Stefan Löfvens tillträde som S-ordförande satte effektivt stopp för Håkan Juholts verbala vänstersvängar. Nu gäller rättning höger över hela linjen, som i frågan om vinster
i välfärden.

I förra veckan avlossade sossarna en tvåstegsraket i denna fråga. Först ut var partihögern i Stockholm, som via Mikael Damberg och Lena Hallengren försäkrade att den privata vinsten kommit för att stanna (AB 14/2), i liberal ordning förklädd som valfrihet.

Enligt Damberg och Hallengren utgör privatkapitalistisk vinst inget problem, allt som krävs för att tygla detta vidunder är lite bättre insyn.

Budskapet var måhända något magstarkt för partivänner ute i landet, där det borgerliga valfrihetspåbudet inte passar små verksamheter och kommunkassor. Partiledningen skickade därför snabbt upp det andra raketsteget.

Visst har vinsterna kommit för att stanna, förklarade partisekreterare Jämtin på en snabbinkallad presskonferens (16/2), i stundens allvar flankerad av kommunalråden Annelie Hulthén, Göteborg, och Ilmar Reepalu, Malmö. Men kommunerna skall ändå få ökad rätt att säga nej till riskkapitalbolag och andra oseriösa aktörer på välfärdsmarknaden.

Så var valfriheten fördubblad och alla sossar kan vara nöjda. S är för vinst i princip, men med möjlighet att vara mot vinst på lokalplanet. Det skall till en fd IF Metall-ordförande för
att komma på något så lealöst.

Den praktiska betydelsen av den dubbla bokföringen är liten. Så skiljer det inte särskilt mycket i privatiseringsgrad mellan borgerligt och socialdemokratiskt styrda kommuner. Sossar är nog så duktiga på att privatisera. Men för den interna sammanhållningen är det bra att inte säga något bestämt.

Kommunistiska Partiet är mot all privatisering av offentlig verksamhet. Vi anser att allas lika rätt till skola, vård och omsorg inte bara kräver gemensam finansiering utan också gemensamt ägande och drift. Så snart kapitalismen får utrymme i det offentliga läggs grund för ojämlikhet.

Detta betyder att vi är emot vinst i välfärden, all vinst. Visst är de sk riskkapitalbolagens framfart i svensk välfärd extra stötande, de är bara ute efter snabba klipp på en verksamhet som behöver långsiktighet och humanitet. Men i grunden skiljer sig inte riskkapitalbolagen från andra kapitalistiska bolag. Vinsten är drivkraften för all kapitalistisk verksamhet, vilket per definition betyder att de mänskliga behoven sätts i andra hand.

För vår del är vi emot vinstmaximeringens system, som vi anser kortsiktigt, ineffektivt och alltmer destruktivt för både människa och miljö. Istället förordar vi gemensamt ägande och planmässig behovsproduktion i samhället som helhet. Men vi anser att vinstmaximeringens system passar särskilt illa i en sektor som har att på lika villkor ta hand om barn, sjuka och gamla.

Till den sidan av saken vill vi göra några påpekanden.

Från en del vänsterhåll ställs krav på ett vinstförbud i välfärden. Visst kan det låta anslående, men vi menar att det är att angripa toppen på isberget, givetvis för att privata aktörer kan smuggla undan vinster på tusen och en sätt, vilket gör ett vinstförbud tandlöst, men framförallt för att vinsten mer är ett uttryck för problemet än orsaken till det.

Vi menar att grundproblemet är marknadsanpassningen av välfärden. Skola, vård och omsorg har förvandlats till varor på en kapitalistisk marknad, att handlas till lägsta möjliga pris, som vilka varor som helst. I teorin skall denna konkurrens ge effektivitetsvinster, men i verkligheten har den förvandlats till vår tids fattigauktioner, där den aktör som säljer välfärdsvaran billigast vinner budgivningen.

Höstens skandaler inom Carema och andra privatdrivna äldreboenden är ett tydligt uttryck för denna ordnings destruktiva följder. Det är inte så att Carema, Attendo och de andra privata vårdbolagen mjölkar skattebetalarna på pengar genom överpriser – kapitalistisk vinst uppstår aldrig i försäljningsledet och då rakt inte i ett försäljningsled som har pressade priser som enda utgångspunkt. Istället genereras vinsten genom kronisk underbemanning och planerad vanvård i vår tids undantagsstugor.

Det förfärliga är att denna ordning är politiskt beslutad och omfamnad. Genom lagen om offentlig upphandling, LOU, och Lagen om valfrihet, LOV, som ålägger politiska marknadsaktörer att handla till lägsta möjliga pris.

Till detta skall sägas att Lagen om valfrihet ännu inte är obligatorisk, även om regeringen Reinfeldt hotar med att göra den bindande. Kommunerna har ännu rätt att driva äldreomsorgen i egen regi, utan marknadsupphandling. Men frivilligheten spelar marginell roll i en tid då åtstramande budgettak förvandlat de politiska marknadsaktörerna till kostnadsjagande budgetslavar.

Vi tror inte att politiker är hjärtlösa typer. De allra flesta vill säkert att våra äldre skall ha det bra. Men det goda hjärtat går förlorat när budgeten räddas genom det låga budet från Carema. Budgetslaveriet producerar hjärtlöshet.

I detta nedskärande konkurrenssystem, vars mål är att överföra resurser från det offentliga till det privata, spelar det föga roll hur aktörerna presenterar sig själva. Systemet är nedskärande oavsett om det är riskkapitalbolag, småföretag, stiftelser eller kooperativ som lägger det lägsta budet.

Vi menar att omsorg om människor är och måsta vara en social förpliktelse, en solidaritetshandling, som under inga omständigheter får reduceras till vara. På marknaden går humaniteten oundvikligen förlorad i kapitalismens krassa ”kontant betalning”.

Det är marknadsanpassningen som är isberget och det är den som måste röjas undan för att välfärden skall återbördas till den sociala förpliktelsen, styrd av människors behov i livets olika skeden, inte av kostnadskalkyler och då rakt inte av vinstmaximeringskrav.

Självklart anser vi att välfärden skall finansieras gemensamt, via ett rättvist skatteuttag (skatt efter bärkraft), varje annan ordning innebär att mänskliga rättigheter görs avhängiga den enskildes betalningsförmåga. Men gemensam finansiering räcker inte. För att säkra den lika rätten krävs att välfärdssektorn dras bort från marknadens konkurrens. Skolan, vården och omsorgen skall ägas och drivas i offentlig regi, utifrån behovsprinciper.

Detta innebär inte att vi är okritiska till offentlig sektor, som den varit och är organiserad. Den offentliga verksamheten kan definitivt effektiviseras, inte minst genom att skära ner
i administration och byråkrati. De anställda klarar verksamheten mycket bättre om de är fler och om de slipper alla dessa omorganisationer. Men den kapitalistiska konkurrensen hör inte hemma i välfärden, om än så effektiv. För att den prisger humaniteten.

Så menar vi att det inte räcker att förfasa sig över vinsten i vården, trots att den är stötande. För att det är kapitalismen som är grundproblemet.