Filippinerna möter folkligt motstånd med våldsoffensiv

”Hög tid att göra slut på de kommunistiska dumheterna.” Så summerar dagstidningen Philippine Daily Inquirer ett tal som president Gloria Macapagal Arroyo höll 22 maj i år. Där anklagade hon de ”kommunistiska rebellerna” för brott mot de mänskliga rättigheterna och för att stå i vägen för Filippinernas utveckling till ett land i ”den första världen”.

Talet hölls drygt två år efter att den USA-allierade Arroyo vänt fredsförhandlingarna ryggen och förklarat totalt krig mot den kommunistledda Nya folkarmén (NPA). Då, 2006, sa hon att NPA skulle besegras inom tio år. Men med upptrappningen av USA:s militära närvaro i Filippinerna och det ökade stödet till den filippinska armén har hon blivit än mer optimistisk. Nu säger hon att segern ska nås senast 2010. Hennes mandatperiod tar nämligen slut i juni samma år.

Det är ingen liten uppgift hon lagt på militären. Den väpnade gerillakampen för en nationellt demokratisk revolution har pågått sedan 1969. Efter en nedgång under början av 1990-talet har Nya folkarmén vuxit och stärkt sin position. Den filippinska arméledningens rapporter om framgångar och utslagna gerillabaser är, enligt Nya folkarmén, inget annat än lögner och en del av den psykologiska krigföringen.

Vänsterledare avrättas
Att besegra de väpnande revolutionära krafterna är den ena sidan av regeringen Arroyos pågående våldsoffensiv. Den andra riktar sig mot den allt bredare legala oppositionen, som försöker verka inom det så kallade demokratiska systemet. Armén, polisen och paramilitära dödsskvadroner anklagas för att bedriva ett smutsigt krig som har resulterat i att över 1000 personer dödats eller försvunnit sedan 2001.

Våldet är så stötande att FN:s människorättsråds särskilde rapportör Philip Alston fick i uppdrag att granska förhållandena. I en rapport från november 2007 konstaterade FN-rapportören att de väpnande styrkorna i vissa delar av landet har som medveten strategi att systematiskt jaga och döda ledare för vänsterorganisationer, fackföreningsaktivister, jordreformsförespråkare, människorättsaktivister och andra företrädare för civilsamhället.
 
Påståendet att det är den revolutionära gerillan som ligger bakom övergreppen avvisade Philip Aston som ett cyniskt försök av militären att frånsäga sig ansvaret. Han uppmanade president Arroyo, som också är överbefälhavare, att stoppa avrättningarna.

Situationen i Filippinerna kan jämföras med de colombianska dödsskvadronernas mördande och folkfördrivningar.

”Ultraliberal politik”
Orsaken till det upptrappade våldet från regimens sida är ett växande folkligt missnöje. Bakom talet om ekonomiska framgångar och Filippinernas förvandling till ett modernt land finns en dyster verklighet med fattigdom, arbetslöshet och hunger.

I juninumret av franska Le Monde diplomatique intervjuas Renato Reyes, generalsekreterare för Nya patriotiska alliansen, Bayan. Det är en sammanslutning av tretton gräsrotsorganisationer som är en del av den legala vänsteroppositionen. Renato Reyes anklagar presidenten för att hon ”använder kampen mot terrorismen som en ursäkt för att slå ned alla som opponerar sig mot hennes ultraliberala politik”.

Arroyos recept för utveckling har sedan makttillträdet 2001 varit liberalisering av handel och investeringar, privatisering av statliga tillgångar och sänkta skatter. Utländska företag får så förmånliga villkor att de näst intill obehindrat kan plundra landets naturtillgångar och utnyttja dess arbetskraft. De fackliga rättigheterna inskränks och fackföreningarna motarbetas.

Den nyliberala politiken inom jordbrukssektorn drabbar befolkningen särskilt hårt. Istället för ris-odling för att mätta den egna befolkningen produceras främst grödor för export eller framställande av biobränsle. Den senaste tidens stigande matpriser har fått katastrofala följder, då Filippinerna numera är en av världens största risimportörer.

Le Monde diplomatique uppger att 80 procent av folket lever på mindre än 1,5 dollar per dag. Antalet barn under femton år som inte går i skolan ökade kraftigt under Arroyos fem första år vid makten, från 1,8 miljoner 2001 till 3,1 miljoner 2006.

Vill inte ha fred
Medan kommunistpartiet och Nya folkarmén vill återuppta fredssamtalen väljer alltså president Arroyo våldets väg. Från regeringens, militärledningens och den lilla klicken av storgodsägare och kapitalister som kontrollerar landet finns inget intresse av en förhandlingslösning.

En fredsuppgörelse kräver nämligen att Filippinerna gör sig fri från USA:s förödande militära och ekonomiska grepp och bryter med det system som permanentar och förvärrar de djupa orättvisorna och förtrycket.

Samtidigt som generalstaben i mitten av maj beordrade en offensiv mot ett tjugotal områden, meddelades det att de soldater som deltar i framgångsrika insatser mot Nya folkarmén kommer att belönas. Att slå ut en gerillabas ger motsvarande 44000 svenska kronor. Det är mycket pengar för en fattig soldat. Att ta fångar och beslagta vapen belönas också. Vad som inte sägs öppet är hur mycket pengar en dödad gerillasoldat ger.

Smutsigt krig förvärras
Arroyos syfte är att öka soldaternas motivation och stävja det missnöje som börjar breda ut sig också inom armén. Kritiker varnar för att detta kommer att resultera i ett ännu smutsigare krig mot civila.

Gregorio ”Ka Roger” Rosal, talesman för Filippinernas kommunistparti, konstaterar att belöningssystemet kommer att leda till rapporter om operationer som aldrig ägt rum och att armén attackerar fattigbönder och andra civila och stämplar dem som gerillasoldater. Allt för att få belöningen.

Att Arroyo skulle lyckas med att nå en militär seger avfärdas bestämt. Nya folkarmén säger sig idag ha fler än 120 gerillafronter i 70 av Filippinernas 81 provinser och NPA:s soldater kan röra sig relativt fritt på 80 procent av landets yta. Tvärtemot militärens officiella rapporter om framgångar i kampen mot de ”kommunistiska dumheterna” förklarar Nya folkarmén att man arbetar för att utöka antalet gerillafronter till 173 och därmed öka pressen på regimen.

PATRIK PAULOV
Proletären 24, 2008


Filippinerna och befrielsekampen
Filippinernas yta är cirka två tredjedelar av Sveriges och består av 7000 öar. Merparten av landets 90 miljoner invånare lever under fattiga förhållanden på landsbygden. Naturresurserna består bla av bördig jordbruksmark och mineraltillgångar. Den främsta exportvaran är dock billig arbetskraft.

Nationella demokratiska fronten (NDF), i vilken Filippinernas kommunistparti och Nya folkarmén ingår, beskriver Filippinerna som ett halvkolonialt och halvfeodalt land i desperat behov av en nationellt demokratisk revolution. Bland kraven ingår:

• att garantera och förstärka de folkliga demokratiska rättigheterna,

• att frigöra landet från alla ojämlika relationer med USA och andra utländska makter,

• att genomföra en jordreform, modernisera jordbruket och göra landet självförsörjande på jordbruksprodukter samt industrialisera landsbygden,

• att bryta USA:s och den inhemska borgarklassens och jordägarnas dominans över ekonomin genom nationalisering av industrin och bygget av en självständig och självförsörjande ekonomi,

• att genomföra en allomfattande och progressiv socialpolitik,

• att garantera morofolkets och andra nationella minoriteters och ursprungsfolks rätt till självbestämmande och demokrati,

• att stärka kvinnornas deltagande på alla områden.

Sedan befrielsekriget inleddes 1969 har Nya folkarmén befriat områden som regeringen saknar kontroll över. Här har nya organ för folkmakten upprättats. NPA och andra NDF-organisationer har också initierat eller stött sociala program, som upprättande av hälsokliniker och bekämpning av malaria, utbildningskampanjer, omfördelning av jord, kulturella aktiviteter med mera.

I Filippinerna finns ytterligare två väpnade rörelser:

Moros islamiska befrielsefront (MILF) finns på ön Mindanau och kämpar för morofolkets nationella och demokratiska rättigheter. Relationerna mellan MILF och de revolutionära krafterna är goda.

Abu Sayyaf däremot fördöms av de filippinska kommunisterna som en provokatörsgrupp skapad  under 1990-talet av CIA och Filippinernas militära underrättelsetjänst. Nu har Abu Sayyaf glidit dess skapare ur händerna, men används flitigt för att motivera USA:s militära stöd till Filippinernas eget krig mot terrorismen.


Fredsprocess och terroriststämpling
Fredsförhandlingarna mellan Nationella demokratiska fronten (NDF) och den filippinska regeringen avbröts 2004. Arroyo krävde att NDF skulle kapitulera och vägrade att diskutera konfliktens orsaker. Trots informella möten för att på nytt få igång samtalen, det senaste försöket skedde i Norge 13-15 maj, är läget låst. NDF anklagar USA för att sabotera möjligheten till förhandlingar.

2002, då samtalen fortfarande pågick, valde USA att terroriststämpla Filippinernas kommunistparti, Nya folkarmén samt kommunistpartiets grundare och numera NDF-rådgivaren José Maria Sison. En månad senare gjorde EU samma sak med Nya folkarmén och Sison. Däremot väntade EU till 2005 med att sätta kommunistpartiet på terroristlistan.

Att terroriststämpla den ena av två parter i en väpnad konflikt är ett effektivt sätt att ta död på möjligheterna till fredssamtal.
USA:s och EU:s hållning får kritik av FN:s utvecklingsorgan UNDP. I sin rapport om Filippinerna från 2005 skriver UNDP att Filippinernas kommunistparti och Nya folkarmén inte har utfört terroristhandlingar, det vill säga avsiktligt attackerat civila, och därför inte ska klassas som terroristorganisationer.

UNDP menar att den filippinska regeringens försök att lösa konflikten med militära medel endast förvärrat situationen. Arroyo uppmanas att överge den ”militaristiska mentaliteten” och lägga kraft på fredsförhandlingar.