FN:s klimatkonferens i Rio de Janeiro lämnar en ytterst bitter eftersmak. Konferensen antog visserligen ett mycket lång dokument under den ståtliga titeln ”Den framtid vi vill ha”. Men de 23940 orden i det femtio sidor långa dokumentet står i omvänd proportion till substansen. Så innehåller dokumentet inga bindande förpliktelser om minskade utsläpp av växthusgaser eller bindande krav på andra åtgärder för att lösa klimatkrisen.
Tanken var att denna konferens skulle summera vad som uppnåtts sedan FN:s första klimatkonferens 1992, också den hållen i Rio de Janeiro, och ta nya steg utifrån det. Där av det officiella namnet Rio+20.
Men långt innan konferensen stod det klart att denna vackra ambition skulle falla platt. Den bittra sanningen är istället att det internationella klimatarbetet gått kräftgång ända sedan konferensen i Kyoto 1997, som resulterade i det delvis bindande Kyotoprotokollet, detta trots allt fler larmrapporter om klimatkrisens snabba fördjupning.
Kyotoprotokollet var ett framsteg, trots att det vilar på kapitalistisk grund och är fullt av kryphål. Men protokollet ratificerades aldrig av den världsledande klimatboven USA, som under 2000-talet tvärtom gjort allt för att skjuta det i sank. USA vill inte veta av några bindande förpliktelser eller något särskilt ansvar för de industrialiserade länderna.
Strategin har varit lyckosam. Så har Kyotoprotokollet urvattnats under resans gång, som på klimatmötena i Bali 2007 och i Köpenhamn 2009. När protokollet löper ut senare i år är det ett sjunkande skepp. Förhandlingarna har i praktiken avbrutits, vilket Rio visar, och någon vilja att återuppta dem, annat än som innehållslösa ordkaskader, finns inte.
Det är ett tecken i tiden att världens mäktigaste ledare samlades till G20-möte i Mexiko istället för att infinna sig i Rio. Kapitalismens kris är dem mycket mer angelägen än klimatkrisen. Det är också ett tecken i tiden att mötet i Rio gått närmast spårlöst förbi i media. Med kapitalistisk kris och eurokris på bordet har klimatfrågan hamnat i medial frysbox.
I eftermälet talas det nu om Rio-20. Det är hårda ord, men med substans. Den klimatkonvention som antogs i Rio 1992 gäller visserligen fortfarande, men med ett skadeskjutet Kyotoprotokoll i lasten har den inte förmått minska utsläppen av växthusgaser, som tvärtom ökat de senaste 20 åren.
Situationen är alltså sämre idag än när klimatkonventionen antogs, trots alla vackra ord.
Till delar beror ökningen på den snabba industrialiseringen i länder som Kina och Indien, men det är långtifrån hela sanningen. Utsläppen ökar också i USA och Europa, med det kapitalistiska krisåret 2008 som enda undantag. De ökar också i det i klimatsammanhanget så självbelåtna Sverige, som 2010, då Naturvårdsverket redovisar ökningen till förskräckliga 11 procent.
Situationen kan synas dyster och är naturligtvis dyster. Men under ytan pågår ändå något. Så rapporterades för några veckor sedan att Tyskland under en solig junidag för första gången erhöll över 50 procent av sin dagliga elkonsumtion från solenergi. Och i Kina pågår världens största satsning på förnyelsebar energi.
Det är inte tekniken som felas, utan viljan att använda den.
Vi har sagt det förut och säger det igen: Grundproblemet är kapitalismen.
I sin kortsiktiga vinstjakt exploaterar kapitalismen såväl människa som natur, utan hänsyn till konsekvenserna. Kapitalismen saknar både vilja och förmåga att planera långsiktigt.
Att dagens kapitalism är uppbyggd kring existensen av billig olja gör inte problemet mindre. Så länge det finns olja att få tag i saknar kapitalismen egna incitament att genomföra den energiomställning som klimatet kräver. Vinsten går före framtiden.
Kapitalisterna resonerar ungefär som Groucho Marx i citatet ovan (om de nu alls resonerar): Varför bry sig om kommande generationer när de inte bryr sig om oss? Alternativt säger de som på sin tid Madame de Pompadour: Efter oss syndafloden!
Till det senare vill vi påpeka att den beryktade kurtisanen fällde dessa lika beryktade ord bara några år före franska revolutionen 1789. Syndafloden kom verkligen och svepte bort det murkna samhälle som Madame de Pompadour representerade.
Historien upprepar sig inte. Men nog finns det många och väldigt goda skäl till att göra sig av med kapitalismen.
