Myrdal: Tibet-debatten måste hyfsas
Den nu pågående internationella kampanjen mot Kina inför Olympiska spelen har en mångskiftande bakgrund; inte minst som oundviklig västlig reaktion på att Kina – och Indien! – återtar sin traditionella historiska plats som politiskt, ekonomisk, vetenskapligt och kulturellt ledande världsmakt. Detta kan jag ta upp en annan gång. Nu till en särskild mediafråga; en som behöver hyfsas, den om Tibet.
Tibet har varit en del av Kina längre än Baskien kunnat kallas spanskt eller – för att ta europeiska exempel med än kortare statstillhörighet – Sydtyrolen italienskt och Korsika (eller Nice) franskt. Men liksom det inte finns någon stat som icke erkänner Baskiens, Sydtyrolens, Korsikas, folkrättsliga tillhörighet finns det – till skillnad från vad som gäller det till Kinas Tibet gränsande Kashmir – heller ingen stat som officiellt ifrågasätter Tibets statstillhörighet.
*
Men att Tibets status dock ifrågasätts har sin förklaring. Det spökar från dåtider in i nutid. När det kinesiska kejsardömet alltmer försvagades blev under artonhundratalet Tibet – liksom väster därom i andra maktsfärer Khiva, Sind och Afghanistan – en åtråvärd bricka i det Stora spelet om Innerasien mellan Ryssland och Storbritannien. I september 1907 avslutades dock det spelet med ett fördrag som erkände en patt-situation. Även Storbritannien skrev då under på att ge avkall på ett införlivande av Tibet och båda parter erkände vad de kallade ”Kinas överhöghet”. Intrigerna fortsatte dock. Storbritannien hade fått slå till militär reträtt från Lhasa och tvingats erkänna en kinesisk ”överhöghet” men Brittiska Indiens lokala herrar sökte 1914 på egen hand (olagligt enligt Londonregeringen som oroades för komplikationer med Ryssland) och mot Kinas starka protester genomföra en gränsuppgörelse med Tibet (vilken i och för sig bäddade för 1962 års gränskrig mellan Indien och Kina). En gränsdragning som även innebar en Tibets gräns mot Kina och i vilken Kinas överhöghet förklarades blott ”nominell”. År 1921 när Ryssland var svagt och 1907 års avtal därför inte längre ansågs binda London informerade den brittiska utrikesministern Lord Curzon den kinesiska ministern Wellington Koo att Storbritannien nu tänkte upprätta förbindelser med Tibet som autonom stat. Ännu 1943 när London hoppades efter kriget kunna behålla makten över Indien meddelade Anthony Eden Kina att Foreign office vidhöll denna position. Men Indien blev självständigt, London förlorade imperiet och tvangs ge upp tanken på att ta över även Tibet.
1949 utropades Folkrepubliken, därefter säkrade Folkets befrielsearmé stegvis den nya stats-makten över hela det nationella territoriet – med undantag för Macao, Hongkong och Taiwan. Det samhällssysten de mötte i Tibet var inte bara feodalt och förtryckande som på många andra håll i Kina – det var extremt. En jordägande teokrati, ett munkvälde som härskade med de mest brutala metoder över de trälar som försörjde dem. I Väst drömmer man sig ofta ett Shangri-la av det gamla Tibet, en andlighetens och vishetens stat. Men så var det inte. Och Dalai Lama själv är – oavsett om man intresserar sig för hans sorts andlighet eller ej – som politiker en som står en bra bit till höger om Vatikanstatens påvar för hundra år sedan.
Uppgiften blev att befria, modernisera, utveckla ekonomiskt och kulturellt – dock med respekt för kultur och religion (och Dalai Lama!). Lätt var det inte; en cirkelns kvadratur. Maos instruktion var att genomföra detta med yttersta försiktighet, med lämpor. Men samtidigt som trälar och en majoritet av munkmassorna skulle kunna ges möjlighet att resa sig till människovärde var hatet från de reellt avsatta men tidigare över liv och död härskande munkarna oförlåtande glödhett. De hade ingenting lärt och ingenting glömt, som det sades om en tidigare liknande grupp i europeisk historia. Liksom nere mot Burmagränsen fick dessa tidigare feodala herrar under en övergångsperiod behålla mycket av sin makt och sina privilegier.
Men att Tibets status dock ifrågasätts har sin förklaring. Det spökar från dåtider in i nutid. När det kinesiska kejsardömet alltmer försvagades blev under artonhundratalet Tibet – liksom väster därom i andra maktsfärer Khiva, Sind och Afghanistan – en åtråvärd bricka i det Stora spelet om Innerasien mellan Ryssland och Storbritannien. I september 1907 avslutades dock det spelet med ett fördrag som erkände en patt-situation. Även Storbritannien skrev då under på att ge avkall på ett införlivande av Tibet och båda parter erkände vad de kallade ”Kinas överhöghet”. Intrigerna fortsatte dock. Storbritannien hade fått slå till militär reträtt från Lhasa och tvingats erkänna en kinesisk ”överhöghet” men Brittiska Indiens lokala herrar sökte 1914 på egen hand (olagligt enligt Londonregeringen som oroades för komplikationer med Ryssland) och mot Kinas starka protester genomföra en gränsuppgörelse med Tibet (vilken i och för sig bäddade för 1962 års gränskrig mellan Indien och Kina). En gränsdragning som även innebar en Tibets gräns mot Kina och i vilken Kinas överhöghet förklarades blott ”nominell”. År 1921 när Ryssland var svagt och 1907 års avtal därför inte längre ansågs binda London informerade den brittiska utrikesministern Lord Curzon den kinesiska ministern Wellington Koo att Storbritannien nu tänkte upprätta förbindelser med Tibet som autonom stat. Ännu 1943 när London hoppades efter kriget kunna behålla makten över Indien meddelade Anthony Eden Kina att Foreign office vidhöll denna position. Men Indien blev självständigt, London förlorade imperiet och tvangs ge upp tanken på att ta över även Tibet.
1949 utropades Folkrepubliken, därefter säkrade Folkets befrielsearmé stegvis den nya stats-makten över hela det nationella territoriet – med undantag för Macao, Hongkong och Taiwan. Det samhällssysten de mötte i Tibet var inte bara feodalt och förtryckande som på många andra håll i Kina – det var extremt. En jordägande teokrati, ett munkvälde som härskade med de mest brutala metoder över de trälar som försörjde dem. I Väst drömmer man sig ofta ett Shangri-la av det gamla Tibet, en andlighetens och vishetens stat. Men så var det inte. Och Dalai Lama själv är – oavsett om man intresserar sig för hans sorts andlighet eller ej – som politiker en som står en bra bit till höger om Vatikanstatens påvar för hundra år sedan.
Uppgiften blev att befria, modernisera, utveckla ekonomiskt och kulturellt – dock med respekt för kultur och religion (och Dalai Lama!). Lätt var det inte; en cirkelns kvadratur. Maos instruktion var att genomföra detta med yttersta försiktighet, med lämpor. Men samtidigt som trälar och en majoritet av munkmassorna skulle kunna ges möjlighet att resa sig till människovärde var hatet från de reellt avsatta men tidigare över liv och död härskande munkarna oförlåtande glödhett. De hade ingenting lärt och ingenting glömt, som det sades om en tidigare liknande grupp i europeisk historia. Liksom nere mot Burmagränsen fick dessa tidigare feodala herrar under en övergångsperiod behålla mycket av sin makt och sina privilegier.
*
När vi i Indien dessa år – inte minst under 1959 års resning – diskuterade detta, då menade de flesta av mina vänner, särskilt de från Congress som deltagit både i Quit India-kampanjen 1942 och Indiens nationella enande efter 1947, att det fanns skäl att diskutera och även kritisera Mao. Han borde, menade de, insett att det inte fanns något annat sätt att handla än att som Sardar Patel visserligen i ord lova feodalherrarna – de 565 prinsarna – att de skulle få behålla pengar och bjäfs men dock hårt och hänsynslöst göra upp med varje deras antydan till motstånd mot nationen. Nawaben i Juynagadh (i Sardar Patels Gujarat) ville ansluta sig till Pakistan. Sardar Patel skickade då in armén, nawaben och hans omgivning flydde och efter den följande folkomröstningen kunde Sardar Patel tillfredsställt notera att 99,5 procent röstat för Indien. När nizamen av Hyderabad – stort som halva Frankrike – enligt sin rätt ville förklara landet självständigt skickade Sardar Patel (när Nehru var i Europa) in armén. Det stupade några tusen av Hyderabads armé (jag kände sedan år 1961 i Burma en av dess officerare rätt väl) och så var den självständigheten över.
Jag vet inte om en sådan Patels politik – i stället för Maos mer försiktiga – skulle förhindrat att de mest feodala krafterna reste sig 1959. Helt på egen hand gjorde de det heller inte. Man får inte glömma att CIA under hela femtiotalet och in i sextiotalet aktivt organiserade, beväpnade och på sina baser tränade en tibetansk guerilla.
Dock inte ens 1959 stod Kina inför ett Vendée och oroligheterna i år var rätt obetydliga. Men de hade reaktionära och rasistiska förtecken, visade en tydlig hanfientlighet; offren tycks ha varit lägre medelklass och tjänstemän av han-nationalitet. De går dock inte att jämföra med verkliga etniska uppgörelser – Sikhslakten 1984 eller Gujaratmördandet 2002 för att ta två exempel från Indien.
Att religiösa grupperingar från de forna teokratiskt härskande och den menighet de har direkt inflytande över upprörs över modernisering, kommunikationer och ekonomiskt framsteg tror jag. Men att den upprördheten över det moderna inte är vidare utbredd visas av proteströrelsens ringa omfattning. (Den är ju inte som ETAs och dess sympatisörers i Baskien!)
När vi i Indien dessa år – inte minst under 1959 års resning – diskuterade detta, då menade de flesta av mina vänner, särskilt de från Congress som deltagit både i Quit India-kampanjen 1942 och Indiens nationella enande efter 1947, att det fanns skäl att diskutera och även kritisera Mao. Han borde, menade de, insett att det inte fanns något annat sätt att handla än att som Sardar Patel visserligen i ord lova feodalherrarna – de 565 prinsarna – att de skulle få behålla pengar och bjäfs men dock hårt och hänsynslöst göra upp med varje deras antydan till motstånd mot nationen. Nawaben i Juynagadh (i Sardar Patels Gujarat) ville ansluta sig till Pakistan. Sardar Patel skickade då in armén, nawaben och hans omgivning flydde och efter den följande folkomröstningen kunde Sardar Patel tillfredsställt notera att 99,5 procent röstat för Indien. När nizamen av Hyderabad – stort som halva Frankrike – enligt sin rätt ville förklara landet självständigt skickade Sardar Patel (när Nehru var i Europa) in armén. Det stupade några tusen av Hyderabads armé (jag kände sedan år 1961 i Burma en av dess officerare rätt väl) och så var den självständigheten över.
Jag vet inte om en sådan Patels politik – i stället för Maos mer försiktiga – skulle förhindrat att de mest feodala krafterna reste sig 1959. Helt på egen hand gjorde de det heller inte. Man får inte glömma att CIA under hela femtiotalet och in i sextiotalet aktivt organiserade, beväpnade och på sina baser tränade en tibetansk guerilla.
Dock inte ens 1959 stod Kina inför ett Vendée och oroligheterna i år var rätt obetydliga. Men de hade reaktionära och rasistiska förtecken, visade en tydlig hanfientlighet; offren tycks ha varit lägre medelklass och tjänstemän av han-nationalitet. De går dock inte att jämföra med verkliga etniska uppgörelser – Sikhslakten 1984 eller Gujaratmördandet 2002 för att ta två exempel från Indien.
Att religiösa grupperingar från de forna teokratiskt härskande och den menighet de har direkt inflytande över upprörs över modernisering, kommunikationer och ekonomiskt framsteg tror jag. Men att den upprördheten över det moderna inte är vidare utbredd visas av proteströrelsens ringa omfattning. (Den är ju inte som ETAs och dess sympatisörers i Baskien!)
*
Att kretsar kring Dalai Lama – med eller utan hans direkta inspiration – sökt organisera rörelsen framgår av utformningen av aktionerna också i Nepal och Indien. Det är möjligt att de inspirerats av Kossova och hoppats få internationellt stöd; men tanken att NATO och Förenta Staterna skulle vilja (eller kunna) bomba fram ett Tibet som de bombade fram ett Kossova är omöjlig. Kina är ingen sönderfallande stat på Balkan.
Det finns dock ytterligare komplikationer. Kina har i enlighet med Maos grundinstruktion från 1949 också nu förhandlat med Dalai Lamai. Inte om ett självständigt Tibet dock, det vore uteslutet. Under senare år har Dalai Lama kanske verkligen övergett kravet på ett under hans styre självständigt Tibet, men även om hans politik skulle tolkas om till att eftersträva en autonomi för alla tibetaner i ett Tibet under Kinas ”formella överhöghet” (som den London hävdade 1921) skulle en sådan leda till olösbara konflikter. Ty av 6,5 miljonerna tibetaner i Kina lever blott 40 procent, 2,6 miljoner i den nuvarande autonoma Regionen Tibet (de övriga framförallt i Gansu, Qinghai, Sichuan och Yunnan). Att ena dem alla i ett Tibet skulle både innebära styckning av stora delar av Kina och därtill en mycket omfattande etnisk rensning.
JAN MYRDAL
Proletären 15, 2008
Att kretsar kring Dalai Lama – med eller utan hans direkta inspiration – sökt organisera rörelsen framgår av utformningen av aktionerna också i Nepal och Indien. Det är möjligt att de inspirerats av Kossova och hoppats få internationellt stöd; men tanken att NATO och Förenta Staterna skulle vilja (eller kunna) bomba fram ett Tibet som de bombade fram ett Kossova är omöjlig. Kina är ingen sönderfallande stat på Balkan.
Det finns dock ytterligare komplikationer. Kina har i enlighet med Maos grundinstruktion från 1949 också nu förhandlat med Dalai Lamai. Inte om ett självständigt Tibet dock, det vore uteslutet. Under senare år har Dalai Lama kanske verkligen övergett kravet på ett under hans styre självständigt Tibet, men även om hans politik skulle tolkas om till att eftersträva en autonomi för alla tibetaner i ett Tibet under Kinas ”formella överhöghet” (som den London hävdade 1921) skulle en sådan leda till olösbara konflikter. Ty av 6,5 miljonerna tibetaner i Kina lever blott 40 procent, 2,6 miljoner i den nuvarande autonoma Regionen Tibet (de övriga framförallt i Gansu, Qinghai, Sichuan och Yunnan). Att ena dem alla i ett Tibet skulle både innebära styckning av stora delar av Kina och därtill en mycket omfattande etnisk rensning.
JAN MYRDAL
Proletären 15, 2008