Hoppa till huvudinnehåll
Av

Racerapport från Sahara Maraton

Om människor klarar att bo här i 44 år så klarar jag springa några kilometer till.


Jag är precis hemkommen efter mitt tredje besök i de västsahariska flyktinglägren som ligger utslängda mitt i den rätt så ogästvänliga öknen i södra Algeriet. Flyktingläger som i tystnad finns kvar år efter år medan omvärlden tittar bort. 

Medan jag var där sprang jag även mitt livs andra maraton som precis som förra gången gick mellan flyktinglägren i ett sandigt och helt ärligt nedskräpat Sahara. 

Början av loppet var peppig och bra men sedan var det kämpigt. Nånstans i mitten fick jag kramp som jag ”botade” med hjälp av salt jag snott från någon av de stora snabbmatskedjorna vi har i Sverige. 

I samma veva kom det fram en västsaharisk kvinna och tackade mig och min medlöpare Shari för att vi sprang för hennes land. Det kändes så sorgligt och hemskt att någon tackade mig för att jag sprang ett fånigt lopp. Så jag grät en skvätt. Sen blev jag arg för att någon ens ska behöva tacka.

Efter 30 kilometer stapplade jag fram. Fick hälla sand ur skorna och hade mycket tid till att fundera på situationen där jag befann mig. 

Jag tänkte på den 270 mil långa muren som Marocko byggt rätt genom landet där minor lömskt ligger utplacerade och som splittrat familjer. Närmast muren finns en fem kilometer bred buffertzon där ingen får vara och där minorna ligger tätt. Där tillåter Marocko ingen minröjning och där skadas och dör människor och djur varje år.

Och vad gör omvärlden? Den tittar bort.

Värmen, sanden och tankarna på den lågintensiva konflikten, som håller på att trötta ut ett helt folk, gjorde mig känslosam där jag sprang. Vad händer när människor helt enkelt inte orkar mer? 

I en undersökning av en ickevåldsorganisation hade jag dagen innan läst att cirka 60 procent av de unga ser krig som främsta lösning på konflikten. En skrämmande men också förståelig tanke. För vem orkar vänta år ut och år in på en lösning som inte kommer?

Efter 35 kilometer började jag undra om jag någonsin skulle komma i mål eller om jag skulle fråga om skjuts av något av alla fordon som åkte längst med loppet för att hålla koll på löparna. 

Jag fortsatte. Tänkte att om människor klarar att bo här i 44 år så klarar jag några kilometer till.

De sista kilometerna skulle nog ingen kalla löpning. Men jag tog mig framåt genom Smara, det flyktingläger som också huserade mig under veckan. 

Värmen låg kompakt över lägret och jag mindes vad min vän Dakhna berättat om 50-gradiga somrar när hon inte ens kan sova i sitt hus.

När jag äntligen såg mål, kände jag mig lättad men på något konstigt sätt besviken över att loppet redan var över. Sprang i mål storgråtandes på 5.39.20. Nästan en timme bättre än sist. 

Må nästa mara gå vid havet i befriade Västsahara! Och må omvärlden sluta titta bort!