Bakom striderna i Pakistan

Den 6 maj inledde Pakistans armé den storskaliga offensiven mot de pakistanska talibanernas starka fästen i Swatdalen i Nordvästra gränsprovinsen. 15.000 soldater, understödda av bombplan och helikoptrar, kämpar mot 4.000-5.000 talibaner.

Pakistans regering hävdar att ett tusental ”misstänkta terrorister” dödats. Invånare som flytt striderna vittnar iställer om hur missiler regnade över dem, om civila offer och förstörelse.

I söndags hade 1,17 miljoner registrerat sig som flyktingar hos FN, men den verkliga siffran tros vara högre. FN och Internationella Röda korskommittén varnar för en humanitär katastrof.

Till och med Pakistans president Asif Ali Zardari, som beordrat offensiven, vädjar om hjälp. Flyktingarna måste ha mat och tak över huvudet. Men striderna slår också ut dessa redan fattiga människors inkomstkällor, som när fruktskördar ruttnar bort.

Del av Obamas strategi
Väpnade sammanstötningar har förekommit tidigare mellan den pakistanska statsmakten och de islamistiska grupper som ingår i en lösligt sammansatt paraplyorganisation under namnet Therik-e-Taliban Pakistan. Så sent som i februari i år slöts dock ett fredsavtal mellan talibanledarna i Swatdalen och regeringen. Det gick ut på att talibanerna skulle få införa sharialagstiftning i Swat och i princip lämnas i fred av centralmakten.

Enligt regeringen bröt talibanerna avtalet. Istället för att lägga ner vapnen intog de staden Buner i mitten av april i ett försök att utvidga territoriet under sin kontroll. Pakistans regering svarade med att skicka dit armén. Talibanerna å sin sida skyller på regeringen och menar att avtalet bröts med den storskaliga offensiven.

Det är uppenbart att USA haft ett finger med i spelet. Obamaadministrationen var från start motståndare till fredsuppgörelsen och kritiserade den pakistanska ledningen för att lägga sig platt för ”extremisterna”. Att USA spelar en central roll för händelseutvecklingen visas också av att president Zardari när angreppet mot Swatdalen inleddes var på statsbesök i Washington. Barack Obama belönade sin pakistanske kollega med löften om ökat bistånd.

Målsättningen att ”söka upp och eliminera” de pakistanska talibanerna och deras påstådda allierade i al-Qaida ligger i linje med Obamas nya strategi för regionen. USA-Natoockupationen av Afghanistan befinner sig i ett allt mer desperat läge. Det talibanledda motståndet i Afghanistan står starkare än någonsin tidigare. För att bryta den nedåtgående spiralen menar Obama att kriget måste utvidgas till Pakistan.

Förklaringen är följande: Efter den USA-ledda invasionen av Afghanistan 2001 flydde talibanledare på olika nivåer över den svårkontrollerade gränsen till Pakistan. I båda ländernas gränsområden är pashtunerna i majoritet, och det är bland dem som talibanrörelsen i Afghanistan och Pakistan har sin bas. De pakistanska talibanerna stöder afghanernas kamp mot ockupationen. Upprepade attacker har utförts mot Natotransporter och Natoterminaler på pakistanskt territorium.

”Talibanistan”
USA har alltså pressat Pakistan att agera mot ”sina” talibaner med förhoppningen att det ska underlätta ockupationen av Afghanistan.

Inför den västerländska och pakistanska opinionen motiveras Pakistans arméoffensiv i Swatdalen i högre grad med andra argument. Det sägs att talibanerna, om de inte stoppas, hotar att förvandla hela Pakistan till ett ”Talibanistan”, där strikta sharialagar råder, flickskolor bränns ner och invånarna i allmänhet terroriseras. Skräckscenariot som målas upp är att de pakistanska kärnvapnen hamnar i talibanernas händer.

Ovanstående är skrämselpropaganda, vilket också många seriösa röster påpekar. Hur skulle en rörelse vars inflytande är begränsat till vissa mindre delar av landet och en förhållandevis liten del av befolkningen – pashtunerna uppgår bara till cirka 15 procent av Pakistans befolkning – kunna erövra statsmakten i detta jätteland? Hur skulle några tusen lätt beväpnade islamister kunna ta över kärnvapnen, som finns i några av de mest bevakade anläggningarna i världen och vaktas av världens sjunde största armé?

Folkligt stöd
Talibanerna har dock ett folkligt stöd i Swatdalen och övriga pashtundominerade områden, även om långt ifrån alla gillar deras strikta religiösa förhållningsregler och stängningen av flickskolor. Så här summerar Anatol Lieven, professor vid Avdelningen för krigsstudier vid King College i London, sina intryck i brittiska The Times:

”Något som jag upptäckte under ett besök i regionen i september förra året är att stödet för talibanerna är sådant att det skulle krävas en massiv förtryckarkampanj för att fullständigt krossa dem.”

Det finns materiella föklaringar till stödet:

• För det första har statsmakten vänt dessa delar av landet ryggen. Fattigdom, arbetslöshet och analfabetism är utbredd samtidigt som den styrande eliten vältrar sig i lyx. I brist på offentliga skolor söker sig unga män till religiösa madrasas, där de garanteras mat för dagen. I jämförelse med ett ickefungerande och korrumperat rättsväsendet framstår sharialagar som effektiva och rättvisa. Talibanerna träder fram som ett alternativ till en frånvarande statsmakt.

• För det andra har både Pakistans styrande och västvärlden uppmuntrat framväxten av extrema islamistiska rörelser, när det legat i deras intresse. Under Sovjetunionens ockupation av Afghanistan var amerikanska CIA och pakistanska säkerhetstjänsten ISI aktiva med att beväpna och utbilda islamistiska grupper. På liknande sätt understöddes skapandet av talibanrörelsen i mitten av 1990-talet, då den ansågs kunna bringa ordning i det kaotiska Afghanistan. Den pakistanska ledningen har också utnyttjat islamister i Kashmirkonflikten med Indien och mot pakistanska arbetar- och vänsterrörelser.

• En tredje faktor är ett starkt folkligt missnöje med Pakistans uppslutning i ”kriget mot terrorismen”, liksom med USA-Nato-ockupationen av Afghanistan. Enligt en undersökning av World public opinion från 2008 stöder 60 procent av folket al-Qaidas målsättning att tvinga USA:s militär ut ur alla muslimska länder.

Flygbombningar
Missnöjet stärks av USA:s återkommande flygattacker på pakistanskt terroritorium. Bombningarna med drönare har pågått sedan 2001, men trappades upp hösten 2008. Den senaste skedde i lördags. 29 personer dödades. Officiellt är det terrorister som bombas, men flertalet offer uppges vara civila.

Attackerna upplevs som oerhört kränkande av pakistanierna. USA behandlar deras land, en regional stormakt med kärnvapen, som om det vore en centralamerikansk bananrepublik. Enligt en opinionsundersökning gjord av amerikanska International Republican Institute är 72 procent av pakistanierna motståndare till attackerna.

Men istället för att avbryta dem har Barack Obama talat om att bomba mål längre in i Pakistan i mer tätbefolkade områden.

Det pakistanska folkets inställning är för övrigt en förklaring till att USA under årtionden stött en rad mer eller mindre diktatoriska regimer i landet. Ett civilt demokratiskt styre i Pakistan vore en katastrof, på samma sätt som USA för allt i världen inte vill ha demokratiska styren i Mellanöstern eller andra länder där folkmajoriteten har ”fel” åsikter.

Ökad USA-fientlighet
Vad kommer att hända i Pakistan?

Om det är något man kan vara säker på är det att den pågående arméoffensiven i Swatdalen knappast kommer att leda till fred och stabilitet i Pakistan och övriga länder i regionen.

Även om priset i mänskligt lidande blir högt – över en miljon flyktingar, ett okänt antal döda och skadade, förstörda bostäder, vägar och jordbruksmarker med mera – kan den militärt överlägsna pakistanska armén säkert driva talibanrörelsen på flykt från ett område till ett annat. Men det betyder inte att talibanerna och andra extrema religiösa rörelser försvinner.

Dels kvarstår grundproblemen som fattigdomen, bristen på skolor med mera. Dels lär de redan USA-fientliga stämningarna förstärkas, då det är uppenbart att den pakistanska regeringen angriper sitt eget folk efter påtryckningar från Vita huset.

Det finns kloka röster i Pakistan, som menar att vad som nu sker spär på den ilska och det missnöje som redan finns, vilket kommer att stärka just de rörelser som regeringen och USA säger sig vilja bekämpa.

Kina oroat
Den stora faran är att angreppet kan leda till växande interna motsättningar i detta land med all sin mångfald av etniska, religiösa grupper. Faran blir inte mindre av att president Zaradari i söndags deklarerade att insatsen i Swatdalen bara är början. Armén ska skickas in i hela området längs den 2400 km långa gränsen mot Afghanistan.

Kaosscenariot oroar Pakistans grannar. Kinas ambassadör i Islamabad förklarade efter att Swat-offensiven inletts att Kina var mycket bekymrat över USA:s agerande i regionen.

Afghanistan då, kommer ockupationen att underlättas?

Det är en naiv förhoppning. Den brittiske ambassadören i Kabul, Sir Sherard Cowper-Coles, är en av många som konstaterat att kriget i Aghanistan inte går att vinna. Den grundläggande orsaken är att det bland afghanerna finns ett starkt folkligt stöd för motståndet mot USA-Nato-ockupationen. Varför skulle afghanerna bli mer villiga att underkasta sig USA, när supermakten driver fram interna strider och kaos i deras grannland?

PATRIK PAULOV
Proletären nr 21, 2009



”Vad som är ganska förbluffande är att för att upprätthålla ockupationen av Afghanistan, ett land med 30 miljoner invånare, överväger USA på allvar att destabilisera Pakistan, vilket är ett land med 175 miljoner invånare. Och de verkar inte förstå att om de destabiliserar detta land och om den pakistanska militären börjar lösas upp och splittras är det vi nu ser i Afghanistan ingenting jämfört med vad som skulle kunna hända i Pakistan.”
Den pakistansk-brittiske författaren Tariq Ali om Barack Obamas strategi att utvidga kriget till Pakistan.


”Det borde vara självklart att dessa brutala attacker kommer att ge bränsle åt förbittringen mot USA i Pakistan. De hjälper till att skapa den fundamentalism som Hillary [Clinton] påstår skrämmer henne. Vilket får mig att undra, såsom jag har undrat så
ofta under ’kriget mot terrorismen’, om USA:s uppenbart brutala aktioner egentligen syftar till att provocera fram reaktioner.
Attackerna underblåser inte bara vreden utan är ett slag mot självkänslan hos den vanliga pakistaniern och skapar förakt för den pakistanska regeringen som tillåter Förenta staterna att attackera dess terroritorium och döda dess kvinnor och barn.”
Den avhoppade brittiske ambassadören Craig Murray om USA:s flygbombningar i Pakistan.



Fattigt och outvecklat land
• Pakistan grundades 1947, när kolonin Brittiska Indien delades. Landet gränsar mot Afghanistan, Kina och Indien.
Antalet invånare uppskattas till 173 miljoner, varav 95 procent är muslimer. En stor del av befolkningen, särskilt i städerna, ses som relativt sekulära.

74 procent av befolkningen lever i fattigdom, det vill säga har mindre än två dollar om dagen att leva för, enligt FN-organet UNESCO.

Analfabetismen uppgår till 45,8 procent, enligt UNESCO. I åldersgruppen 15-24 år uppgår analfabeterna till 30,8 procent. Bland kvinnor över 15 år är hela 60,4 procent analfabeter.

Att majoriteten kvinnor inte kan läsa och skriva är alltså inte något talibanerna bär skulden till utan de som styrt landet sedan grundandet.


Närmare USA efter 11 september
• Pakistan har länge varit en nära allierad till USA. Efter 11 september 2001 pressade Bushadministrationen Pakistans dåvarande militärdiktator Pervez Musharraf att ansluta sig till ”kriget mot terrorismen”, trots stark folkopinion mot USA:s angrepp på Afghanistan.

Musharraf möttes av växande protester. Dels från islamister, som fördömde samarbetet med USA och blev än mer fientliga när Musharraf konfronterade dem med militära metoder. Dels från sekulära krafter i städerna. Till exempel genomförde tusentals jurister återkommande protester mot att Musharraf i mars 2007 avsatt landets chefsdomare.

I december 2007 mördades den tidigare premiärministern Benazir Bhutto, Musharrafs starkaste utmanare. I februari hölls val och Musharrafs parti förlorade stort.

I detta skede övergavs Musharrat av sina uppbackare i Washington. Hans försök att hålla sig kvar på presidentposten misslyckades och han avgick i augusti 2008.

Ny president blev Benazir Bhuttos man, Asif Ali Zardari, som efter påtryckningar och löften om bistånd trappat upp Pakistans eget ”krig mot terrorismen”.

Zardari, som fått smeknamnet ”Mr 10 procent”, är en av många ledande politiker som suttit fängslad för korruption.