Bakslag för USA i Libanon

Valet av Michel Suleiman till Libanons president symboliserar slutet på landets ett och ett halvt år långa politiska kris. Hizbollah och oppositionen har fått igenom flera av sina krav. Går Libanon en ljusare framtid till mötes?

Söndag 25 maj sammanträdde Libanons parlament för första gången sedan hösten 2006. 118 av 127 parlamentsledamöter röstade för att utse den avgående arméchefen general Michel Suleiman till landets president.

Parlamentssessionen var ett direkt resultat av de förhandlingar som förts i Qatars huvudstad Doha mellan den USA-stödda regeringen och den Hizbollahledda oppositionen. Dohaavtalet blev en framgång för oppositionen, som fick igenom flera av de krav som de kämpat för i ett och ett halvt års tid.

Att Saad Hariri, Walid Jumblatt och övriga väststödda ledare i den så kallade 14 marskoalitionen tvingades backa är kort och gott ett resultat av förhållandena i landet. De strider som bröt ut i mitten av maj till följd av försöket att förbjuda det markbaserade telenät som Hizbollah byggt upp i försvarssyfte blev främst ett avslöjande av regeringssidans svaghet.

Samlingsregering
Att välja Michel Suleiman till president var parterna överens om redan innan förra veckans förhandlingar.

Den ena huvudpunkten i Dohaavtalet är att en samlingsregering ska bildas där Hizbollah, Amal och Fria Patriotiska rörelsen, som är de största oppositions-partierna, deltar. Oppositionen får tillsammans elva av de 30 ministerposterna. Med över en tredjedel av posterna har oppositionen därmed vetorätt. Denna fråga är central då det tvingar den västlierade 14 marskoalitionen att förhandla med oppositionen för att beslut ska kunna fattas.

Korrigerar vallag
Den andra huvudpunkten är att vallagarna ändras så att valkrets-indelningen bättre svarar mot hur Libanons befolkning ser ut. Främst är det Libanons shiiter, företrädda av Hizbollah och dess allierade Amal, som missgynnats. Trots att shiiterna utgör cirka 40 procent av befolkningen har de endast haft 22 procent av platserna i parlamentet. Avtalet sägs också innebära en försvagning av den kristna extremhögerns möjligheter att vinna mandat i det kommande parlaments-valet 2009.

Förändringarna är dock marginella och de kristna kommer fortfarande att inneha hälften av platserna trots att de bara utgör en tredjedel av befolkningen.

I uppgörelsen slås fast att parterna inte ska använda våld mot varandra för att lösa interna politiska konflikter. Här har medierna genast kopplat detta till Hizbollahs agerande i striderna i Beirut nyligen. Men fakta är att de väststödda partierna i regeringen byggt upp egna miliser och med våld angripit oppositionsdemonstrationer vid flera tillfällen sedan hösten 2006.

Kommentatorer i Sverige och västvärlden har beskrivit Dohaavtalet som ett nederlag för Bushadministrationen, eftersom det av USA terroriststämplade Hizbollah nu tar plats i Libanons regering samtidigt som USA-vännernas försvagats. Trots detta välkomnade Condoleezza Rice, precis som resten av världen, uppgörelsen som ett steg i rätt riktning.

Med ny president och en samlingsregering inom räckhåll kan det politiska livet i Libanon normaliseras – åtminstone för stunden. De grundläggande motsättningarna kvarstår dock.

1. Hinder för USA och Israel
Så länge den Hizbollahledda motståndsrörelsen behåller sina vapen är den ett hinder för USA:s strävan att skapa ett nytt Mellan-östern. Hizbollah har länge varnat för att USA vill förvandla Libanon till ett nytt Irak och använda landet som en språngbräda för att kunna gå vidare mot Syrien och Iran.

Det propalestinska Hizbollahs vapen är också ett problem för Israel. I 60 år har den israeliska armén levt på myten om att vara oövervinnlig. Kriget sommaren 2006 visade att så inte var fallet. Angriparen Israel tvingades att dra sig tillbaka utan att ha lyckats försvaga det Hizbollahledda motståndet.

Vi lär få se nya försök av USA och Israel, tillsammans med ledande krafter i 14 marskoalitionen, att försöka avväpna alternativt militärt krossa motståndsrörelsen. Det har bara gått tre månader sedan Hizbollahkommendanten Imad Mughniyeh mördades av en bilbomb, vilket välkomnades av både USA och Israel.

Här är det viktigt att notera något som Libanons nyvalde president Michel Suleiman sa i sitt första tal. Han slog fast att Israels aggression gör det nödvändigt att utveckla en strategi för ett starkt libanesiskt försvar, i vilket motståndsrörelsen ingår.

2. Motstridiga klassintressen
Parterna som enats om att bilda en ny regering företräder motstridiga klassintressen. På ena sidan finns miljardären Saad Hariri, vars familj är rikast i Libanon. Med Hariri som ledande kraft i 14 marskoalitionen har den tidigare väststödda regeringen drivit en nyliberal ekonomisk politik med privatiseringar och avregleringar på programmet.

På andra sidan står Hizbollah, vars främsta stöd finns hos den fattiga shiitiska befolkningen. Hizbollah har tidigare motsatt sig utförsäljning av offentlig verksamhet och stödde libanesiska LO:s generalstrejk för kraftigt höjda minimilöner 7 maj i år. Stigande matpriser och ekonomisk kris har ökat fattigdomen i landet.

Dock finns inom oppositionen ingen gemensam syn på den ekonomiska politiken.

3. Odemokratiskt valsystem
Trots korrigeringarna i vallagen kvarstår det faktum att Libanons demokratiska system inte har mycket med demokrati att göra. Det valsystem där varje etniskt-religiös grupp tilldelas ett i förväg bestämt antal parlamentsplatser samt vissa poster (presidenten måste vara kristen maronit, premiärministern sunnimuslim, parlamentets talman shiamuslism osv) permanentar uppdelningen av libaneserna. Det gör det också näst intill omöjligt för sekulära, progressiva krafter, med stöd från många olika etniskt-religiösa grupper, att göra sig gällande.

Ett nytt system ska diskuteras, men här finns starkt motstånd från 14 marskoalitionen och de som skulle förlora på ett proportionellt valsystem.

Hizbollah och de antiimperialistiska krafterna avgick med seger denna gång, men kampen om Libanon är långt ifrån avgjord.

PATRIK PAULOV
Proletären 22, 2008