Israels bästa vänner
Så blev det som befarat. En liten grupp anarkister använde den stora Stoppa matchen-demonstrationen i Malmö för egna, provokativa syften.
Anarkisteländet utgör ingen katastrof. I stort utgjorde demonstrationen en mäktig manifestation mot Israel, för Palestina, inte bara som sådan, utan som slutpunkten för en intensiv kampanj, som satt fokus på det orimliga i att ockupationsmakten Israel positivt särbehandlas i det internationella umgänget, som om Israels terror och ständiga brott mot mänskliga rättigheter inte existerar.
Som helhet var det en bra demonstration och en bra kampanj.
Men givetvis förtas det positiva helhetsintrycket till delar av de anarkistiska provokationerna, inte minst genom att de ger sensationshungriga journalister möjlighet att vända bort fokus från demonstrationens politiska innehåll.
Nu handlar rubrikerna om vandalism istället för om Palestina-solidaritet.
De som tjänar på detta är makthavarna i Tel Aviv och deras inhemska vänner, som tack vare anarkisterna kan avfärda protesterna i Malmö som ännu ett uttryck för anti- israelisk terrorism.
Som helhet var det en bra demonstration och en bra kampanj.
Men givetvis förtas det positiva helhetsintrycket till delar av de anarkistiska provokationerna, inte minst genom att de ger sensationshungriga journalister möjlighet att vända bort fokus från demonstrationens politiska innehåll.
Nu handlar rubrikerna om vandalism istället för om Palestina-solidaritet.
De som tjänar på detta är makthavarna i Tel Aviv och deras inhemska vänner, som tack vare anarkisterna kan avfärda protesterna i Malmö som ännu ett uttryck för anti- israelisk terrorism.
*
Detta måste sägas tydligt och klart: Afa och andra anarkistiska och autonoma grupper må uppfatta sig själva som vänster, men i politisk handling utgör de Israels bästa vänner; i politisk handling tjänar de högern genom att svärta ner vänstern och genom att förhindra att vänsters budskap får fullt genomslag.
Just detta är provokatörens roll, varvid den israeliska säkerhetstjänsten och diverse militanta svenska sionister säkert hade varit beredda att skicka in egna provokatörer i demonstrationen, om det hade varit nödvändigt.
I syfte att försöka tysta manifestationens budskap. Men det behövdes inte denna gång. Eftersom anarkisterna anmälde sig som högerns frivilliga.
I fallet Malmö är anarkismens förrädiska roll övertydlig. Ett drygt hundratal anarkister använde fegt en fredlig demonstration i egna syften, utan tanke på att respektera vare sig demonstrationens regler eller övriga deltagares önskemål.
De agerade planmässigt och helt oprovocerat. De krokodiltårar som Afa med flera brukar fälla över verklig eller påstådd polisbrutalitet är denna gång helt irrelevanta. Det var anarkisterna som stod för våldet i Malmö, inte polisen.
För vår del hyser vi inga som helst illusioner om anarkismens karaktär, såsom den uttrycks av grupper som Afa, vilket vi tydliggjort flerfaldiga gånger. Dessa grupper är ingen vänsterorganisationer, utan provokatörsorganisationer. Som objektivt tjänar högern; som är högerns nyttiga idioter.
Frågan många ställer sig är varför ”svarta blocket” tilläts gå med i demonstrationen, inte för att en uteslutning hade hindrat anarkisterna från att göra vad de planerade att göra, men om de hindrats från att gå med, så hade provokationerna i alla fall skett utanför demonstrationens ram.
Detta måste sägas tydligt och klart: Afa och andra anarkistiska och autonoma grupper må uppfatta sig själva som vänster, men i politisk handling utgör de Israels bästa vänner; i politisk handling tjänar de högern genom att svärta ner vänstern och genom att förhindra att vänsters budskap får fullt genomslag.
Just detta är provokatörens roll, varvid den israeliska säkerhetstjänsten och diverse militanta svenska sionister säkert hade varit beredda att skicka in egna provokatörer i demonstrationen, om det hade varit nödvändigt.
I syfte att försöka tysta manifestationens budskap. Men det behövdes inte denna gång. Eftersom anarkisterna anmälde sig som högerns frivilliga.
I fallet Malmö är anarkismens förrädiska roll övertydlig. Ett drygt hundratal anarkister använde fegt en fredlig demonstration i egna syften, utan tanke på att respektera vare sig demonstrationens regler eller övriga deltagares önskemål.
De agerade planmässigt och helt oprovocerat. De krokodiltårar som Afa med flera brukar fälla över verklig eller påstådd polisbrutalitet är denna gång helt irrelevanta. Det var anarkisterna som stod för våldet i Malmö, inte polisen.
För vår del hyser vi inga som helst illusioner om anarkismens karaktär, såsom den uttrycks av grupper som Afa, vilket vi tydliggjort flerfaldiga gånger. Dessa grupper är ingen vänsterorganisationer, utan provokatörsorganisationer. Som objektivt tjänar högern; som är högerns nyttiga idioter.
Frågan många ställer sig är varför ”svarta blocket” tilläts gå med i demonstrationen, inte för att en uteslutning hade hindrat anarkisterna från att göra vad de planerade att göra, men om de hindrats från att gå med, så hade provokationerna i alla fall skett utanför demonstrationens ram.
*
Frågan är relevant och den har ett svar: ”Svarta blocket” tilläts gå med för att stora delar av svensk vänster är naiv och genomopportunistisk; för att styrkeförhållandena i Nätverket mot Israels krig och ockupation var sådana att de gav anarkisterna möjlighet att gå med.
Inom nätverket drev Kommunistiska Partiet redan från början linjen att demonstrationen 7 mars skulle genomföras på en icke vålds-plattform och att grupper som inte accepterar en sådan plattform inte skall tillåtas delta.
I akt och mening att få ut anarkisterna ur nätverket och provokatörer ur demonstrationen.
Initialt lyckades vi inte ens nå majoritet för icke våld. Men efter mycket om och men enades ändå nätverket om en politisk manifestation, utan inslag av anarkismens direkta aktion. Vilket ledde till att de förhärdade anarkisterna lämnade nätverket.
Då hade det varit läge att deklarera att välkänd provokatörsorganisationer som Afa, och med dem ”svarta blocket”, inte är välkomna i demonstrationen. Men någon sådan markering ville nätverkets majoritet inte veta av.
Istället kritiserades Dennis Andersson från demonstrationsledningen och Kommunistiska Partiet för att han i en intervju med Skånska Dagbladet ”tar ställning mot våldsverkare”.
En tidig och tydlig uteslutning hade kunnat hålla ”svarta blocket” borta och hade i vart fall ökat möjligheterna att hindra provokatörer från att delta. Nu kom istället ett sent maskeringsförbud, som ”svarta blocket” givetvis inte respekterade och som demonstrationsledningen inte hade några möjligheter att upprätthålla utan att utlösa kalabalik redan på uppställningsplatsen.
Så blev det som det blev. Den anarkistkramande vänstern i nätverket bjöd in ”svarta blocket” till demonstrationen och ”svarta blocket” tackade genom att göra sitt bästa för att förstöra den.
Mot denna linje har Kommunistiska Partiet och RKU kämpat konsekvent men förgäves. Vi blev till och med nedröstade när vi som sista åtgärd föreslog att anarkisterna skulle placeras sist i demonstationen för att göra det möjligt att avskilja dem från övriga deltagare. Vilket är en skandal.
Ovanstående kan kanske synas som tal i egen sak. Men låt oss då ta hjälp av vänsterpartisten Mikael Wallgren för att styrka beskrivningen. Så här skriver Wallgren i ett blogginlägg:
”Det här om något är beviset att man måste börja behandla reaktionens nyttiga idioter på det sätt som de förtjänar. Problemet är att det gäller att få alla att förstå detta. Finns alldeles för mycket av “låt tusen blommor blomma”, en förståelse för de autonoma som är direkt skadligt.
Rakast och tydligast är KP (Kommunistiska Partiet) som brukar vara de mest disciplinerade. Vänsterpartiet med kringorganisationer är stabila, även om de inte är så hierarkiska som KP. Genom den bristande centralstyrningen och att (v) är större finns det ibland lokalt en acceptans för huliganism som inte är hälsosam. Det stora problemet är dock trotskisterna, framförallt då RS, som om de inte själva leder väg för jävulskapen (som under EU-toppmötet i Göteborg) ofta, tillsammans med sina mer vettiga kusiner i SP, agerar försvarsadvokat åt vandalerna.
Så länge det finns ett mellanläger (som främst består av trotskisterna, men också i vissa fall av olika solidaritets- och kulturföreningar) så är det svårt att få den enighet mot de autonoma som behövs.”
Frågan är relevant och den har ett svar: ”Svarta blocket” tilläts gå med för att stora delar av svensk vänster är naiv och genomopportunistisk; för att styrkeförhållandena i Nätverket mot Israels krig och ockupation var sådana att de gav anarkisterna möjlighet att gå med.
Inom nätverket drev Kommunistiska Partiet redan från början linjen att demonstrationen 7 mars skulle genomföras på en icke vålds-plattform och att grupper som inte accepterar en sådan plattform inte skall tillåtas delta.
I akt och mening att få ut anarkisterna ur nätverket och provokatörer ur demonstrationen.
Initialt lyckades vi inte ens nå majoritet för icke våld. Men efter mycket om och men enades ändå nätverket om en politisk manifestation, utan inslag av anarkismens direkta aktion. Vilket ledde till att de förhärdade anarkisterna lämnade nätverket.
Då hade det varit läge att deklarera att välkänd provokatörsorganisationer som Afa, och med dem ”svarta blocket”, inte är välkomna i demonstrationen. Men någon sådan markering ville nätverkets majoritet inte veta av.
Istället kritiserades Dennis Andersson från demonstrationsledningen och Kommunistiska Partiet för att han i en intervju med Skånska Dagbladet ”tar ställning mot våldsverkare”.
En tidig och tydlig uteslutning hade kunnat hålla ”svarta blocket” borta och hade i vart fall ökat möjligheterna att hindra provokatörer från att delta. Nu kom istället ett sent maskeringsförbud, som ”svarta blocket” givetvis inte respekterade och som demonstrationsledningen inte hade några möjligheter att upprätthålla utan att utlösa kalabalik redan på uppställningsplatsen.
Så blev det som det blev. Den anarkistkramande vänstern i nätverket bjöd in ”svarta blocket” till demonstrationen och ”svarta blocket” tackade genom att göra sitt bästa för att förstöra den.
Mot denna linje har Kommunistiska Partiet och RKU kämpat konsekvent men förgäves. Vi blev till och med nedröstade när vi som sista åtgärd föreslog att anarkisterna skulle placeras sist i demonstationen för att göra det möjligt att avskilja dem från övriga deltagare. Vilket är en skandal.
Ovanstående kan kanske synas som tal i egen sak. Men låt oss då ta hjälp av vänsterpartisten Mikael Wallgren för att styrka beskrivningen. Så här skriver Wallgren i ett blogginlägg:
”Det här om något är beviset att man måste börja behandla reaktionens nyttiga idioter på det sätt som de förtjänar. Problemet är att det gäller att få alla att förstå detta. Finns alldeles för mycket av “låt tusen blommor blomma”, en förståelse för de autonoma som är direkt skadligt.
Rakast och tydligast är KP (Kommunistiska Partiet) som brukar vara de mest disciplinerade. Vänsterpartiet med kringorganisationer är stabila, även om de inte är så hierarkiska som KP. Genom den bristande centralstyrningen och att (v) är större finns det ibland lokalt en acceptans för huliganism som inte är hälsosam. Det stora problemet är dock trotskisterna, framförallt då RS, som om de inte själva leder väg för jävulskapen (som under EU-toppmötet i Göteborg) ofta, tillsammans med sina mer vettiga kusiner i SP, agerar försvarsadvokat åt vandalerna.
Så länge det finns ett mellanläger (som främst består av trotskisterna, men också i vissa fall av olika solidaritets- och kulturföreningar) så är det svårt att få den enighet mot de autonoma som behövs.”
*
Wallgren idylliserar Vänsterpartiet, som inte minst genom studentförbundet representerat just ”acceptans för huliganism”. Men i övrigt är beskrivningen rättvisande.
Efter demonstrationen har V-ordföranden i Malmö, Morgan Svensson, tagit tydlig ställning mot huliganismen, vilket är bra. Men effekten av hans uttalande förtas av att styrelseledamoten Pål Brunnström genast tar anarkisterna i försvar i en intervju med Skånska Dagbladet (10/3). Förutom att Brunnström försvarar kravallen som politisk metod, så förordar han ”förbättrad dialog med Afa” som lösningen för framtiden. Hur korkad får man lov att vara?
Så sätter sig Vänsterpartiet återigen på två stolar, som under protesterna mot EU-toppmötet i Göteborg 2001. Genom olika representanter både fördömer och försvarar partiet den anarkistiska provokationen. Som 2001 blockerar denna principlösa dubbelhet alla möjligheter att dra de nödvändiga slutsatserna för framtiden.
Detta hållningssätt är mycket beklagligt, då Vänsterpartiet kan utgöra tungan på vågen mellan den anarkistkramande trottevänstern och den linje Kommunistiska Partiet representerar.
Hade Vänsterpartiet konsekvent och från början intagit en rak och tydlig linje, så hade det varit möjligt att få bort ”svarta blocket”. Men rakhet och tydlighet är inget för Vänsterpartiet, inte ens efter en demonstration som så uppenbart saboterats av anarkistisk provokation.
Wallgren idylliserar Vänsterpartiet, som inte minst genom studentförbundet representerat just ”acceptans för huliganism”. Men i övrigt är beskrivningen rättvisande.
Efter demonstrationen har V-ordföranden i Malmö, Morgan Svensson, tagit tydlig ställning mot huliganismen, vilket är bra. Men effekten av hans uttalande förtas av att styrelseledamoten Pål Brunnström genast tar anarkisterna i försvar i en intervju med Skånska Dagbladet (10/3). Förutom att Brunnström försvarar kravallen som politisk metod, så förordar han ”förbättrad dialog med Afa” som lösningen för framtiden. Hur korkad får man lov att vara?
Så sätter sig Vänsterpartiet återigen på två stolar, som under protesterna mot EU-toppmötet i Göteborg 2001. Genom olika representanter både fördömer och försvarar partiet den anarkistiska provokationen. Som 2001 blockerar denna principlösa dubbelhet alla möjligheter att dra de nödvändiga slutsatserna för framtiden.
Detta hållningssätt är mycket beklagligt, då Vänsterpartiet kan utgöra tungan på vågen mellan den anarkistkramande trottevänstern och den linje Kommunistiska Partiet representerar.
Hade Vänsterpartiet konsekvent och från början intagit en rak och tydlig linje, så hade det varit möjligt att få bort ”svarta blocket”. Men rakhet och tydlighet är inget för Vänsterpartiet, inte ens efter en demonstration som så uppenbart saboterats av anarkistisk provokation.
*
Vi skriver inte detta för att hacka på organisationer som vill ett brett solidaritetsarbete med Palestina. Vilket organisationerna i Nätverket mot Israels krig och ockupation tveklöst vill. Men väl för att det som hände i Malmö inte skall få hända igen.
Den seriösa vänstern måste en gång för alla göra upp med anarkistkrameriet. Provokatörsorganisationer måste behandlas som provokatörsorganisationer. Allt annat är att frivilligt låta anarkister besudla det breda opinionsarbete som är vänsterns adelsmärke.
Det handlar inte om ”förbättrad dialog med Afa”. Utan om att en gång för alla utesluta Afa och allt vad anarkistiska provokatörer heter ur allt vänstersamarbete.
Demonstrationen i Malmö var mäktig. Men det råder ingen tvekan om att den skulle ha samlat ännu fler deltagare om det inte varit för det latenta hot som flatheten mot ”svarta blocket” utgjorde. Det var få barnvagnar i tåget.
Så förstörde anarkistkrameriet på dubbla sätt. Låt det aldrig hända igen.
ANDERS CARLSSON
Proletären nr 11, 2009
Vi skriver inte detta för att hacka på organisationer som vill ett brett solidaritetsarbete med Palestina. Vilket organisationerna i Nätverket mot Israels krig och ockupation tveklöst vill. Men väl för att det som hände i Malmö inte skall få hända igen.
Den seriösa vänstern måste en gång för alla göra upp med anarkistkrameriet. Provokatörsorganisationer måste behandlas som provokatörsorganisationer. Allt annat är att frivilligt låta anarkister besudla det breda opinionsarbete som är vänsterns adelsmärke.
Det handlar inte om ”förbättrad dialog med Afa”. Utan om att en gång för alla utesluta Afa och allt vad anarkistiska provokatörer heter ur allt vänstersamarbete.
Demonstrationen i Malmö var mäktig. Men det råder ingen tvekan om att den skulle ha samlat ännu fler deltagare om det inte varit för det latenta hot som flatheten mot ”svarta blocket” utgjorde. Det var få barnvagnar i tåget.
Så förstörde anarkistkrameriet på dubbla sätt. Låt det aldrig hända igen.
ANDERS CARLSSON
Proletären nr 11, 2009