Hon lämnade Norges bombvänster

Under det imperialistiska angreppskriget mot Libyen och den pågående inblandningen i Syrien har stora delar av vänstern övergett krigsmotståndet. I Sverige företräds den nygamla ”bombvänstern” främst av Vänsterpartiet men även av trotskistiska partier som Socialistiska Partiet. Bägge stödde angreppet mot Libyen och deltar nu i krigshetsen mot Syrien.

I vårt grannland Norge har en liknande utveckling skett. Proletären har träffat Marielle Leraand, tidigare medlem i Sosialistisk Venstreparti (SV), men sedan förra året medlem i Rødt och invald för partiet i Oslos kommunfullmäktige. Vi möter henne under Nordiska fredssamtal i Degerfors i augusti för en diskussion om den så kallade bombvänstern och hur vi kan bygga en ny rörelse mot imperialism och krig.

– Sedan SV satte sig i regering med Arbejderpartiet, ett parti som är pro-Nato, har de gång på gång röstat för ökade militära utgifter och sagt ja till ett norskt deltagande i Isafs insats i Afghanistan, berättar Marielle Leraand när vi frågar henne vad som ledde fram till hennes beslut att lämna det parti hon länge varit medlem i.

– De såg det som en seger jämfört med ett deltagande i USA:s egen krigsinsats ”Operation Enduring Freedom” (OEF), fortsätter hon och påpekar att detta bidrog till att människor lurades till att tro att Isaf är en fredsbevarande styrka.

Sosialistisk Venstreparti är ett parti med rötterna i en vänsterutbrytning ur det socialdemokratiska Arbejderpartiet på 1960-talet. Ett parti som länge profilerat sig i de antiimperialistiska och antimilitaristiska frågorna och där hon bland annat var aktiv i Oslos lokalavdelnings internationella utskott.

Samtidigt var många inom SV starkt kritiska till partiets regeringssamarbete och till dess kompromissande i antikrigsfrågor. För Marielle Leraand dröjde det till mars 2011 då sista droppen fick bägaren att rinna över. Då röstade SV ja till att stödja ”flygförbudszonen”, alltså bombkriget, mot Libyen.

– Direkt efter det mötet lämnade jag, säger Marielle Leraand och berättar att SV:s ordförande, Audun Lysbakken, bara några månader tidigare förklarat att han ”vuxit upp” och numera varken var marxist eller revolutionär

Sedan SV inledde regeringssamarbetet med Arbejderpartiet har dess röstetal mer än halverats i valen. Trots detta fortsätter alltså partiet på sin inslagna väg, något som Marielle Leraand beklagar.

– SV hade kunnat vara en kraft i fredsrörelsen, men istället gör partiet bara människor desillusionerade.

I sitt nya parti, Rødt, är hon sedan partiets landsmöte i maj en av två vice ordföranden. Dessutom har hon varit med och tagit initiativ till gruppen ”Rødt aksjonsnettverk mot krig”, som främst består av Rødt-medlemmar men även av medlemmar från andra partier och rörelser.

– Fredsrörelsen ligger nere och vi är väldigt få, det behövs nya grupper och metoder som passar när man är små, berättar Marielle Leraand.

– Med små aktioner, baserade på icke-våld, kan vi agera mot politiker, mot vapenindustrin och också mot media. Vi måste konfrontera dem och ställa frågor som varför de inte rapporterar från Libyen nu, eller varför de ljuger om Syrien, fortsätter hon.

”Rødt aksjonsnettverk mot krig” har också uppmärksammat mindre kända konflikter, som situationen i Jemen, där befolkningen kämpar mot den USA-stödda regimen, en kamp som givetvis inte uppmärksammats av de stora medierna.

Men framförallt är Marielle Leraand och nätverket just nu aktiva mot imperialismens inblandning i Syrien. Genom såväl protestaktioner som studiecirklar försöker de uppmärksamma situationen och avslöja medias bild.

Vi frågar Marielle Leraand hur hon ser på utvecklingen i Syrien.

– Medias bild är väldigt vinklad. Det är en ren demoniseringskampanj, det är Saddam Hussein, Milosevic och Gadaffi igen.

– Ja, han är en diktator men vi måste fråga oss vad som är alternativet, svarar hon utan att vi hunnit fråga den tänkta frågan, hur hon ser på regimen och president al-Assad.
– Men regimen har gått med på demokratiska reformer, det glöms helt bort i media!

Regimen har efter förhandlingar med bland annat oppositionsgruppen Kommittén för Nationell Förändring gått med på reformer, reformer som dock försvåras av det eskalerande inbördeskriget. Hur kan konflikten då lösas?

– Kofi Annans fredsplan var en bra utgångspunkt, en möjlighet till en politisk lösning, menar Marielle samtidigt som hon konstaterar att den vägen nu är stängd efter Kofi Annans avgång.

– Det viktigaste är att vi inte stödjer in-blandningen och införseln av vapen. Vi måste förstå att Fria syriska armén får vapen och pengar från Saudiarabien och USA. Det kan vi aldrig stödja!

Marielle Leraand anser att USA och dess allierade önskar en långvarig konflikt och att de därför inte kommer att intervenera direkt och öppet.

– De eskalerar konflikten, och vänjer dessutom folk här hemma med allt tyngre vapen.

Vad som är målet för imperialismen, är inte svårt att se enligt Marielle Leraand.

– De vill isolera Iran, konstaterar hon samtidigt som hon påpekar att Saudiarabien har egna intressen vid sidan av USA.

En sak som ständigt återkommer i Marielle Leraands beskrivning av läget i Syrien, imperialismens metoder och i antikrigsarbetet är medias roll. Hon menar att det inte alltid är politikerna som är skyldiga i första hand, utan snarare media.

– Media är en viktig aktör, de skapar det diskutiva rummet vilket är väldigt farligt. Vi fredsaktivister får ingen plats!

I såväl Norge som i Sverige har de flesta medierna, tidningar och tv-kanaler, fört fram imperialismens syn på konflikten i Syrien. Många av nyhetssändningarna hämtas från al-Jazira, en kanal som styrs av och från kungadömet i Qatar. Ett annat problem är att få medier vågar eller har möjlighet att gå emot strömmen, ägarintressen, politiska påtryckningar och reklammakarnas pengar styr till stor del vilken information som kan och får spridas.

– Mediaaktörerna är oftast kommersiella med krav på vinst, vi lever ju i ett kapitalistiskt samhälle, påminner Marielle Leraand.

– Vi måste diskutera hur vi kan ta oss in i media!

Även om Rødt aksjonsnettverk mot krig siktar på att synas i media genom sina aktioner så är arbetet tungt och långsiktigt.

– Det är en svår situation vi befinner oss i, konstaterar Marielle Leraand.

– Vi arbetar människa för människa, sten för sten. Genom att tänka smått hoppas vi att på sikt skapa opinion.

Marielle Leraands avslutande ord klingar sanna även i Sverige. Även med små medel går det att skapa opinion. Hennes brytning med det opportunistiska och reformistiska partiet Sosialistisk Venstreparti utgör dessutom en uppmaning till alla fredsvänner inom bombvänsterns partier.

Man kan kompromissa om saker, men antiimperialismen är en princip som för varje socialist bör stå fast.

August Eliasson