Storbritannien: Kollektiv kamp istället för upplopp

Förra veckans upplopp i England har utlöst en intensiv debatt också i Sverige. På ena sidan står en moralkonservativ höger, som vill se fler poliser och mer repressiva åtgärder för att bemöta den omoral som sägs vara upploppens grund, å andra sidan en bred vänster, som söker sociala och politiska orsaker till denna explosion i våld, vandalism och plundring.

Ingen – eller i vart fall väldigt få – försvarar den mobb som löpte amok i Tottenham och andra i fattiga stadsdelar i London och övriga engelska städer. Att bränna och slå sönder de egna områdena utgör sannerligen ingen lösning på fattigdomens problem, inte ens för den som för stunden lyckas stjäla en platt-TV eller något annat begärligt, och det har naturligtvis inte något med klasskamp eller politisk kamp att göra.

Upplopp som dessa är snarare apolitiska handlingar, är ett uttryck för att fattiga människor saknar politiska handlingsalternativ och därför blir offer för sin egen och sina barns destruktiva frustration. För så är det, dessvärre. De rika myser på åskådarläktarna när de fattiga förstör för sig själva.

Med detta sagt återstår orsakssammanhangen. Premiärminister David Cameron och hans moralkonservativa hejarklack i Sverige har sitt svar klart. Upploppen bottnar inte i rasism och fattigdom, utan i att samhället – och familjerna – har misslyckats med att göra klart vad som är rätt och fel. Det är tjuvmoralen som exploderar i upploppen och det är den som måste bemötas genom massarresteringar, expeditionsmässiga fängelsedomar och offentlig uthängning av misstänkta huliganer.

”Kollektiva mänskliga rättigheter får inte stå i vägen när det handlar om att bekämpa upploppsmakare”, som Cameron uttrycker det, särskilt inte sådant trams som att en person skall betraktas som oskyldig till dess att motsatsen är bevisad. I högerns England är det nävrätten som gäller.

Individen äger det enda och fulla ansvaret, gapar högern i korus. Och det är naturligtvis rätt vad gäller brottsliga handlingar. Det är individer som begår brott; det var individer som brände sina grannars bilar och som plundrade småbutikerna i Tottenham.

”Men individer lever inte i ett politiskt vakuum”, som Susanna Alakoski mycket riktigt påpekar i en läsvärd gästkolumn i Aftonbladet (15/8); individer formas av de sociala omständigheter de lever under, i stadsdelar som Tottenham av arbetslöshet, fattigdom, trångboddhet, diskriminering och polistrakasserier. Varav en liten del förfaller i kriminalitet, särskilt i tider då samhällsutvecklingen inte erbjuder några hoppfulla alternativ.

Ja, individer formas av de omständigheter de lever under, också de rika, som för egen del inte skyr några medel att berika sig själva. Också i deras värld gäller att roffa åt sig så mycket det bara går och utan pardon för dem som drabbas, särskilt inte för fattiga. Skillnaden är bara att de rikas rofferi är lagligt.

Att sätta in upploppen i England i sitt sociala och politiska sammanhang är inte att försvara vandalism och plundring, utan bara att förklara det som skett. Upploppen bottnar i social frustration i ett samhälle som bjuder alltför många ungdomar den svartaste hopplöshet, som förnekar dem jobb, som stänger deras ungdomsgårdar, som låter deras stadsdelar förfalla, som segregerar och diskriminerar dem och som låter dem smaka polisbatongen om de tjafsar.

För den frustrationen har högern ett stort ansvar. All erfarenhet visar att ju mer jämlikt och rättvist ett samhälle är, ju större möjligheter ett samhälle erbjuder sina medlemmar, både som kollektiva varelser och som individer, desto mindre blir frustrationen och dess destruktiva uttryck.

Detta påpekas av många debattörer, också av socialliberaler. Vi vill dock trycka på en annan sida. Fattigdom skapar inte hopplöshet i sig, också fattiga kan känna hopp och förtröstan – om de ser en väg ur fattigdomen. Så var det här i Sverige i slutet på 1800-talet, då den unga arbetarrörelsen gav hopp till en i långa stycken demoraliserad arbetarklass och därmed lyfte den upp ur hopplösheten och gjorde den till samhällsbyggande klass, om än aldrig som herre i eget hus.

Vi lär få se repriser på förra veckans dramatiska händelser, såväl i England som på andra håll i de ökande klassklyftornas Europa, som här i Sverige, vilket aldrig så många poliser och fängelser och aldrig så svavelosande moralpredikningar kan råda bot på. Men det finns en väg ur upploppens destruktiva meningslöshet. Som stavas klasskamp.

Om den sociala frustrationen kanaliseras genom en kollektiv, inkluderande politisk kamp mot det samhälle som bjuder hopplöshet åt allt för många kan upplopp vändas till uppror och social förändring.

I det valet föredrar högern naturligtvis upploppet, som är ofarligt för dem och de rika. Men vi andra måste göra vad vi kan för att erbjuda klasskampens och socialismens hoppfulla alternativ.