Nordkorea efter Kim Jong Il

Få politiska ledare i vår tid har demoniserats och beljugits så monstruöst som Kim Jong Il. Ena stunden var han en envåldshärskande diktator med makt över allt och alla i Nordkorea, den andra en bisarr fjant bara intresserad av vin, kvinnor och västerländska filmer. Att de båda bilderna inte går ihop bekymrar inte dem som förmedlat dem. I propagandakriget är allt tillåtet, också det omöjliga.

Nu är Kim Jong Il död och media fylls istället av spekulationer kring konsekvenserna, den ena ruskigare än den andra. Utan Kim blir världen plötsligt en osäkrare plats att leva på.

Spekulationerna motiveras med att det är omöjligt att veta och förstå vad som försiggår i det slutna Nordkorea. Helt lätt är det inte, det är visst och sant, men absolut inte omöjligt. Det gäller bara att inte låta sig bedras av den egna förljugna propagandan.

Kim Jong Il efterträdde sin far Kim Il Sung 1994, men inte som president, den posten är för alltid knuten till landsfadern Kim Il Sung och finns inte längre som verksam funktion, utan som frontfigur för landets ledarskap.

För kommunister världen över var successionsordningen stötande och svår att acceptera. Men bortom de principiella invändningarna fanns rationalitet i den. Det nordkoreanska ledarskapet ville i god tid försäkra sig mot de destruktiva maktstrider som uppstod i Sovjet och Kina efter Stalin respektive Mao, ville garantera stabilitet i ledarskapet efter den legendariske Kim Il Sung, vilket gav den i Asien alls inte ovanliga familjelösningen.

Det påstås att det var Kim Il Sung själv som utsåg sonen till sin efterträdare, såsom Kim Jong Il nu utsett Kim Jong Un. Vare sig det ena eller det andra är sant. Successionen är ett resultat av beslut i brett ledarskap. Myten om envåldshärskaren är just en myt.

Man kan hesitera mot familjelösningen, men man får inte låta sig bedras av myten om den bisarre envåldshärskaren. Nordkoreas politik är rationell och förutsägbar, om man bara utgår från landets faktiska läge, som präglas av att landet befunnit sig i krig ända sedan 1950.

Stillestånd råder i Koreakriget, men någon fred har ännu inte infunnit sig. USA vägrar att skriva under ett fredsavtal.

Kim Jong Il tillträdde som sagt 1994. Samma år skrev USA och Nordkorea under ett energiavtal, som inkluderade att Nordkorea skulle stänga sitt enda plutoniumproducerande kärnkraftverk, som USA ansåg farligt, i utbyte mot att USA skulle bygga ett nytt och mindre farligt. Nordkorea uppfyllde sin del av avtalet, medan USA inte hade minsta avsikt att uppfylla sin.

Det planerade avtalssveket medgavs i efterhand av dåvarande presidenten Bill Clinton. USA räknade med att Nordkorea under Kim Jong Il skulle kollapsa inom några år, varför Clinton kunde skriva under på vad som helst.

Så misstog sig USA på Nordkoreas styrka, trots världens mest omfattande underrättelserapporter. Det säger en del om Kim Jong Il. Han tillträdde i en svår tid, där Sovjetunionens nyliga fall fråntog Nordkorea tidigare hadelsförbindelser. På köpet drabbades landet i mitten på 1990-talet av upprepade naturkatastrofer, som dränkte stora jordbruksarealer med havsvatten, och snart också av en svår energikris genom USA:s avtalssvek. Men trots dessa fruktansvärda umbäranden överlevde Nordkorea analytikernas alla prognoser.

Hur detta var möjligt, om landet enväldigt styrdes av en bisarr fjant, får andra svara på.

Vi konstaterar bara att Nordkorea inte bara överlevde den svåra krisen på 1990-talet, utan att landet nu åter går framåt.

Hur skall man beskriva Kim Jong Ils ledarskap? Den som varit i Nordkorea eller som bara något följer nordkoreansk nyhetsrapportering vet att han ständigt befann sig på resande fot. Dagligen besökte han fabriker och kollektivjordbruk runt om i landet för att ge råd och anvisningar, något som borgerliga media allt som oftast gör sig lustiga över. Det är inte någon tillfällighet att Kim Jong Il avled på ett tåg. Han vistades förmodligen mer på tåget och i bilen än i Pyongyang.

Inte undra på att folket sörjer. Det handlar inte bara om personkult. Kim Jong Il var en närvarande politisk ledare.

Att vistas bland folket och att förmedla partiets och regeringens politik till folket var Kim Jong Ils viktigaste uppgift, vilket i sig förnekar bilden av den enväldige diktatorn med makt över allt och alla. Ingen människa klarar av allt detta på samma gång, särskilt inte om han samtidigt skall frossa i vin, kvinnor och västerländsk film. Inga beskrivningar ger Kim Jong Il mer övermänskliga egenskaper än den västerländska nidbilden av honom.

Vad får då Kim Jong Ils död för konsekvenser? Förmodligen ganska små. Naturligtvis finns konflikter inom det nordkoreanska ledarskapet, som inom alla andra ledarskap, men på grund av landets utsatta läge finns det mer som håller samman.

Landets ledning påverkas inte dramatiskt av Kim Jong Ils död, trots hans ikonartade ställning. Eller kanske just för den. Det är lättare att ersätta ikoner, om än så kloka och politiskt betydelsefulla, än envåldshärskare.

Sonen Kim Jong Un skall nu ta över Kim Jong Ils roll som frontfigur. Han är ung och oerfaren och det kommer att ta tid för honom att växa in i rollen. Men särskilt dramatiskt är det inte. Ledarskapets politik är som sagt rationell; den utgår från faktiska omständigheter och agerar konsekvent i förhållande till dem, vilket alla seriösa bedömare medger.

Något krig vill Nordkorea absolut inte ha. Tvärtom. Nordkorea vill ha fred på koreanska halvön och möjlighet att utveckla handelsförbindelser med fler länder än Kina. Så är det snarare omvärldens reaktion som det finns anledning att oroa sig över.

Om USA och Sydkorea inbillar sig att ökad press skall åstadkomma den regimkollaps som Clintons analytiker räknade med 1994, så kan situationen bli farlig. De farliga stollarna finns i Washington och Seoul. Men risken är nog liten. Det är riskfyllt att utmana en kärnvapenmakt.