länder, och slutar ösa vapen över extremistgrupper som för stunden anses kriga för västs intressen, då skulle betydligt färre människor ha skäl att riskera sina liv på Medelhavet.