Med bara dagar kvar till nya omfattande strejker under midsommarhelgen och med därtill varslade sympatistrejker från tretton LO-förbund pressades de statliga medlarna att 18 juni komma med ett för de strejkande anständigt avtalsbud. En propå som Sekos förhandlare snabbt accepterade, med illa dold förtjusning, och som arbetsköparna i Almega mer motvilligt accepterade några timmar senare.
Helt avgörande för det lyckosamma utfallet i konflikten var tågarbetarnas egen aktivitet.
Det började i våras med de anställdas kraftfulla svar på Veolias skamliga uppsägningar. Det var en spontan reaktion som snabbt tog sig organiserade former, som i snacket arbetskamrater emellan och inte minst på webben i form av uttalade tankar om vild strejk.
Kampviljan bland Sekos medlemmar och andra tåg-arbetare på Veolia manifesterades tydligt under april och maj. Vecka för vecka ökade trycket på Sekos förbundsledning att inte prolongera det centrala branschavtalet. Ett uppsagt avtal skulle möjliggöra en legal strejk med krav på Veolia att dra tillbaka uppsägningen av 250 tillsvidareanställda arbetare.
Med evigheter av socialdemokratisk undfallenhet i konfliktsituationer på arbetsmarknaden i minnet, så vågar vi hävda att utan det starka trycket från ett enigt kollektiv, så hade resultatet blivit ett annat av Veolias skamliga arbetsköparmanér att säga upp fast anställda för att återta dem som visstidare och på deltid.
Det var kampviljan bland medlemmarna som resulterade i Sekos strejk. Liksom det var den djupt kända insikten hos breda arbetargrupper att här gäller det att mota kapitalets krav i grind som tvingade fram de omfattande sympativarslen och som lade grunden för det breda stödet från allmänheten.
Detta sagt utan att förringa Sekos betydelse, eller snarare sagt betydelsen av facklig organisering. För är det något som vi redan nu kan säga om tågstrejken så är det att den visar på vikten av facklig sammanhållning och solidaritet där arbetare, i alla tänkbara yrkesroller, enigt tar kamp mot kapitalets och reaktionens försök att pressa tillbaka ett enskilt arbetarkollektiv.
När tågstrejken mot Veolias krav på osäkra deltidsanställningar efter 16 dagar blåstes av, var Sekos ordförande Janne Rudén inte sen att i förbundets pressmeddelande deklarera resultatet som ”en historisk seger för svensk fackföreningsrörelse”.
Rudén sekonderades av Sekos avtalssekreterare Valle Karlsson som förklarar att ”uppgörelsen innebär ett genombrott när det gäller att stoppa missbruket av deltider och timanställningar på den svenska arbetsmarknaden”.
Det är stora ord och långtgående slutsatser från Sekos ledning. Här finns anledning för såväl de strejkande tågarbetarna som den svenska arbetarklassen i allmänhet att skynda lite mer långsamt i analysen av strejkens allmänna resultat.
Det är först på den bistra verklighetens arbetsmarknad, med upphandlade jobb inom såväl kollektivtrafik som vårdinrättningar och skolor eller för den skull på restauranger, byggen och fabriker, som resultatet av det nu slutna avtalet kan avläsas.
Visst måste strejken bedömas som framgångsrik, men därmed inte sagt att resultatet var det optimala i den givna situationen.
Medlingsförslaget som ändade strejken innehåller två delar, först nya skrivningar i branschavtalet som gäller alla berörda inom avtalsområdet och sedan ”Överenskommelse om tågtrafik bedriven av Veolia”.
Sekos ledning hävdar att det nya avtalet med Veolia, där antalet deltider respektive timanställningar i stadigvarande grundproduktion ska vara högst 5 procent, kraftigt begränsar Veolias möjligheter att driva tågtrafiken med osäkra deltidsanställningar. Det finns fog för den slutsatsen. Det låter betryggande med skrivningen att ”en tillsvidareanställning på heltid är grundanställningsformen inom spårtrafikområdet”.
Men vi måste påpeka att det sedan finns skrivningar ”om att avsteg kan göras från kollektivavtalet” och om att ”skapa en flexibel superskubb som bland annat tar hänsyn till säsong, daglig produktion och kompensation”. Denna ”flexibla superskubb”, som alltså är en flexibel personalpool, ger öppningar för fler arvodister, vikarier och timanställda. Samtidigt finns inget skrivet om vad som händer med de 250 uppsagda arbetarna.
Vi konstaterar också att arbetsköparna i Almega i sitt pressmeddelande nogsamt framhåller att överenskommelsen ”innehåller inga begränsningar av användandet av tim- och visstidsanställda”. Det uttalandet syftar på de nu avtalade förändringarna i branschavtalet ”Allmänna anställningsvillkor Spårtrafik 2013-2016”, där de viktiga formuleringarna är dispositiva. Det gäller bland annat att heltid är grundanställningsformen och att vikariat endast skall vara tillåtna i sex månader.
I framtiden går det därmed att sluta lokala avtal med annat innehåll, ett faktum som Almega väljer att framhålla.
Det finns alltså inga bindande eller principiella avtalsskrivningar som med avtalssekreterare Karlssons ord ”stoppar missbruk av deltider och timanställningar”.
Verktyget mot detta missbruk är istället avtalets kraftiga lönehöjning för timanställda till ”det genomsnittliga förtjänstläget för jämförbar grupp hos arbetsgivaren”. Dessutom utgår en extra ersättning på 6 procent av timlönen för den som anvisas arbete med mindre än 48 timmars varsel eller vars arbetstid förskjuts med mer än två timmar. Kostnader för dessa förändringar i gällande kollektivavtal beräknas till 0,15 procent och ”skall avräknas från befintligt löneutrymme”.
Det ska bli helt enkelt bli för dyrt för tågkapitalisterna att använda deltidare och timanställda.
Men vad säger att kostnaden är tillräckligt hög för att stoppa okynnet med timanställningar? Hela konstruktionen luktar socialdemokratisk kompromiss.
Nog hade det känts mer grundmurat om den så starka sammanhållningen i strejken använts till att driva fram ett avtal där principen om tillsvidareanställning, att företagen ska förlita sig på fasta anställningar, är den bärande tanken.
Men låt oss starkt understryka att vi av hela vårt röda hjärta delar glädjen hos de kämpande tågarbetarna över segern. Kan sedan tågstrejken våren 2014, och solidariteten med den, bli en utgångspunkt för vidare diskussioner på landets arbetsplatser, privata såväl som offentliga, så kan segern bli än mer värdefull.
Men då gäller det att i handling förvalta den återvunna erfarenheten att strejkkamp lönar sig.
