Stefan Löfven ångar på som näringslivslokomotivet i svensk politik, nu senast genom att låna sig som megafon åt Svenskt Näringslivs påstående om odugliga arbetslösa.
”Vi socialdemokrater har ibland varit dåliga på att betona människors eget ansvar för att göra sig anställningsbara. Samhället skall skapa förutsättningar och möjligheter, men för att det ska fungera måste den enskilde ta sitt ansvar. Alla skall kunna kräva sin rätt, men också göra sin plikt”, skriver Löfven och hans högra hand Magdalena Andersson på DN-debatt (17/4).
I kulissen spinner Urban Bäckström som en gräddstinn katt. Med sådana fiender behöver Svenskt Näringsliv inga vänner!
Påståendet om den dåliga ”matchningen” på arbetsmarknaden omhuldas som ett kärt barn av Bäckström och hans direktörskompisar. Som alltid är det mest synd om det sk näringslivet. Visst går många arbetslösa, men flertalet av dem duger inte, de är av fel sort, vilket gör att det stackars näringslivet allt som oftast inte finner någon lämplig person att anställa.
Vi begriper att det inte går att anställa en hjärnkirurg som svetsare, men vill ändå hävda att påståendet om den dåliga matchningen är en dimridå. För hur står det egentligen till på arbetsmarknaden? Jo, de unga får inte jobb för att de är unga (för liten erfarenhet), de äldre får inte jobb för att de är för gamla (för långsamma), invandrarna får inte jobb för att de är invandrare (fel namn), ensamstående mammor får inte jobb för att de är mammor (för många vab-dagar). Det är inte utbildningsnivån som gör att arbetsköparna ratar alltfler sökanden som ”icke anställningsbara”, utan kapitalets krav på prima vara. Bara det absolut bästa duger.
Det är det som är den kapitalistiska poängen med massarbetslösheten, med det som Karl Marx på sin tid kallade den industriella reservarmén. Arbetsköparna skall kunna välja och vraka bland de arbetslösa; skall kunna plocka ut det allra godaste russinet ur kakan och kasta resten åt kråkorna.
Ja, mer än så. Arbetsköparna använder massarbetslösheten för att ställa politiska krav. De arbetslösa får inte ha det för bra, då ställer de för stora krav på nya jobb (som givetvis inte får ha något med deras utbildning att göra); de får inte vara alltför hemkära, då blir de inte flyttbara; de unga måste begripa att de inte kan få samma lön som de äldre och de äldre måste begripa att LAS tillhör en förgången tid. Köp och försäljning av arbetskraft skall ske uteslutande på kapitalets villkor.
På köpet gäller det att lära om och starta om, som vår statsminister så förfinat uttrycker det. Svetsaren måste inse att yrkeskunskapen inte har något värde, när kroppen inte längre sköter sig som förr. Då är det dags att tänka på en ny karriär. Kanske söker Hemfrid AB personal?
Vi är naturligtvis för kunskapsutveckling. Men det sk kunskapssamhälle vi numera begåvats med ratar kunskap på löpande band. Hela liv av samlad yrkeskunskap kasseras när bara de bästa duger. Det är gränslöst slöseri med resurser, särskilt i en situation när Urban Bäckström och hans direktörer kräver att samhället skall ersätta kasserad kunskap med ny.
Det går inte att anställa en hjärnkirurg som svetsare. Men vi vill ändå påstå att talet om det stackars näringslivets svårigheter att anställa är båg. Bland de arbetslösa finns en uppsjö av anställningsbara för den som vill anställa. Problemet är inte anställningsbarheten, utan kapitalets krav på maximala profiter. Matchningen går åt skogen när bara det bästa duger.
Stefan Löfven och Magdalena Andersson lägger över ansvaret på de arbetslösa. De har brustit i att göra sig själva anställningsbara. Men vad skall den arbetslöse ingenjören från Iran göra? Byta namn och blondera håret? Vad skall killarna och tjejerna på de praktiska programmen göra. Skaffa falska ID och falska anställningsbetyg?
Vi tror på en annan väg. Massarbetslösheten kan aldrig bekämpas genom att svassa efter allt kräsnare kapitalister, som lydiga hundar, oavsett om det gäller att bestå dem med lägre löner eller ständigt omskolad personal. Tvinga dem istället att anställa de redan anställningsbara. Genom att minska utbudet av arbetskraft. Det stärker arbetets position i klasskampen.
På 1 maj ställer kommunisterna klasskampen mot liberalismens individuella ansvar: Dela på jobben genom lagstiftning om 6 timmars arbetsdag. Det ger jobb åt fler och ett bättre liv åt alla.
