Hoppa till huvudinnehåll
Av
Frilansskribent

Gruppen Dinamarca

Konfliktlinjerna i samhället definieras av den hudfärgsfixerade delen av dagens vänster som förklarar det mesta med rasism.

Systematisk osynliggjord, motarbetad, partiet lyfter bara Jonas Sjöstedt och andra män i sociala medier, det är mycket vitt. Rossana Dinamarca, en av Vänsterpartiets mest uppmärksammade personer, motiverade i Svenska Dagbladet varför hon efter valet slutar som politiker.

Och Dinamarca sammanfattade därmed också hur konfliktlinjerna definieras av den hudfärgsfixerade delen av dagens vänster. Makt, förtryck och underordning handlar om din tillhörighet i diskrimineringsgrundande grupper som kön, etnicitet, religion, sexuell läggning. 

Vänsterpartiets kongress röstade också igenom en motion undertecknad av bland andra Dinamarca som yrkar på att SCB genomför en kartläggning av hur många och vilka som identifierar sig enligt denna gruppindelning. 

Lösningen blir väl nya miljoner till antirasistindustrins entreprenörer och särbehandling, representation och kvotering. För jämlikhetsdata ska bara bekräfta vad teorin redan bestämt; på postkolonial nysvenska är Sverige strukturellt rasistiskt.  

Men varför vill hudfärgsvänstern kartlägga etnicitet istället för problemen kring exempelvis utbildning, arbetsmarknad och klansamhällets normer? Och hur kan växande ojämlikhet, alltså socioekonomiska skillnader, tolkas som konsekvens av den vita majoritetsgruppens attityder när det handlar om politisk inställning hos makthavarna.  

Fokusförskjutningen från ekonomi till identitet förklarar förstås den intersektionella analysens popularitet bland politiker. De kan bekymra sig över människosyn istället för statsfinanser med de egna privilegierna ohotade. 

Vissa kan till och med kräva att betraktas som underordnade. Men jag tvivlar på att de icke-vita i vänsterpartiets riksdagsgrupp är mer maktlösa och förtryckta än typ vita fattigpensionärer.

Vit och vithetsnorm ska dock inte enbart förstås som hudfärg eller etnicitet, enligt de postkoloniala akademikernas påbud. FI:s förra ordförande Victoria Kawesa påstod exempelvis att ryssar inte är vita när de befinner sig inom Sveriges gränser.

Gruppidentiteten verkar alltid definiera icke-vita som underordnade oavsett hur högt i hierarkin de klättrar.

Då vit också verkar vara en sorts synonym för makt borde de så kallade rasifierade också betraktas som vita, det vill säga makthavare, när de väljs in i riksdagen. De borde kallas vita när de som akademiker och utredare getts makt att bestämma den nationella självbilden.

Nej, den intersektionella maktanalysen funkar inte så; gruppidentiteten verkar alltid definiera icke-vita som underordnade oavsett hur högt i hierarkin de klättrar. Och den ger makthavare som Dinamarca rätten att alltid ha rätt.

Jag undrar om det är möjligt att kritisera åsikterna hos en person som hävdar medlemskap i en underordnad grupp. Kan du invända utan att det automatiskt tolkas som att motarbeta, hata och förtrycka, inte bara personen utan också hela gruppen, alltså det som på samhällsnivå sägs skapa strukturell rasism? 

Att Jonas Sjöstedt beklagade och därmed bekräftade partiets tyranni över den utsatta gruppen Dinamarca är väl svar nog. Jag antar att hans svar ska ses som kompensation för tusentals år av vita mäns förtryck.

Och jag undrar om det istället för hudfärg och kön var valkretsens sviktande efterfrågan på Dinamarcas kompetens som låg bakom hennes politiska sorti. Men så tillhör jag inte heller den identitetspolitiska postkoloniala vänstersekten och är fri att normkritisk bryta mot de antirasistiska blasfemilagarna.