Reaktionen på frammarsch i Italien
Efter att två gånger ha röstats bort återkom mediemiljardären Silvio Berlusconi en tredje gång till regeringsmakten. Tre vänsterpartier åkter ur parlamentet.
I parlamentsvalet fick Berlusconis högerallians närmare 48 procent av rösterna, vilket gav egen majoritet i parlamentets båda kamrar. Huvudmotståndaren Demokratiska partiet, lett av Walter Veltroni, fick 38 procent.
Då det italienska valsystemet ger största parti ett antal extra parlamentsplatser får Berlusconis högerallians 340 platser i debuterandekammaren medan Veltonis allians endast fick 241 platser. I senaten har nu Berlusconi 171 platser mot 130 för Veltonis.
Valet medförde inte bara en majoritet för den öppna reaktionen, utan resulterade för första gången i ett tvåpartisystem av amerikansk typ. Ett tjugotal partier och grupperingar haft parlamentsrepresentation återstår endast sex partier, som i sin tur formerades i olika allianser.
Vallagarna ändrade
Den italienska borgarklassen har under lång tid krävt att småpartierna skall rensas bort från parlamentet. Genom ändringar av vallagarna har en åttaprocentspärr införts i valet till senaten och en fyraprocentsspärr till deputeradekammaren.
De två viktigaste partierna i Berlusconis allians är hans eget Forza Italia och Nationella alliansen, ett profascistiskt parti. Dessa partier planerar sammanslagning. Till Berlusconis allians räknas även det separatistiska och högerextrema Lega Nord, ett parti som anser att det rika Norditalien inte skall dela med sig till den fattigare södra landsändan. Enligt opinionsundersökningar har många industriarbetare, som traditionellt stött vänsterpartier, gått över till Lega Nord. I det industritäta Lombardiet fick partiet 30 procent av rösterna. På nationell basis fick Lega Nord åtta procent och var det parti som hjälpte Berlusconi till regeringsmakten, då hans egen lista fick något färre antal röster än vid det val för två år sedan som Berlusconi förlorare.
Skilda uppfattningar
Alliansen mellan Berlusconis och Lega Nord rymmer stor sprängkraft. Lega Nords ökade röstetal kommer att ha en destabiliserande inverkan på regeringen. Partiet kämpar för ökad autonomi i norr och minskat regionalstöd till södra Italien. Det är en linje som är på kollisionskurs mot det centralistiska Nationella alliansen, som dessutom har sin väljarbas i södra delen av landet. Det var dessa skillnader som ledde till den första Berlusconiregeringens sammanbrott 1995.
Valet ledde dessutom till att det som betraktas som den politiska vänstern, Återupprättade kommunistpartiet Rifondazione, Partiet för italienska kommunister PdCI, Demokratiska vänstern (en vänsterutbrytning ur Veltronis Demokratiska parti) samt De gröna, helt och hållet åkte ur parlamentet.
”Regnbågsvänstern”
Inför hotet av de nya vallagarna hade dessa fyra partier gått samman i alliansen ”Regnbågsvänstern”. Dessa partier har tidigare suttit i olika center-vänsterregeringar, senast i regeringen Prodi, där de administrerat impopulära beslut. För att få stanna kvar vid de parlamentariska köttgrytorna gick Återupprättade kommunistpartiet så långt att det röstade för Italiens truppnärvaro i Afghanistan, vilket lett till stora slitningar i det EU-positiva partiet. Vänsterbedömare i Italien menar att regnbågsvänsterns partier förhandlat bort sin själ och därför hamnat i djup politisk kris.
I början av 1990 talet lämnade Återupprättade kommunistpartiet med buller och bång en vänster-centerregering i protest mot åtgärder som slog mot de fattiga. Vilket gav respekt bland radikala arbetare.
Partiet låg i efterföljande val på mellan 5-8 procent. Detta i motsats till idag då partiet tillsammans med tre andra partier med nöd och näppe kravlar sig över tre procent.
Inga bidningar
Samtidigt som reaktionärer jublar över att inga som kallar sig kommunister längre finns representerade i italienska parlamentet, detta i ett land där det officiella kommunistpartiet hade 36 procent av rösterna i slutet av 1970-talet, så finns det en viss oro hos andra eftertänksamma borgare.
Dessa menar att eftersom ”kommunisterna” tidigare bundits upp av parlamentariskt arbete finns risken att vänstersinnade arbetare i Italien inte känner några hinder att ta upp utomparlamentarisk kamp mot en öppen högerregering.
Det italienska högervalet stadfäster Europa som en reaktionens kontinent. Detta medan vänstervindar blåser i Latinamerika och i viss mån i Asien.
ERIK ANDERSON
Proletären 17, 2008