Kriget utan slut

Koreanerna besegrade USA – utan att få fred

Publicerad 25 juli 2013
25 juni 1950 bröt kriget ut i Korea. USA:s trupper begick enorma grymheter. När de återockuperade områden i syd och intog nya områden i norr dödades och torterades män, kvinnor, barn och gamla. Under hösten 1950 dödades tiotusentals civila. Än idag råder krigstillstånd i Korea, eftersom USA vägrar att diskutera ett fredsfördrag.
25 juni 1950 bröt kriget ut i Korea. USA:s trupper begick enorma grymheter. När de återockuperade områden i syd och intog nya områden i norr dödades och torterades män, kvinnor, barn och gamla. Under hösten 1950 dödades tiotusentals civila. Än idag råder krigstillstånd i Korea, eftersom USA vägrar att diskutera ett fredsfördrag.

Den 27 juli 1953, alltså i dagarna för 60 år sedan, undertecknades ett vapenstilleståndsavtal som utgjorde slutet av tre års fullskaligt krig på Koreahalvön. Under kriget hade större delen av byggnaderna i norra delen av landet jämnats med marken och över tre miljoner människor mist sina liv. Amerikanska soldater och sydkoreanska marionettstyrkor hade stått mot koreanska folkarmén och kinesiska frivilligstyrkor. Koreakriget var USA:s första imperialistiska krig efter andra världskriget och utgjorde början på USA-imperialismens ambition att leda och kontrollera hela världen.

Bilder

Hotet om krig är ständigt närvarande och det är mot den bakgrunden man måste se händelseutvecklingen på Koreahalvön idag.

Det som hände under andra världskriget var omvälvande och ändrade över ett par år styrkeförhållandena i världen. Fram till 1939 var USA:s militära styrkor svaga i jämförelse med de andra kapitalistiska stormakterna England, Tyskland, Italien, Japan och Frankrike. Dess armé rankades på 17:e plats i världen. Men när axelmakterna besegrats och USA drabbats av mindre förluster än sina allierade seglade de upp som krigets stora vinnare.

Genom att sälja stora mängder militärmateriel hade USA stärkt sin ekonomi samtidigt som konkurrerande kapitalistiska länder drabbats av stor förstörelse. I denna situation utvecklades idéerna om amerikanskt världsherravälde och president Truman talade om ”det amerikanska folkets ansvar att leda världen”.

1900-talet skulle bli ”Det Amerikanska århundradet” då USA skulle dominera världen och leda alla efterblivna nationer och folk.

Samtidigt innebar de andra imperialistiska makternas försvagning ett uppsving i de nationella befrielserörelserna i de koloniserade länderna. Dessa fick luft under vingarna av Sovjetunionens framgångar och de socialistiska idéerna spreds med stor fart.

Det amerikanska intresset för Korea var tveeggat. Dels ville man stärka sina positioner i Asien gentemot sina kapitalistiska konkurrenter och ha den koreanska halvön som en bas för vidare expansion, dels ville man slå ner den koreanska nationella rörelsen och förhindra socialistiska idéers spridning. I USA:s självpåtagna roll som världens ledare ingick att upprätthålla det kapitalistiska systemets dominans och man såg sig som dess försvarare gentemot kommunismen.

Koreakriget, som utbröt 1950, kom också under en tid då USA efter sitt uppsving gått in i en period av överproduktionskris. Andra världskrigets slut innebar att de europeiska makterna inte längre behövde köpa amerikanska vapen samtidigt som deras raserade industrier inte kunde producera tillräckligt för att finansiera fortsatt vidlyftig import av amerikanska varor. En handelsbojkott mot det socialistiska blocket förvärrade också läget för de västeuropeiska länderna.

För USA blev lösningen att producera för sin egen militära upprustning och söka en konflikt – som så många andra gånger i den kapitalistiska världens historia.

Men för att kunna sätta Koreakriget i sitt sammanhang måste man också känna till Koreas moderna historia som präglas av att landet från 1905 erkändes som ett japanskt protektorat.

Under den japanska ockupationen undertrycktes den koreanska kulturen och landet plundrades på sina rikedomar. Koreanerna organiserade sig för motstånd vilket ledde till ett blodigt uppror den 1 mars 1919 som tvingade japanerna att delvis omvärdera sin ockupationspolitik.

Motståndsrörelsen leddes från början av borgerliga nationalister men den kommunistiska rörelsen kunde skickligare organisera arbetarklassen. En ung man vid namn Kim Il Sung, som under 20-talet blev bekant med Marx och Lenin, kom snabbt att spela en stor betydelse då han tog initiativ till bildandet av flera olika revolutionära organisationer och senare enade de splittrade nationalistiska och kommunistiska krafterna.

Under slutet av andra världskriget avancerade de koreanska gerillatrupperna och hade med hjälp av sovjetiska Röda Armén drivit tillbaka den japanska ockupationsmakten och upprättat ett system med folkkommittéer för att styra över befriade områden.

Vid denna tidpunkt var de amerikanska trupperna upplåsta i krig på och omkring de japanska öarna och man uttryckte öppet sin frustration över de koreansk-sovjetiska framgångarna. Japan kapitulerade i augusti 1945 och 20 dagar senare landsattes amerikanska trupper i södra Korea under förevändningen att avväpna den japanska armén. För att hindra de koreanska och sovjetiska truppernas frammarsch förespråkade man en uppdelning vid 38:e breddgraden.

Med de amerikanska truppernas inmarsch i södra Korea avskaffades folkkommittéerna och istället återinfördes den japanska ockupationsmaktens organ och strukturer under amerikanskt kommando. Man förklarade att alla tillgångar i södra Korea som tidigare varit under japansk kontroll, alltså i praktiken stulna från det koreanska folket, nu togs över av ”USA:s militära regeringskontor”, och tog på detta sätt kontroll över mer än 80 procent av tillgångarna i södra Korea.

För att stoppa missnöjesyttringar olagligförklarades all politisk aktivitet som inte var underställd ett registrerat parti. Samtidigt var det förbjudet att ”stödja, samarbeta med eller leda någon grupp eller rörelse som verkar mot ockupationsstyrkornas intressen”. De progressiva partier och grupper som initialt hade tillåtits blev totalförbjudna under sommaren 1947, med blodiga massakrer och massarresteringar av dess medlemmar. Samtidigt byggde man upp nya, ockupationsvänliga partier med bas inom kompradorbourgeoisin och de tidigare pro-japanska krafterna.

För att söka legitimitet för sin ockupation försökte USA på en konferens i Moskva i december 1945 genomdriva en överenskommelse mellan segermakterna att Korea skulle ställas under utländsk överhöghet i en period av minst 10 år. Detta avfärdades dock av övriga deltagare som tvingade USA att acceptera att Korea istället skulle bli ett enat, självständigt land så snart som möjligt.

Men redan några veckor efter konferensen kom uttalanden om att USA ämnade ge stöd till en regering i södra Korea och på så sätt göra landets delning permanent.

Detta gick på tvärs med den rådande uppfattningen i Korea och i april 1948 hölls en konferens i Pyongyang, med deltagare från alla betydande partier och politiska organisationer i södra och norra Korea, som enades om att alla utländska trupper måste dras tillbaka och landet enas.

Trots stora protester organiserades ändå i maj samma år ett val där militär mobiliserades för att tvinga människor till valurnorna. På många håll svarade allmänheten med revolt och på ön Jeju tog folket till vapen och kunde stoppa hela valprocessen.

Totalt röstade bara 10-20 procent av folket i södra Korea i dessa av ockupationsmakten påtvingade val. Detta hindrade dock inte USA från att upprätta en regering för “Republiken Korea” och placera den handplockade och i USA sedan länge boende koreanen Syngman Ri som ”president”.

I norra Korea skedde en helt annan utveckling. Systemet med folkkommittéer togs som modell för allt styre. Man genomförde jordreform, instiftade lagar om jämlikhet mellan könen och nationaliserade produktionsmedel.

I augusti 1946 bildades Koreas arbetarparti genom en sammanslagning av flera olika partier, vilket stärkte alliansen mellan arbetarklassen, de intellektuella och bönderna, för att genomföra den socialistiska revolutionen.

Som ett svar på ockupationsvalet i syd genomfördes i augusti 1948 ett nationellt val över hela Korea. I hemlighet i syd, men kunde här ändå räkna ett valdeltagande på 77.52 procent. I norr över 99 procent. Med stöd av valresultatet tillsattes ledamöter till Högsta folkförsamlingen som i september 1948 kunde anta konstitutionen för Demokratiska Folkrepubliken Korea som en suverän stat och tillsätta en regering legitim för hela Korea med Kim Il Sung som president.

I södra Korea byggde USA upp en koreansk armé ställd under den sydkoreanska marionettregimen. Genom antikommunistisk propaganda och införandet av allmän värnplikt mobiliserades unga män inför ett förestående krig. Samtidigt växte det fram en motståndsrörelse av bönder och arbetare som tog till vapen och upprättade en folkgerilla.

Under 1949 utvecklades Syngman Ris styre till fascistisk terror. Med stöd av ”nationella säkerhetslagen” som instiftats 1948 genomfördes omfattande utrensningar och massarresteringar. Hela byar som misstänktes ge stöd till gerillan brändes ned. På ön Jeju, där motståndet mot fascism och USA-ockupation varit särskilt starkt, landsattes Syngman Ris styrkor med hjälp av amerikanska marinen, där de, enligt sina egna siffror, dödade 33000 människor. Totalt dödades sannolikt en bra bit över 100000 under åren 1948-1950 och minst lika många sattes i fängelse.

Men folkgerillan fick hela tiden nya medlemmar och inom den sydkoreanska armén skedde stora avhopp, där soldater och officerare, enskilt eller i grupp, gick över till gerillan eller anslöt sig till norra Koreas styrkor. Därför genomfördes stora utrensningar även inom militären och tusentals avrättades för misstänkta “kommunistsympatier”.

Efter flera år av upprustning bröt krig ut 25 juni 1950. Men denna definition av krigs-utbrottet kan diskuteras. De sydkoreanska styrkorna hade redan under 1949 gjort flera invasionsförsök som slagits tillbaka av de nordkoreanska säkerhetsstyrkorna. Syngman Ri pratade öppet om att marschera norrut och hans militära styrkor hade vid upprepade tillfällen gått över 38:e breddgraden för att terrorisera civila och attackera nordsidans styrkor.

Detta var regelrätta invasionsförsök i varierande skala som alla slogs tillbaka och resulterade i sydkoreanska förluster på flera tusen man. Norra Korea visade således ett enormt tålamod då man ägnade sig åt strikt defensiva åtgärder och trots invasionsförsöken fortfarande argumenterade för en fredlig återförening.

Alla sådana förslag avvisades dock av Syngman Ris administration, som på USA:s instruktioner skulle vägra varje ”kompromiss eller eftergift gentemot kommunisterna”. Men nordsidans goda försvar satte käppar i hjulet för planerna om en marsch norrut under 1949 och amerikanska befäl på plats tvingades konstatera att de sydkoreanska styrkorna var odugliga inför sin uppgift om att invadera och besegra nordsidan. Ett krig skulle därför kräva direkt amerikansk inblandning.

Den 23 juni 1950 startades en omfattande artilleribeskjutning av nordkoreanskt territorium och den 25 juni gick sydkoreanska trupper över 38:e breddgraden. President Kim Il Sung förklarade i ett tal till nationen att Syngman Ris styrkor hade inlett en fullskalig invasion mot norra Korea. Han uppmanade det koreanska folket att försvara den demokratiska folkrepubliken, göra slut på den förrädiska marionettregimen i syd och befria landet från USA-imperialisterna.

USA startade nu ett omfattande arbete med att manipulera världsopinionen och framställa det som att nordsidans styrkor hade genomfört en ”överraskningsattack”. Man sammankallade FN:s säkerhetsråd, som USA vid denna tidpunkt kontrollerade eftersom regeringen på Taiwan höll Kinas plats och Sovjetunionen bojkottade rådet av denna anledning. Rådet tog beslut om en resolution som stämplade nordsidan som angripare och krävde ett ”tillbakadragande av den nordkoreanska armén till den 38:e breddgraden” samt uppmanade alla FN:s medlemmar att bistå för resolutionens verkställande. Med detta beslut i ryggen hade USA skaffat sig den legitimitet man behövde och kunde nu sätta in sina styrkor under FN-flagg!

Amerikanska soldater började nu strida tillsammans med de sydkoreanska marionettstyrkorna. Trots detta kunde nordsidans styrkor slå tillbaka fienden och pressa deras styrkor söderut. Söul befriades redan efter ett par dagars strider och en månad efter krigsutbrottet kontrollerade USA-styrkorna endast en liten landremsa kring kusten i söder. Ställda inför detta nederlag genomförde USA en massiv trupplandstigning vid Inchon. Detta tvingade koreanska folkarmén till taktisk reträtt och den kunde inte förhindra att de USA-ledda FN-styrkorna återockuperade södra Korea och därefter marscherade norrut över 38:e breddgraden, trots att detta inte tilläts av FN-resolutionen.

När USA-trupperna återockuperade områden i syd och intog nya områden i norr, genomfördes barbariska handlingar. Män, kvinnor, barn och gamla torterades och massakrerades genom de mest bestialiska metoder och krigsfångar behandlades på ett sätt som överträffade nazisterna i fråga om grymhet.

Några av de allra värsta dåden utfördes vid byn Sinchon i oktober 1950. Här stängdes 900 människor, varav 300 kvinnor och barn, in i ett skyddsrum som sedan sattes i brand. Därefter brändes ytterligare 650 ihjäl i närliggande tunnlar. När dessa utrymmen nu var fulla av lik bands kvarvarande bybor vid händer och fötter och kastades i en flod för att drunkna. Mördade civila under hösten 1950 räknas i tiotusentals.

USA-truppernas framryckningar sågs med stor oro i Folkrepubliken Kina. Fullständig amerikansk ockupation av Korea var inte acceptabelt och man varnade tidigt för en kinesisk insats om USA inte drog sig tillbaka. Under vintern gick kinesiska frivilliga över Yalufloden för att bistå de koreanska styrkorna. General Douglas MacArthur ville då sätta in atombomber, även mot kinesiskt territorium, men fick inte detta beviljat. Med den kinesiska hjälpen kunde nordsidans trupper tvinga tillbaka USA-styrkorna och i januari 1951 befria Söul för andra gången, som sedan i mars återigen föll under USA-ockupation. Fronten kom sedan att under resten av kriget gå kring 38:e breddgraden, ungefär så som den gick då kriget började.

Från mitten av 1951 satsade USA på en utnötningstaktik. Allt av värde i norra Korea bombades för att strypa försörjningsmöjligheterna för folkarméns trupper och tvinga fram en kapitulation genom att göra livet outhärdligt för civilbefolkningen. Så gott som alla byggnader bombades urskillningslöst. Fabriker, järnvägsstationer, skolor, sjukhus, bostads-hus, kraftstationer och dammar – allt jämnades med marken.

Förutom att släppa hundratusentals konventionella bomber använde USA också av napalm och bedrev omfattande biologisk krigsföring. Bomber fyllda med flugor, spindlar, löss och andra insekter smittade med pest, tyfus eller kolera släpptes över stora områden. Men trots alla dessa ytterligt fega tilltag höll det koreanska folket ut och vägrade låta sig besegras.

Fredsförhandlingar inleddes sommaren 1951 men det tog två år innan en överenskommelse om vapenstillestånd undertecknades den 27 juli 1953. Avtalet innebar att en demarkationslinje omgiven av en demilitariserad zon skulle upprättas vid 38:e breddgraden. Eld-upphör skulle råda och inga nya trupper eller vapen skulle få föras in i Korea. I avtalet beslutades också att en konferens skulle hållas inom tre månader för att fastställa de slutgiltiga fredsvillkoren och ett tillbakadragande av alla utländska styrkor.

Vapenstilleståndsavtalet var i sig en seger för Demokratiska Folkrepubliken Korea då det innebar att USA fick backa från sina ambitioner att ockupera hela Korea. Tre år av krig hade inte åstadkommit någonting mer än enorma materiella och mänskliga förluster med över tre miljoner döda, varav de flesta civila koreaner.

Men bläcket hade knappt hunnit torka på överenskommelsen innan USA började frångå det man kommit överens om. Man slöt ett ”Ömsesidigt försvarsavtal” med de sydkoreanska myndigheterna för permanent stationering av sina trupper i södra Korea. I strid mot avtalet har USA också fram till idag infört stora mängder ny militär utrustning, inklusive kärnvapen.

Demokratiska Folkrepubliken Korea har gång på gång föreslagit att ersätta avtalet med ett fredsfördrag, men USA har lika konsekvent vägrat att diskutera frågan. Hotet om att kriget åter ska blossa upp är därför ständigt närvarande och det är mot den bakgrunden man måste se händelseutvecklingen på Koreahalvön idag.

Daniel Uppström