Finansminister Borg är bekymrad. Krisen i det globala kapitalistiska systemet slår hårt mot det extremt  exportberoende Sverige, så nu måste Borg skriva ner sina tidigare så optimistiska tillväxtsiffror.

För nästa år spår Borg i bästa fall en tillväxt på 0,1 procent. Men bara  för att genast lägga till ett alternativt och mer realistiskt scenario, där den salade ekonomin backar med 1,2 procent och där arbetslösheten stiger till närmare 10 procent.

Huruvida detta skräckscenario är skräckfyllt nog är inte givet, dessvärre tyder mycket på att det kan bli värre än så. Men låt oss lämna spekulationerna därhän. Klart är att Sverige med rasande fart är på väg in i en djup recession. Varvid Anders Borg och regeringen gör absolut ingenting. För det är fortsatt Borgs budskap: Det som behöver göras är redan gjort, nu är det bara att vänta och se och hoppas på det bästa.

Regeringens passivitet är fullständigt ansvarslös, särskilt i en situation då den egna politiken drivit ut hundratusentals människor från a-kassan och kraftfullt försämrat den för alla. Insatserna behövs nu, innan katastrofen är ett faktum. Men regeringen bara tittar på, lite förfärat, som Anders Borg, eller fullständigt verklighetsfrånvänt, som Maud Olofsson.

Socialdemokratin försöker gaska upp sig med diverse förslag om jobbskapande åtgärder, varav en del är riktigt bra, som detta med ett rejält ROT-program för miljonprogrammets hus och lägenheter. Men sossarna spelar mest för galleriet. För samtidigt håller Mona Sahlin fortsatt den slösaktige Lars Ohly strängt i örat. Sossarna föreslår åtgärder. Men de skall hållas inom budgetdisciplinens snäva ramar. Vilket i praktiken betyder att åtgärderna slås medvetslösa i det nyliberala utgiftstaket.

Det politiska spelet blir närmast absurt. För i en situation där såväl regering som opposition vårdar budgetdisciplinen som en helig ko, vilket dömer dem till passivitet, så föreslår kapitalistorganisationen Svenskt Näringsliv expansiva åtgärder.

”Reformera och investera Sverige ur krisen”, dundrar verkställande direktören Urban Bäckström och chefsekonomen Stefan Fölster på Svenskt Näringslivs hemsida, som vore de socialdemokrater från förr.

Bäckström och Fölster föreslår ett stimulanspaket om 30-40 miljarder kronor, vilket Anders Borg genast avfärdar som oansvarigt. För att det inte ryms inom utgiftstaket. I Borgs värld är det mer ansvarsfullt att hålla budget än att bekämpa arbetslöshet.

Nu är inte Bäckström och Fölster de arbetets ädla riddare de utger sig för att vara. Deras stimulanspaket innehåller visserligen ”en extraordinär finanspolitisk satsning på offentliga investeringar”, vilket på ren svenska betyder att de vill skynda på redan beslutade utbyggnader av vägar och järnvägar.

Men redan här sticker bockfoten fram. För de offentliga investeringarna skall företrädesvis ske i samverkan med det privata näringslivet, genom så kallade OPS, med en delprivatisering av vägar och järnvägar som mål.

Resten av deras alster går på i samma stil. Det är det privata näringslivet som skall stimuleras och som med hjälp av skattepengar skall investera Sverige ur krisen. Varvid de efterlysta reformerna givetvis är kontrareformer. Bäckström och Fölster vill skynda på de pågående förhandlingarna om ett nytt huvudavtal, så att varslande arbetsköpare omgående befrias från Lagen om anställningsskydd och hot om konflikter.

Så bjuds vi på ytterligare en absurditet. För visst är det absurt att hävda det privata näringslivet som vägen ut ur en kris som skapats av det privata näringslivets anarkistiska och totalt hämningslösa profitjakt.

För så är det. Till sin grundläggande karaktär är krisen en kapitalistisk överproduktionskris. Företagen kan inte sälja allt det de har kapacitet att tillverka med tillräcklig förtjänst. För att det saknas köpkraftig efterfrågan. Därför skär de ner på produktionen och antalet anställda.

Är det då verkligen någon som tror att företagen kommer att sälja mer bara för att de får skattepengar och en försämrad arbetsrätt till skänks? Vi tror det inte. Det är inte företagen som behöver stimulans, utan efterfrågan. Varvid vi förespråkar en kraftfull stimulans av den offentliga konsumtionen som det bästa sättet att möta arbetslöshetskrisen.

Vi har sagt det förut, men säger det igen: Den offentliga konsumtionen är det bästa sättet att bekämpa arbetslösheten eftersom den offentliga produktionen pågår i Sverige. Ökad konsumtion av sjukvård och barnomsorg ger omedelbart jobb i Sverige, till skillnad från ökad konsumtion av bilar eller mobiltelefoner, där jobben lika gärna kan hamna utomlands.

Samma sak vad gäller offentliga investeringar i byggande. Må vara att byggherrarna hjärtans gärna vill importera billig utländsk arbetskraft, men byggena pågår i alla fall i Sverige. Varvid det är fullt möjligt att kräva att arbetskraftsimporten stoppas.
På köpet finns det skriande behov av såväl offentliga välfärdstjänster som av nya och upprustade bostäder. Det är bara köpkraftig efterfrågan som saknas. I kommunerna och i de kommunala bostadsföretagen.

Det är här stimulanspaketet för sättas in för att ge maximal effekt. Investera Sverige ur krisen genom att öka statsbidragen till kommunerna och genom att erbjuda de kommunala bostadsföretagen räntefria lån för byggandet av billiga hyreslägenheter och ROT-bidrag för upprustning av miljonprogrammets hus och lägenheter. En sådant stimulanspaket ger inte bara nya jobb, utan det gör också det gemensamma Sverige rikare.

Att Urban Bäckström och Stefan Fölster inte ser en satsning på det gemensamma som ett alternativ är givet, deras uppdrag är att i alla lägen företräda det privata näringslivets krav på vinst. Varför då slösa pengar på så meningslösa ting som offentlig välfärd och ett boende som inte genererar privat profit?

Men Bäckström och Fölster kan fara och flyga och med dem Anders Borg och hela kopplet av budgetslavande politiker. Vad som krävs är en arbetarlinje i krisen, en linje som sätter jobben i centrum och som inte förslösar resurser på den kapitalism som är orsak till krisen.
Därför säger vi kommunister: Bekämpa arbetslösheten genom att satsa på det gemensamma! 

18 november 2008
Proletären 47