Översvämningar i Venezuela

Ihållande regn orsakade allvarliga översvämningar och jordskred i tre venezuelanska delstater i november förra året. Detta fick dramatiska följder då en stor del av befolkningen – trots prioritering av bostadsbyggande – bor i kåkstäder med usel standard. Proletären har träffat drabbade i huvudstaden Caracas.
Publicerad 26 januari 2011 kl 12.34

Juan Velasques letar en stund innan han lokaliserar den plats som för några veckor sedan var ett kök, närmare bestämt ett kök tillhörande hans granne och vän, vars hem han har besökt många gånger.

Det är vad han tror i alla fall, det är inte lätt att veta; jordskredet visade ingen pardon mot de 19 hus som var belägna vid den branta slanten i byn Las Minitas i centrala Caracas. Inom loppet av några dagar hade dessa reducerats till fragment av byggnadsmateriel och endast resterna av husen och några enstaka föremål här och var; porslin, verktyg, ett par skor, antyder att denna plats varit någons hem.

– Som tur är förstod alla vad som var på gång, det hade regnat kraftigt under en längre tid, så alla hann lämna sina hus i tid och ingen kom till skada, säger Juan Velasques. Vissa hann till och med rädda sina mest värdefulla saker men de flesta förlorade allt.

Juan Velasques bor en bit längre ner i slänten tillsammans med sin fru Maria Padilla och deras två barn. Deras tegelhus är till synes intakt men det är blott ett skenbart undkommande av jordskredets krafter; huset har drabbats av flera sprickor i såväl väggar som tak som växer i omfattning för var dag som går. Runt 25 hus i Las Minitas har drabbats på detta sätt och samtliga är bortom räddning.

– Vi hade ett visst hopp men för några dagar sedan kom en statlig expert hit, och han bara skakade på huvudet och sa att det inte finns något att göra. Han sade också att det är förenat med livsfara att stanna kvar här, säger Maria.

I Las Minitas bor ca 3000 invånare, många av dem är från Colombia och kom till Venezuela i början 1980-talet för att söka sig ett bättre liv. Colombia plågades under denna tid av blodiga stridigheter mellan armén och gerillagrupper medan Venezuela var betydligt säkrare och alltjämt framstod som ekonomiskt slagkraftigt efter oljeboomen på 70-talet.

– Jag fick omedelbart jobb som taxichaufför när jag kom hit, och jag träffade snart min fru som redan bodde i Las Minitas. I 25 år har jag och min familj bott här och vi känner vid det här laget de flesta. Det är svårt att förstå att vi nu måste flytta härifrån och så småningom försöka bygga upp ett nytt hem någon annanstans, säger Juan Vasques samtidigt som han suckande drar handen över sprickorna.

Samtidigt som klimatmötet i Cancun i Mexiko pågick som bäst drabbades Venezuela av ett våldsamt regnande som föranledde jordskred och översvämningar runt om i landet. Omkring 40 människor beräknas ha fått sätta livet till och ca 140000 andra har förlorat sina hem. Många av de dåligt byggda plåtskjulen runt om Caracas bergssluttningar för en ojämn kamp mot naturens krafter. Men även hus av bättre kvalitet, som cement- och tegelhusen i Las Minas, har föga att sätta emot hårda oväder.

Invånarna i Las Minitas är sedan tidigare hårt prövade. Hösten 2008 totalförstördes åtta hus i samma branta slänt som de hus som nu har drabbats. Och i december 1999 drabbades Venezuela av en av de värsta naturkatastroferna i landets historia, tiotusentals dog och ännu fler blev hemlösa.

– Alla tråkiga minnen från den katastrofen väcks till liv nu, även fast man inte kan jämföra det som inträffade 1999 med det som nu har hänt. Jag hade vänner som dog då, även fast Las Minitas klarade sig undan relativt lindrigt, säger Maria Padilla.

Som vanligt när det gäller naturkatastrofer är det de fattiga som är de mest utsatta. Även fast invånarna i Las Minitas har det bättre än många andra i landet, så är ändå kontrasten till grannen, det välmående Santa Fe, överväldigande. Trots att Santa Fe är beläget endast ett stenkast från Las Minitas så har husen där inte påverkats av regnovädret överhuvudtaget.

Också de förstörda husen i Las Minitas har passerat obemärkt förbi. Medan husen där raserades pågick livet som vanligt bara 100 meter därifrån. Inte för att invånarna i Santa Fe skulle vara likgiltiga inför sina grannars öden, utan för att de bokstavligt talat saknar all form av insyn. Det höga järnstaket som omgärdar Santa Fee och de beväpnade vakter som dygnet runt skyddar området gör att människorna i de två områdena, trots det korta geografiska avståndet, i realiteten aldrig kan se varandra, och än mindre kommer i kontakt med varandra.

Juan Vasques och alla de andra som drabbats i Las Minitas fick snabbt hjälp med att hitta tillfälliga bostäder. Alla från Las Minitas delar samma militärförläggning som rymmer 400 personer i området Hautillo i södra Caracas.

Chávez regering har exproprierat köpcentrum, hotell, museum och restauranger för att få plats med alla som förlorat sina hem. Även skolor och kyrkor och militärförläggningar utgör just nu tillfälliga hem för många venezuelaner.

Köpcentrumet La Sambil de Candelaria, beläget i centrala Caracas, är ett av dessa tillfälliga hem. Gustavo Castro och hans 14-åriga son Manuel Castro har varit här tre veckor. De kom hit från byn Altagracia de horituco, ca 4 timmar från Caracas.

– Jag och min son var hos farmor och kunde bara vänta på vad som skulle hända. Vårt hus låg alldeles vid en flod och vattnet höjdes när regnovädret började och sköljde sedan bort huset, säger Gustavo.

I Sambil de Candelaria bor det omkring 1700 flyktingar, eller 150 familjer. De är fördelade på tre våningsplan. Varje våningsplan består av en stor parkeringsplats där våningssängarna är tätt sammanpackade för att få plats med så många som möjligt. Några har just fått sig små tv-apparater till skänks som en del samlas kring och många barn springer omkring och leker. För den ovane anfäktas ögonen snabbt av den dammiga luften i lokalerna.

På våningsplan 3 där Gustavo och hans son befinner sig råder det en febril aktivitet, sängar skall förflyttas för att bereda plats för nytillkomna och det finns olika uppfattningar om hur denna operation bäst bör organiseras; diskussionen är högljudd innan konsensus nås. Det restaureras för fullt; väggar skall målas och nya toaletter skall iordningställas.

Gustavo och de andra som befinner sig i Sambil de Candelaria får räkna med att stanna här upp till ett år, och ambitionen är att skapa en så normal vardag som det bara går. Barnen har undervisning som vanligt alla vardagar i veckan i en provisorisk skolsal i byggnaden.

Gustavo, som är arbetslös sedan några månader, jobbar varje dag med att städa området, flytta föremål och måla väggarna för att göra den sterila miljön mer trivsam.

– Det är skönt att ha någonting att göra om dagarna och alla som kan hjälper till med olika sysslor, vi hjälper oss själva för att göra tillvaron så bra möjligt kan man säga. Militären och volontärer hjälper också till med olika saker, som att ombesörja att mat kommer hit tre gånger om dagen. Många människor har också skänkt bort kläder och annat nödvändigt till oss som bor här, säger Gustavo.

Samtidigt finns det också många problem.

– Det saknas fortfarande tillräckligt många toaletter och sjukdomar smittar mycket lätt i den här miljön. Många är också ledsna efter att ha förlorat sina hem, och i några fall också sina anhöriga. Det är jobbigt för jag saknar såklart mitt hem. Men vi som bor i närheten av varandra här försöker hjälpa varandra så gott det går.

Dela artikeln

Proletären behöver ditt stöd!

Vi har inga rika annonsörer. Vi får inget mediestöd. Däremot har vi våra läsare som inser vikten av en tidning som tydligt tar ställning. För välfärd, fred och socialism, mot högerpolitik och imperialism. Vi skildrar verkligheten och vi vill ge röst åt dem som sällan får höras i andra medier.

Så här kan du stödja oss: