Han flydde fascismen i 70-talets Sydamerika

Vissa människors liv berör mer än andras. Guillermo Etcheverrys livhistoria handlar inte bara om kamp och motgångar, den är också tätt sammanvävd med historien. I det här fallet Sydamerikas historia.

Det har gått 40 år sedan han flydde från fascism och förtryck, genom tre länder. En flykt som till slut tog honom till Sverige. Det är länge sedan men ändå nära för Guillermo Etcheverry.

Idag bor han i Angered, en förort i nordöstra Göteborg. Men vi möter honom inte hemma utan på det akutboende för missbrukare där Guillermo Etcheverry arbetar, också i Angered. Någon annan tid var svår att hitta.

– Det blir många sena kvällar, berättar han men det märks att han gillar sitt jobb. Han hälsar och skojar högljutt men hjärtligt med några av de boende. Hit kommer bostadslösa missbrukare för att få hjälp med tak över huvudet och mat. Och förhoppningsvis med att bli av med sitt missbruk.

– Det är en kamp här, men de flesta är fina människor som helt enkelt inte klarat av att säga nej.

En kamp, men en helt annan kamp än den Gullermo Etcheverry själv tagit sig igenom. Vi ber honom berätta om vad som ledde fram till att han i september 1973 fördes till Nationalstadion i Santiago, Chile, för att arkebuseras.

Guillermo Etcheverry skruvar på sig i kontorsstolen i det kombinerade kontoret och vardagsrummet. Det är inte alltid en lätt historia att berätta, förstår vi. Minnen kan ibland vara plågsamt tunga.

Som ung engagerade han sig i den kristdemokratiska rörelsen i Uruguay. Som till skillnad från den svenska stod långt till vänster, inspirerad bland annat av den sociala befrielseteologin.

– Jag var ledare i ungdomsorganisationen i min by, börjar han. Som ledare hade jag också kontakter med stadsgerillan Tupamaros och MRO.

Tupamaros, namngivet efter den peruanske revolutionären Túpac Amaru I, var till lika delar en social rörelse bland de fattiga som en stadsgerilla.

Tillsammans med MRO, Revolutionära Orientaliska Rörelsen, var Tupamaros en del av den revolutionära vänsterrörelse som hämtade inspiration från socialismens Kuba och den antikoloniala kampen i länder som Algeriet.

Guillermo Etcheverry beskriver en tid som präglades av uppror och vänsterströmningar, men också av reaktion och förtryck. Den auktoritärt liberala regeringen under Jorge Pacheco Areco gick hårt fram mot arbetarrörelsen och andra sociala rörelser bland de fattiga.

– En dag blev jag tagen till en militärförläggning. Jag blev torterad. Jag såg aldrig förhörsledaren, han hade en huva på sig. Men jag minns att han skröt om att han var från Paraguay.

Minnena från militärförläggningen är jobbiga och inget han gärna pratar om. Militären ville ha information om Guillermo Etcheverrys kontakter. Men det fick de inte. Och för hans egen del hade militärens förhör snarare en motsatt effekt.

– Jag fylldes av hat mot dem. Jag radikaliserades, konstaterar han.

Han släpptes men förföljelsen fortsatte. Guillermo Etcheverry och några vänner bestämde sig i slutet av 1972 för att åka till Buenos Aires i grannlandet Argentina. I en stor-stad med tio miljoner invånare är lätt att gömma sig.

– De var nog arga på mig. De hade mig men jag smet.

I Buenos Aires fortsatte arbetet att organisera ett motstånd mot den allt mer repressiva regimen i Uruguay och han radikaliserades ytterligare. Han var nu en del av den underjordiska motståndsrörelsen.

Men läget i Argentina var oroligt. Sammanbitet berättar Guillermo Etcheverry hur de insåg att de syd-amerikanska högerregimerna samarbetade för att hitta vänstersympatisörer. I Paraguay fanns centrala register i det som kom att bli känt som Operation Condor, en antikommunistisk kampanj finansierad av USA. Han tystnar och ursäktar sig.

– 40 år… Men jag blir ändå orolig av att prata om det.

Han fortsätter att berätta. Mening för mening. Minne för minne.

– Vi var inte säkra någonstans. Många försvann. Vi försökte organisera oss i små grupper – celler. Vi var tvungna att fly. Det enda land vi kunde vara säkra i var Chile. Trodde vi.

I Chile fick Guillermo Etcheverry och hans kamrater kontakt med MIR, Revolutionära vänsterrörelsen. MIR var en militant kommunistisk rörelse som bekämpat tidigare högerregeringar i Chile.

Efter att Salvador Allende vunnit valet 1970 var MIR en del av den revolutionära rörelse som ville driva på utvecklingen mot socialism. Guillermo Etcheverry kände av det politiskt polariserade klimatet. Misstankar om infiltratörer och ständiga politiska konflikter.

– Man anade att något var på gång. Folk pratade om det, och det hade varit statskuppförsök tidigare. Men samtidigt fanns det ett enormt hopp och en solidaritet i Chile då, som var något väldigt fint. Människor kämpade verkligen för en demokratisk utveckling.

För USA och högerregeringarna i Sydamerika var Chile däremot ett stort orosmoment, eller en ”böld i röven” som Guillermo Etcheverry beskriver det.

– Dom ville inte ha ett till Kuba, kuppen var främst antikommunistisk, menar han.

Ja, kuppen. På morgonen den 11 september 1973 tog militären, under ledning av general Augusto Pinochet, kontroll över först Valparaíso sedan resten av Chile och Santiago. Salvador Allende vägrade lämna presidentpalatset. Några timmar senare var han död.

Guillermo Etcheverry befann sig återigen mitt i konfrontationen mellan framsteg och reaktion. Och den här gången var läget värre. Pinochets militärjunta såg alla politiska flyktingar som potentiella spioner för Kuba.

– Vi blev gripna och fördes till Nationalstadion. Jag tillhörde en grupp uruguayaner som skulle arkebuseras, berättar Guillermo Etcheverry.

Nationalstadion i Santiago har blivit en symbol för Pinochets förtryck och förföljelser. Under de första månaderna efter kuppen var stadion snarare ett koncentrationsläger.

Här internerades tiotusentals vänsteranhängare, främst chilenare men även utländska medborgare. Många torterades och många avrättades. Guillermo Etcheverry kunde ha varit en av dem.

– Vi blev räddade. Sveriges ambassadör Harald Edelstam kom till stadion och pratade med oss. Efter förhandlingar blev vi till slut fria.

Räddningsaktionen var dramatisk. Den chilenske major som hjälpt Harald Edelstam blev samma natt själv arkebuserad på stadion, för att ha bistått fienden.

Gruppen på 54 uruguayaner fick komma till den kubanska ambassaden, som Harald Edelstams personal nu skyddade från den chilenska militären. Här fanns, förutom svensk och kubansk ambassadpersonal, politiska flyktingar från hela Sydamerika.

Guillermo Etcheverry berättar, funderar och minns. Händelser och otäcka minnen som ligger långt borta men ändå så nära. Förföljelser, tortyr och flykt.

En verklighet som för de flesta ligger mycket långt bort. Frågan om han var rädd känns egentligen överflödig, men jag ställer den ändå.

– Det är klart att jag var rädd, men när man är ung, då är man odödlig på något sätt, svarar han och funderar en stund.

– Men jo… det är klart jag var rädd. Inte bara rädd, jag var hjälplös.

Och värst var den psykiska tortyren, menar Guillermo Etcheverry.

– Fysisk tortyr gör en starkare. Kroppen är konstig, till slut känner man ingenting. Men psykisk tortyr bryter ned en.

Efter en månad på ambassaden fick Guillermo Etcheverry och hans kamrater till slut politisk asyl i Sverige. De sattes på ett specialchartrat flygplan samtidigt som Harald Edelstam förklarades persona-non-grata i Chile.

I år är det 40 år sedan statskuppen. Pinochets militärregim i Chile är historia och i Latinamerika råder istället hoppfulla vänstervindar. Vi diskuterar vad det beror på. Hur kommer det sig att vinden vände?

Guillermo Etcheverry kopplar ihop det med sin egen generations kamp, men också med USA-imperialismens agerande.

– Sydamerika fick andrum när USA började rikta in sig på andra delar av världen som Mellanöstern, resonerar han.

– Länder som Bolivia och Venezuela ger hopp, fortsätter han. Min generation har påverkat situationen, de frön vi satte då skördas idag.

Samtidigt påpekar han att det fortfarande är marknaden som styr i dessa länder och att det behövs både förnyelse och föryngring för att vänstervågen inte ska klinga av.

Även i Uruguay går vänstern framåt. Landet leds av ”världens fattigaste president” socialisten José Mujica, känd för att donera 90 procent av sin lön till välgörenhet. En president som på 70-talet var medlem i gerillan Tupamaros.

– Men segern är inte vunnen, det finns också stora risker, säger Guillermo Etcheverry.

Revolution kan snabbt slå över i reaktion. Här finns viktiga lärdomar att dra, menar Guillermo Etcheverry.

– Historien upprepar sig. Då var det Chile, idag är det Mellanöstern som USA och länder som Saudiarabien och Qatar försöker styra. Vi måste fortsätta att informera om historien.

Trots att han inte är politiskt organiserad idag saknar Guillermo Etcheverry inte engagemang. Men nu är det han som hjälper människor att fly. Undan droger, hemlöshet och utanförskap.

– Jag gör det lilla jag kan, genom mitt jobb här på akutboendet.