Omar Suleiman vid rodret för ett ordnat maktskifte i Egypten

Huruvida Hosni Mubarak sitter kvar som president till september eller tvingas gå i förtid är när detta skrivs tisdag 8 februari inte avgjort. Regimen menar att presidenten måste stanna för att förhindra kaos och extremism. De protesterande och oppositionen håller fast vid att diktatorn ska bort nu. Uttalandena från USA och EU spretar, men allt mer tyder på att de fortsätter stödja Mubarak.

Det är uppenbart att regimen och dess uppbackare försöker trötta ut och splittra de protesterande. En metod är att bjuda in till förhandlingar, göra mindre eftergifter och lova att utreda vem som låg bakom våldet mot demonstranterna.

Målet är ett ordnat maktskifte. De folkliga protesterna, viljan till revolutionär omvälvning, ska bejakas i den meningen att diktaturens mest avskydda ansikten byts ut mot andra.

Men överheten är mån om att samtidigt slå fast att massprotester på gatorna, som syftar till att vända upp och ned på de rådande maktförhållandena, är fel väg att gå – både för egyptierna och andra förtryckta folk i regionen. Vägen framåt är ”demokratiska reformer” och ”val” under former som dagens styrande väljer.

Oavsett hur striden på Tahirtorget slutar är eran Mubarak över. Lördag 5 februari avgick den högsta ledningen för det styrande Nationella demokratiska partiet (NDP). Bland dem politbyråns ordförande Gamal Mubarak, den 82-årige presidentens son.

Han var tilltänkt att efterträda sin far. I vetskap om Gamals impopularitet – han beskrivs som nästan mer avskydd än sin far – insåg regimen att han är förbrukad.

En centralfigur i försöket att stävja upproret är den nyutnämnda vicepresidenten Omar Suleiman. Han har tagit allt större plats i offentligheten i Egypten och omvärlden, och han är den som inlett förhandlingar med Muslimska brödraskapet och övriga i oppositionsalliansen. När EU:s utrikesminister Catherine Ashton framförde EU:s krav på demokratiska förändringar var det Suleiman hon ringde, som en statsman till en annan.

Den nye vicepresidenten är inte ny i egyptisk politik. Suleiman har varit chef för Mubarakregimens underrättelsestjänsten sedan 1993 och har som sådan mycket på sitt samvete.

• Han är ansvarig för det ofta brutala förtrycket av oppositionen, särskilt mot islamisterna i brödraskapet.

• Han har spelat en central roll för Egyptens uppslutning bakom Israels och USA:s blockad mot Gaza och försöket att knäcka valvinnaren Hamas.

• Han var CIA:s kontaktman i Egypten för den amerikanska underrättelsetjänstens program för hemliga fångtransporter. Bland dem som fördes till Egypten för tortyr finns som bekant två svensk-egyptier, varav en fortfarande är fängslad.

För USA representerar Suleiman stabilitet. Detsamma gäller den egyptiska militären. Det sägs att den inte är avskydd av folket, såsom den brutala, torterande polisen. Men den egyptiska armén finansieras av USA. Kontakterna på högsta nivå är täta.

När upproret bröt ut 25 januari befann sig överbefälhavaren och försvarsminister Mohammed Hussein Tantawi i USA:s försvarshögkvarter Pentagon för samtal. Vi kan vara säkra på att samtalen fortsätter, även omTantawi såg sig tvungen att snabbt resa hem till Kairo.

Det finns en maktfaktor i sammanhanget som det talats tyst om, det militärindustriella komplexet i USA. Varje år ger USA cirka 1,3 miljarder dollar i militärt bistånd till Egypten. Det är inte pengar som Egypten kan använda till att köpa vilka vapen de vill från valfritt land. William Hartung, från tankesmedjan New America Foundations Arms and Security initiative, beskriver biståndet till Egypten som ett slags välfärdssystem för krigsindustrin i USA.

”Skattebetalarna kunde lika gärna ge dem direkt till Lockheed Martin eller General Dynamics”, säger William Hartung till US-amerikanska radiostationen Democracy Now.

Här finns starka ekonomiska intressen av att Egypten ska förbli såsom det varit.