Hoppa till huvudinnehåll
Av
Lagerarbetare

Från oss som bygger landet: Satsa pengarna på vård och beredskap – inte på bankerna

500 miljarder till bankerna kommer inte att avhjälpa krisen. Det vore bättre att satsa pengarna på vården och på de lager där man skurit ned på personalstyrkan till ett minimum, skriver lagerarbetaren Jonatan Fahlén.


Aldrig blir marknadsekonomins brister så tydliga som under en samhällelig kris. Marknaden visar sig alltför irrationell och oförmögen att hantera krisen.

Det erkänns inte minst av marknadsaktörerna själva. De är de första att ropa efter statliga insatser, om så bara för att rädda sig själva och sina egna företag.

Staten är inte sen att hörsamma deras krav. Så beviljade Sveriges regering nyss lån på upp till 500 miljarder kronor till företagen via bankerna, för att begränsa effekterna av coronapandemin.

Detta miljardregn kommer dock inte avhjälpa krisen. En sak kan vi nämligen lära oss av den senaste finanskrisen och hur den hanterades av politikerna, och det är att så kallade ”kvantitativa lättnader” inte leder till någon ekonomisk återhämtning, åtminstone inte så länge de åtföljs av övriga åtstramningar.

Det säger sig självt. Företagen kommer inte att investera de lånade pengarna produktivt så länge det inte finns någon efterfrågan på marknaden. Därför kommer dessa lån inte generera några nya arbetstillfällen eller ekonomisk tillväxt.

Den nuvarande krisen visar var dessa pengar hade kunnat göra större nytta. Bristen på vårdplatser och sjukvårdspersonal var akut redan före coronavirusets utbrott. Likaså den bristande lagerhållningen av läkemedel och livsmedel. I apotek och matvarubutiker gapar nu hyllorna tomma.

På det läkemedelslager där jag själv arbetar hade vi en ansträngd situation redan innan krisen bröt ut. Nu tvingas vi till daglig övertid och får ändå inte ut alla våra leveranser till apoteken.

Detta beror på att man infört arbetsbesparande metoder som lean och just-in-time. Personalstyrkan har skurits ner till ett minimum för att sänka bolagets kostnader och driva upp arbetstempot. Konsekvenserna ser vi nu i form av växande läkemedelsbrist.

Samtidigt läser jag att arbetslösheten förväntas stiga till över 20 procent. Detta är marknadens logik i ett nötskal – någras överarbete leder till andras arbetslöshet, och omvänt. Det är ett absurt slöseri med mänskliga resurser.

Vore det inte bättre om vi istället lät staten fördela resurser och arbeten dit de behövdes mest? Då vore krisen snart ett minne blott. Det hade förstås krävt att vi hade en annan stat – en som styrdes av andra klassintressen.