Så drev västmakterna Somalia till kaos

I denna intervju förklarar Mohamed Hassan, studentledare i Etiopien under 1970-talets revolution, senare etiopisk diplomat i Washington, Beijing och Bryssel och numera politisk analytiker av arabvärlden, varför och på vilket sätt imperialismens krafter har tillämpat sin sk kaosteori på Somalia. Detta är första delen av två som publiceras i
Proletären. Texten har översatts och redigerats av Teddy-John Frank.

• Hur utvecklades piratverksamheten i Somalia? Vilka är de här piraterna?
– Somalia har saknat regering sedan 1990. Landet kontrolleras av olika krigsherrar. Europeiska och asiatiska fartyg utnyttjade den kaotiska situationen och rovfiskade längs Somalias kuster utan tillstånd eller hänsyn till de mest grundläggande regler. Man struntade i kvoter som tillämpades i deras egna vatten för att skydda fortbeståndet och man använde fiskemetoder – inklusive bomber! – som allvarligt skadade de somaliska vattnens rikedomar.

– Och det var inte allt! Europeiska bolag utnyttjade avsaknaden av politisk ledning i landet och dumpade, med hjälp av bla italiensk maffia, kärnavfall utanför Somalias kuster. Europeiska politiker blundade eftersom det utgjorde en praktisk och ekonomiskt fördelaktig lösning att bli av med kärnavfall på. Men tsunamikatastrofen 2005 förde stora mängder av detta avfall upp på land. Obekanta sjukdomar uppträdde för första gången i befolkningen.

– Det var i denna situation som piratverksamheten i huvudsak uppstod. De somaliska fiskarna som enbart hade enkla, primitiva fiskeredskap, kunde inte längre försörja sig. Så de beslöt att skydda sig och sina fiskevatten. Detsamma som USA gjorde under inbördeskriget mot britterna (1756-1763) när de saknade egen flotta. President George Washington gjorde ett avtal med pirater för att skydda de amerikanska vattnens rikedomar.

• Hur är det möjligt att det inte funnits en somalisk stat på nära tjugo år?
– Det är följden av en amerikansk stategi. 1990 härjades landet av inre konflikter, svält och plundring: staten kollapsade. För att möta detta läge genomförde USA, som upptäckt oljetillgångar i Somalia några år tidigare, Operation Restore Hope år 1992. För första gången intervenerade USA:s marinkår i Afrika för att ta kontroll över ett land. Det var också första gången som en militär invasion genomfördes i namn av en humanitär insats.

• Det var väl samtidigt som Bernard Kouchners berömda rissäckar fördes in på Somalias stränder?
– Javisst, alla minns väl dessa väl exponerade bilder. Det verkliga skälet var strategiskt.

(Fransmannen Bernard Kouchner var en av grundarna av Läkare utan gränser 1971, men bröt 1980 med organisationen och bildade en konkurrerande. Blev senare politiker, minister först i Mitterands och Jospins socialistregeringar, men lierade sig med högern, stödde ockupationen av Irak, och blev utrikesminister i Sarkozys högerregering 2007 /övers.anm)

– USA:s strävan var att förbli den enda globala supermakten efter Sovjetblockets kollaps. För att nå detta mål, förespåkade man att USA skulle erövra en dominerande position i Afrika, som ju besitter stora mängder av råvaror.

• Restore Hope blev ett misslyckande. Det finns ju till och med en Hollywoodfilm – Black Hawk Down – som visar hur de stackars amerikanska gossarna ”attackeras av onda somaliska rebeller”…
– USA:s soldater besegrades verkligen av det somaliska nationella motståndet. Sedan dess har USAs politik varit att förhindra att Somalia fått en verklig regering, man har till och med balkaniserat landet. Det är en gammal brittisk strategi, som tillämpats på många håll: forma svaga och splittrade stater för att lättare kunna kontrollera dem.

–Det är skälet till att det inte funnits en somalisk stat på nära tjugo år. USA har genomfört sin sk kaosteori för att behålla landet splittrat och förhindra varje försök till somalisk försoning.

• Till följd av inbördeskriget i Sudan har Exxon tvingats lämna landet efter det att man upptäckt oljefyndigheter. Går inte detta att störta Somalia ner i kaos emot USA:s egna intressen, när man inte kan exploatera den upptäckta oljan?
– Oljeexploatering är inte USA:s främsta prioritet här. USA vet att oljereserverna finns där, men behöver dem inte omedelbart. Två faktorer är mycket viktigare för dess strategi. Först och främst att hindra konkurrenter från att kunna förhandla med en kraftfull somalisk stat.

– Om man tänker på Sudan är jämförelsen intressant. Den olja som amerikanska bolag upptäckte där för trettio år sedan, säljer Sudan idag till Kina. Samma sak skulle kunna hända i Somalia. När Abdullah Yusuf var president i övergångsregeringen, reste han till Kina trots att han backades upp av USA.

– USA:s massmedia kritiserade kraftfullt det besöket. Faktum är att USA inte har någon garanti i detta avseende: om en somalisk regering etableras imorgon, oavsett dess politiska färg, kan den förmodligen tillämpa en strategi, oberoende av USA och handla med Kina. Imperialisterna vill inte ha en stark och enad somalisk stat.

– För det andra hänger den här kaosteorin samman med Somalias geografiska läge som är strategisk för både europeisk och amerikansk imperialism.

• Varför strategisk?
– Det handlar om kontroll över Indiska Oceanen. Se på en karta. Som sagt, Väst bär ett stort ansvar för utvecklingen av den somaliska piratverksamheten.

– Men istället för att berätta sanningen och betala ersättning för vad man gjort, kriminaliserar man själva företeelsen för att rättfärdiggöra sin ställning i regionen. Under förevändning att bekämpa piratverksamheten, placerar Nato ut flottenheter i Indiska Oceanen.

• Vilken är den verkliga målsättningen?
– Att kontrollera utvecklingen för de snabbt växande ekonomiska nationerna, främst Indien och Kina. Hälften av världens containertrafik och 70 procent av den samlade oljetrafiken passerar över Indiska Oceanen.

– Ur detta strategiska perspektiv, utgör Somalia en mycket viktig plats: landet har Afrikas längsta kust (3300 km) och vätter mot Arabiska viken och Hormuzsundet, två nyckelpunkter vad gäller regionens ekonomi. Dessutom, om det somaliska problemet skulle få en fredlig lösning, skulle förbindelserna mellan Afrika å ena sidan och Indien och Kina å den andra kunna utvecklas över Indiska Oceanen.

– De amerikanska konkurrenterna kunde då förlora sitt inflytande på den afrikanska arenan, som Mozambique, Kenya, Madagaskar, Tanzania, Zanzibar, Sydafrika osv. Alla dessa länder med gränser vid Indiska Oceanen kunde lätt ha tillgång till den asiatiska marknaden och utveckla fruktsamma ekonomiska relationer.

– När Nelson Mandela var president i Sydafrika, talade han om behov av en revolution i Indiska Oceanen, med nya ekonomiska förbindelser. USA och Europa önskar inte något sådant. Därför föredrar de att behålla instabiliteten i Somalia.

• Du säger att USA inte vill se en somalisk försoning. Men vilka är grunderna för den somaliska splittringen?
– För att förstå detta, måste vi granska den somaliska historien. Landet delades av kolonialmakterna. 1959 vann Somalia sin självständighet genom en sammanslagning av den italienska kolonien i söder, och den brittiska i norr. Men somalier levde också i vissa delar av Kenya, Etiopien och Djibouti. Denna nya somaliska stat satte en enda stjärna på sin flagga, där varje stjärnspets representerar en del av det historiska Somalia. Budskapet bakom denna symbol är: två Somalia har förenats, men tre är fortfarande kolonier.

 – När den brittiska kolonialmakten, som kontrollerade Kenya, skulle bemöta detta krav, genomförde man en folkomröstning i den del av Kenya som Somalia gjorde anspråk på. 87 procent av befolkningen, som etniskt i huvudsak var somalisk, röstade för förening med Somalia.

– När resultatet blev offentligt, hotade den kenyanska nationalistledaren Jomo Kenyatta att slänga ut alla brittiska kolonister om britterna gav upp någon del av det existerande Kenya till Somalia.

– Storbritannien beslöt då att inte bry sig om folkomröstningen, så att idag bor fortfarande en viktig somalisk befolkningsdel i Kenya. Vilket visar vilken katastrof de koloniala gränsdragningarna var i det somaliska fallet. Gränsfrågorna utgör, oavsett detta fall, en viktig debatt på den afrikanska kontinenten.

• Vad var denna debatts innehåll?
– På sextiotalet, när många afrikanska länder blev självständiga, fördes en debatt mellan vad vi kallar Monrovia- respektive Casablancagrupperna. Den senare som innefattade Marocko och Somalia, hävdade att de gränser som var arv från kolonialismen skulle diskuteras, och att dessa gränser saknade legitimitet. För de flesta afrikanska länderna utgör deras gränser en kolonial produkt.

– Men debatten avfördes efter det att OAU, föregångaren till dagens Afrikanska Union, beslutat att gränserna inte kunde ifrågasättas, eftersom det skulle kunna leda till inbördeskrig över hela kontinenten. En av OAU:s viktigaste arkitekter, Tanzanias Julius Nyerere, erkände senare att beslutet var det bästa för Afrika, men han beklagade vad det betytt för Somalias del.

u Den andra och avslutande delen av intervjun i nästa veckas Proletären.