Hoppa till huvudinnehåll

Ett socialt Europa är en illusion – nu växer protesterna

Enligt fackföreningar och socialdemokratiska partier kan EU göras till ett ”Ett socialt Europa”, som fördelar arbeten rättvist och erbjuder trygghet. Men allt detta är en illusion.

Montage/Proletären

Under många år har människor i Västeuropa, särskilt till vänster, haft en stark och optimistisk, men irrationell föreställning, om den sociala politiken inom EU. Fackföreningar och socialdemokratiska partier har ständigt sagt att nu är vi på väg mot ”ett socialt Europa”, som fördelar tillgängliga arbeten rättvist, erbjuder trygghet till alla anställda, arbetslösa, och de som av olika anledningar inte kan arbeta.

När Europafacket (ETUC) bildades 1973 var det som resultat av en medvetenhet att makten sedan i början av 1960-talet allt mer skiftat över till EU-nivån. Det blev allt mer vanligt att företag i medlemsländerna var dotterbolag till stora internationella koncerner. Fackföreningsrörelsen borde även spela en roll på överstatlig nivå.

Europafackets tänkande kan sammanfattas i dess slogan ”Mer av Europa, ett socialt Europa”. ETUC:s viktigaste aktivitet ät att prata med olika EU-institutioner och den europeiska arbetsgivarorganisationen (UNICE) både EU:s ekonomiska och sociala kommitté och inför EU:s regeringschefers toppmöten.

Denna korporativa modell bygger på åsikten att det finns ett gemensamt intresse mellan arbete och kapital istället för en kamp mellan klasser i samhället. I sanning har denna sociala modell sina rötter i konservativ katolsk statsideologi och i den italienska fascismen under Mussolini.

Nu är det inte bara fackföreningsrörelsen som omfattar likande åsikter. I många organisationer finns det en tilltro till att lämna över mer och mer nationell kompetens till EU och att detta skall leda till bättre resultat. Fackföreningsrörelsen har trott på att EU kommer att leda till ett socialt Europa; miljörörelsen har trott på att Europa städas upp; konsumentorganisationer har trott på ett bättre skydd för konsumenterna.

Alla har satt sin tilltro till alla de fina ord som skrivits av EU-kommissionen och EU-parlamentet, även om dessa ordmassor i praktiken inte haft någon verklig betydelse. EU lägger sig allt möjligt utan garantier att saker förbättras. Det gäller särskilt för den sociala politiken.

Under rådande maktförhållanden är det en illusion att tro att enhetliga harmoniserade EU-regler kan hantera arbetslöshetsersättningar, minimumlönenivåer, arbetstid, pensioner eller den situation som sjuka och arbetsoförmögna har hamnat i. Tvärtom, trenden går istället inte mot ett ”socialt Europa”. Den sociala och ekonomiska modell som Sovjetunionen och dess allierade ändå stod för finns inte längre som ett hot mot obegränsad konkurrensutsättning. Samtidigt bryr sig inte ett stort antal arbetare och anställda om att delta i valen till EU-parlamentet.

EPP (European People’s Party), som är en kombination av kristdemokrater och konservativa, är nu tillsammans med partier ännu längre högerut den största gruppen i EU-parlamentet. Socialdemokratiska partier i land efter land förlorar röster och kraft för sitt samarbete med kapitalet. Majoriteten i parlamentet och EU har accepterat självklara uppförandekoder för anställning, som inte går längre än vad som är allmänt accepterat som: lika lön för män och kvinnor; ingen rasistisk diskriminering i förhållande till anställning; alla skall få någon form av pension; fackföreningar skall vara legala och deras roll som förhandlingspartner skall respekteras.

Under tiden som dessa självklarheter upprepas karakteriseras EU:s sociala politik av ett ökat tryck från kapitalet för en mer flexible arbetsmarknad som gör det lättare att avskeda folk, ger anställda färre rättigheter, och gör jobben mera utsatta. Till exempel med anställningskontrakt som inte längre garanterar en veckoarbetstid. Syftet är att minska arbetskraftskostnaden, antalet arbetsplatser, antalet anställda som har rätt till arbetslöshetsersättning samt minska antalet pensionärer.

Det är egentligen bara två grupper av arbetare och anställda som är rörliga. Det är de på botten och de i toppen av samhällsstegen. Alltså människor som får nöja sig med en usel lön, oattraktiva jobb och dåliga arbetsförhållanden. Många av dessa rör sig över EU:s inre gränser för att utöva ett nedåtgående tryck på lönenivån för infödda arbetare, vilket skapar ett stort antal konflikter.

Den andra gruppen av människor har en hög utbildning och erfarenhet till exempel inom data, elektronik, kemisk industri och sjukvård. Det leder ofta till ”brain drain” och landet som har gett dem utbildningen mister dem till länder med starkare ekonomi.

EU har rört sig i nyliberal riktning i decennier. Det betyder att den fria konkurrensen är allenarådande medan nationella lagar för att skydda arbete och miljö kan köras över av EU:s regelverk. I mars 2000 på EU:s regeringschefers toppmöte i Lissabon togs på initiativ av den dåvarande vänsterinriktade franska regeringen av socialdemokrater, de gröna och kommunister beslutet att gå fackföreningsrörelsen till mötes för att diskutera vilka steg som kunde tas mot ett ”socialt Europa”.

Men den viktigaste slutsatsen av Lissabonmötet var att EU måste bli världens mest konkurrensutsatta ekonomi. Detta genom att minska dra bort antalet valda myndigheter för den ekonomiska och sociala politiken liksom att stimulera ekonomisk tillväxt genom att sänka skatter och skära i kollektiva utgifter.

Inför EU-toppmötet i Göteborg är det denna politik vi levt med under de senaste 18 åren, och inte en politik för social utjämning. EU:s strävan till att förbättra sin globala konkurrenssituation finansieras genom nedskärningar i offentlig service, privatiseringar och utförsäljning av de återstående offentligt ägda bolagen.

EU-direktiv och förordningar säljer ut post, telefonsystem, energi, sjukvård, skola, äldreomsorg allmänna transporter med mera eller upphandlas med EU:s upphandlingsregler till privata företag, i många fall till ett växande antal globala koncerner och riskkapitalister. Ett viktigt syfte med privatiseringspolitiken är att knäcka fackföreningsrörelsen, tvinga lönenivåerna nedåt samt tillskapa alltmer osäkra jobb.

Men denna utveckling verkar ha nått sitt maximum. I EU växer antalet konflikter, protester och strejker mot nedskärnings- och åtstramningspolitiken.

Även i Sverige börjar det röra på sig till exempel i hamnarbetarkonflikten i Göteborgs hamn, sopkonflikten i Stockholm, städkonflikten i Stockholms nya pendelstation samt omfattande protester mot nedskärningar i sjukvård, skola och äldreomsorg över hela landet. Allt fler förlorar illusionen att EU kan leda till ett ”social Europa”.
Jan-Erik Gustafsson