Bakom striderna i Irak

Den dramatiska utvecklingen i Irak är både tragisk och farlig. Ännu en gång är det irakiska liv som offras i strider där olika irakiska och utomstående aktörer agerar. Men skeendet är komplicerat. För att förstå konflikten och finna en väg framåt måste man se tillbaka på USA:s och dess allierades agerande i Mellanöstern i stort.

Låt oss först börja med det som fått omvärldens blickar att vända sig mot Irak. Det var förra veckan som nyheten kom att Islamiska staten i Irak och Syrien (Isis) tagit över Iraks andra största stad, Mosul, i norr.

Maktövertagandet kom inte som en blixt från en klar himmel. Isis har under en längre tid flyttat fram sina positioner i västra och norra Irak. Redan för ett år sedan skrev Proletären om risken för en väpnad konflikt.

Isis beskrivs helt korrekt som en terroristgrupp med rötter i sunniextremismens al-Qaida. Organisationen sprider själv bilder av vad som påstås visa en massavrättning av irakiska regeringssoldater. Dess ledare framför öppet hot mot Iraks shiamuslimer i den inledda offensiven mot Bagdad och de shiadominerade södra delarna.

Att Isis är en oerhört brutal kraft råder inget tvivel om. Det har invånarna i grannlandet Syrien bittra erfarenheter av. Isis har på senare år varit en av de mest framträdande och hänsynslösa grupperna i den syriska konflikten. Organisationens vision för en strikt islamistisk stat i Irak lär inte vara mindre reaktionär än den är för Syrien.

Men det vore fel att beskriva det som sker i Irak endast som ett uppror av fasansfulla al-Qaidaextremister, som den irakiska armén nu måste sätta stopp för.

Rapporter från Mosul pekar på att det finns fler krafter i rörelse. Bakom makt-övertagandet i staden står också grupper som tidigare kämpade mot USA:s ockupation, inklusive officerare från det fram till invasionen 2003 styrande Baathpartiet. Hårdföra sunnitiska islamister förenas alltså med sekulära Baathpartister mot den shiitiska och Iranvänliga regeringen i Bagdad.

Det är här beskrivningen av dagens Irak blir komplicerad och till delar motsägelsefull. Det är också här som imperialismens destruktiva roll blir tydlig.

Låt oss gå ett drygt decennium tillbaka i tiden.

Ganska snart efter invasionen 2003 stötte USA, Storbritannien och övriga länder med trupper i Irak på problem. De möttes inte av tacksamhet från irakiernas sida utan av motstånd mot den utländska truppnärvaron och mot ockupationsstyret i Bagdad.

Ett viktigt verktyg i arbetet för att bekämpa uppkomsten av en bred och folkligt förankrad motståndsrörelse var taktiken att söndra och härska. USA använde sig av sina erfarenheter från de smutsiga krigen i Centralamerika på 1980-talet.

En av flera som uppmärksammade den fasansfulla taktiken i Irak var den australiensiske journalisten och filmaren John Pilger. USA initierade genom CIA en terrorkampanj mot både sunniter och shiiter.

Dödsskvadroner utgick från den shiadominerade regeringens inrikesdepartement och gjorde nattliga räder mot sunnitiska kvarter. Senare återfanns de söndertorterade kropparna i floden Tigris. Samtidigt drabbades shiitiska bostadsområden och marknadsplatser av terrorattentat med många döda som följd. I Basra i söder greps vid ett tillfälle två brittiska soldater klädda i irakiska civila kläder med utrustning för fjärrstyrda vägbomber i bilen.

För imperialismen var taktiken lyckad. Det Irak där många barn växte upp utan att ens veta ifall de var sunniter eller shiiter, och där invånarna levde sida vid sida och gifte sig över etniska och religiösa gränser, slogs sönder.

Redan tidigt under ockupationen lade USA- företrädare fram planer på att dela Irak i en kurdisk del i nordost, en sunnitisk i nordväst och shiitisk i de centrala och södra delarna. De motsättningar som nu övergått i öppet krig understödjer tragiskt nog en sådan delning.

Mosul, Tikrit och andra städer som Isis och dess allierade tagit över domineras av sunnimuslimer. Bland sunniterna finns ett djupt – och befogat – missnöje med den shiitiska regeringen i Bagdad. Premiärminister Nuri al-Maliki har tidigare visat att han hellre skickar armén mot demonstrerande sunniter än lyssnar på deras krav.

Detta starka missnöje är en förklaring till att det gick så lätt att ta över dessa områden. En del invånare välkomnar Isis, andra väljer att ansluta sig till dem.

Men i Bagdad och södra Irak, där shiiter dominerar, är stämningen en annan. Här mobiliseras invånarna att ta strid mot sunniextremisterna i Isis. Bland de frivilliga finns med största sannolikhet många från Muqtada al-Sadrs shiamuslimska rörelse, som under ockupationens första år utkämpade hårda strider mot de utländska trupperna.

I skrivande stund uppges USA föra samtal med sin eviga fiende, Iran, om att stödja den irakiska regeringen mot Isis. Dessa två sägs ha gemensamma intressen av att stödja Nuri al-Malikis regering.

Det är sant att USA står bakom det irakiska styret i Bagdad. Det är en skapelse av ockupationen, och diskrimineringen av sunniter är ett arv från den amerikanska ockupationsadministrationens politik för att bryta sönder Baathpartiets statsapparat. Både al-Malikis regering och den irakiska armén är beroende av de fortsatt nära relationerna med USA.

Men lika sant är att Bagdadregeringen inte alltid gör som herrarna i Washington önskar. Nuri al-Malikis stöd åt Syriens regering är ett sådant exempel, liksom Iraks nära förbindelser med Iran. Det ökade iranska inflytandet över Irak efter invasionen 2003 har varit ett ständigt irritationsmoment för Vita huset som man misslyckats göra något åt.

Vad som inte får glömmas bort är att USA på samma gång har gemensamma intressen med den irakiska regeringens motståndare. Faktum är att Isis aldrig hade varit den kraft det är idag utan USA:s och dess allierades inblandning i Mellanöstern.

Den amerikanske journalisten Seymour Hersh avslöjade redan 2007 att USA genom Saudiarabien börjat stödja al-Qaidainspirerade grupper. Syftet var att slå mot det som George W Bush kallade ”shiaextremismen” i länder som Syrien och Irak och på samma gång försvaga Iran.

När konflikten i Syrien bröt ut 2011 ökade flödet av pengar och vapen från Saudiarabien och andra Gulfstater till diverse mer eller mindre extrema sunnitiska grupper.

En av de organisationer som har stärkts allra mest av Syrienkriget är Isis. Efter att ha förlorat inflytande i Irak fick den shia-fientliga gruppen nya möjligheter i Syrien.

Länge stred Isis sida vid sida med den av väst hyllade Fria syriska armén. I kampen för att störta Syriens president Bashar al-Assad står Isis fortsatt på samma sida som USA och övriga västvärlden.

Tack vare sin militära styrka har Isis tagit kontroll över oljekällor i östra Syrien, plundrat fabriker och spannmålslager och dessutom tjänat pengar på kidnappningar. Isis kontrollerar också staden Raqqa, den enda större syriska stad som är i rebellernas händer.

Detta måste vi komma ihåg när striderna nu rasar i Irak. De är ett resultat av USA-imperialismens förödande politik, där vem som helst kan vara vän eller fiende, beroende på vad som för stunden gagnar imperialismens intressen.

Det finns mer att säga om Irak, imperialismens brott och den aktuella konflikten. Men till det finns inte utrymme i detta nummer.

En viktig fråga för stunden är vilken som är vägen framåt för Irak.

En sak är säker. Om det är något detta land och folk inte behöver så är det mer av krig, sekteristiska motsättningar och utländsk militär inblandning.

De sunniter som är missnöjda med diskriminering och övergrepp kan aldrig stärka demokratin och respekten för de män-skliga rättigheterna genom att slåss tillsammans med en av de mest brutala terror-organisationerna i regionen.

För den shiitiska regeringen gäller det att inse att legitimitet hos det egna folket aldrig kan vinnas genom amerikanska bombningar eller iranska specialstyrkor på marken – det skulle bara förvärra krisen. situationen – utan endast genom att lyssna till det djupa missnöjet som finns.