Vietnam: Solidariteten finns men svenskt bistånd stoppas

Några år till får Vietnam svenskt bistånd, men då främst för att försöka åstadkomma total övergång till en marknadsekonomi. Så helt följdriktigt avslutades nyligen 40 års effektivt svenskt stöd till utbyggnad av den vietnamesiska sjukvården.

Det svenska biståndsorganet Sida har svårt att erkänna hur framgångsrika en del projekt som de svenskbyggda sjukhusen i landet och pappersbruket Bai Bang har varit. I Vietnam styr ju ett kommunistparti.

Men det finns andra som utan att vara kommunister är positiva och som har en mycket stor kunskap om svenska vårdinsatser i Vietnam. Sjuksköterskan Lola Carlsson har arbetat nästan sju år med sjuksköterskeutbildning och omvårdnad i Vietnam.

Nu är hon aktiv i stödföreningen för Olof Palmes barnsjukhus i Hanoi, ett sjukhus som sedan länge inte får en enda krona i svenskt bistånd. (Föreningen har valt sjukhusets gamla namn, idag heter det Nationella Barnsjukhuset och är Vietnams främsta i sitt slag.)

I Hanoi deltog därför Lola Carlsson i mars i en ceremoni när det nionde och sista biståndsavtalet mellan Sverige och Vietnam om sjuk- och hälsovård officiellt avslutades.

Lång tradition
Redan 1973, under Vietnamkriget där även sjukhusen i Hanoi bombades, kom det första avtalet. Tio år senare var de svenskfinansierade sjukhusen i Hanoi och Uong Bi klara.

– Här har vi gjort bra bistånd, säger Lola Carlsson. Det anser vietnameserna och vi borde lyssna på dem. Och det som Sverige en gång drog igång har vietnameserna förvaltat väl.

Lola Carlsson anser att det är mycket otillfredsställande att dessa vietnameser inte fått något erkännande från Sverige.

Men sedan åtskilliga år blåser nya svenska politiska vindar när det gäller bistånd. Under firandet av den 40-åriga period som nu är över förklarade ambassadör Rolf Bergman i Hanoi den officiella svenska inställningen.

– Inom kort blir Vietnam en medelinkomstnation och följaktligen ändras Vietnams relationer med Sverige och andra länder från utvecklingssamarbete till samarbete på mer lika villkor för ömsesidig nytta, sade han i sitt tal.

Även vietnameserna själva anser att inom några år kommer Vietnam inte längre att vara underutvecklat, men endast den totalt okänslige kan mena att bistånd därför inte längre behövs.

Ta Nationella Barnsjukhuset i Hanoi som exempel. Där finns en mycket hög medicinsk kompetens och en hängiven personal, men sjukhuset får ta emot oändligt många fler patienter än vad som egentligen är rimligt.

I fjol hade lekterapeuten Ylva Åkesson fått i uppdrag av stödföreningen för sjukhuset att starta Vietnams första lekterapiverksamhet där. Så här rapporterade hon om sin första rundvandring på sjukhuset: ”Nästa avdelning vi besökte var onkologavdelningen. En fullständigt chockartad upplevelse! Det fanns 25 sängplatser och när vi besökte avdelningen fanns 64 patienter från 1-18 år inskrivna. Barnen låg två till tre i varje säng. Föräldrarna fick sova på golvet.”

Enorma behov
Sådant kan endast avhjälpas genom en utbyggnad av den totala sjukvården i Vietnam, men vad föreningen kan finansiera är ju mycket begränsat och behoven är enorma.

Lola Carlsson jämför dagens opinion i Sverige med den under Vietnamkriget:

– Var är FNL:are och Vietnamsympatisörer idag? frågar hon. Det undrar vietnameserna också. Var är solidariteten som fanns en gång?

Men tack vare stödföreningen finns i alla fall idag en fungerande lekterapi för de ofta svårt sjuka barnen.

Denna är viktig, Lola Carlsson förklarar att det finns en allmän föreställning att sjuka barn inte behöver stimulans och lek under sjukhusvistelsen. Föräldrarna vågar inte heller leka med sina barn.

– Så lekterapi är ett nytt koncept i hela Vietnam. Spetskompetens har de, nu vill de ta till sig detta där de inte har någon kunskap.

Det finns handlingskraft i denna stödförening. Nyare projekt, förutom att starta upp lekterapin, är lyckade initiativ till föräldraföreningar för föräldrar till cancersjuka barn och till barn med autism.

Sådana föräldraföreningar behövs. På Nationella Barnsjukhusets psykiatriavdelning behandlas en del barn med autism, men i det vietnamesiska samhället är kunskapen om autism liten och området är inte prioriterat.

Mammor med autistiska barn berättade för Lola Carlsson under hennes senaste besök i Hanoi hur barnen kan nekas ”kindergarten” och skola för att de är hyperaktiva och förstör allt omkring sig.

Det officiella Sverige är idag lika njuggt mot Vietnams folk som stödföreningen är solidarisk med det.

Cancerläkare i Lund ville få ett samarbetsprojekt med Nationella Barnsjukhuset. När de i höstas tog kontakt både med sjukhuset och med svenska ambassaden i Hanoi blev det inget gensvar från denna. Idag finns ändå ett sexårigt projekt, fast då med pengar från IKEA av alla ställen.

Skam åt en sådan svensk politik och all heder åt en förening som Stödföreningen för Olof Palmes Barnsjukhus!

LASSE SIMMONS
Proletären nr 21, 2008



Bistånd för att stödja marknadsekonomin
Svenskt bistånd är inte längre främst humanitärt, nu är ofta stöd till en marknadsekonomi viktigare än att bekämpa sjukdomar och fattigdom.
I fallet Vietnam är detta tydligt. Biståndsorganet SIDA döljer inte syftet när man ännu några år ger pengar till landet.

”Syftet med insatserna är framför allt att bidra till en demokratisk utveckling och påskynda en övergång till marknadsekonomi”, skriver man i sin presentation av Vietnam.

Men ”demokratisk utveckling” och ”marknadsekonomi” är två mål som strider mot varandra. Vilket som skall prioriteras råder det inget tvivel om.

För i en presentation som utkom några månader efter det svenska valet lät Sida som ett eko av näringsminister Maud Olofsson. Man beskrev ett Sida-projekt i Vietnam med orden att ”Nya småföretagare får utbildning i att sköta sina företag genom programmet ’Start and Improve your business.’”

Förhoppningen från regeringshåll i Sverige är också att biståndet skall öppna dörrar för svenska företag. Moa Berggren, pressekreterare på Sida, förklarar hur det kommer att bli för åtskilliga länder:

– Vietnambiståndet fasas ut under några år. Sedan blir det aktörssamverkan med företag, universitet och kommuner i Sverige. Då kommer endast en statlig budget för igångsättandet att finnas.

– Så har regeringen bestämt och samma gäller för de sex länderna Botswana, Indien, Indonesien, Kina, Namibia och Sydafrika.