En annan del i den nya situationen är spekulationen kring någon form av koalitionsregering, eftersom valresultatet skulle kunna bli sådant att inget parti får egen majoritet. Detta trots att det brittiska valsystemet med enmansvalkretsar gynnar de största partierna.

Labour fick 33 procent av rösterna i valet 2005, men opinionsmätningar indikerar att partiet i detta val kan hamna först på tredje plats efter Torys, de konservativa, och Liberaldemokraterna. Den för Labour värsta opinionsmätningen gav partiet endast 18 procent. Labour har inte varit mindre än liberalerna sedan valet 1922.

Innan de för Labour katastrofala opinionsmätningarna kom hade partiet ändå räknat med att få majoritet i parlamentet eller åtminstone bli största parti, vilket skulle ge möjlighet att bilda koalition med Liberaldemokraterna vars stöd har ökat som en följd av missnöjet med Labour. Men med Labours opinionsmässiga nedgång talas det istället om en koalition mellan Liberaldemokraterna och de konservativa.

 Det är i skrivande stund svårt att förutspå valutgången och i synnerhet platstilldelningen i parlamentet som även ur borgerligt demokratisk synvinkel är djupt odemokratisk.

Systemet med enmansvalkretsar innebär att den kandidat som får flest röster vinner platsen medan förlorarnas röster går till spillo. Det innebär att ifall tre partier ställer upp i en valkrets och två partier får 33 procent vardera medan det tredje partiet får 34 procent, så tillfaller mandatet det största partiet.

Är det ännu fler partier som ställer upp i valkretsen kan det räcka med ännu lägre röstandel för att ta det enda mandatet.

Situationen kompliceras ytterligare av att en tredjedel av Labours väljare säger att de överväger att rösta på något annat parti.

Labours nedgång är inget någon progressiv människa kan sörja. Partiet har när det varit i regeringsställning bombat och intervenerat andra länder mer än konservativa regeringar gjort. Labour är ett fanatiskt krigsivrande parti fyllt av krigsförbrytare som Tony Blair, som lyder minsta vink från den härskande klassen. Vilket inte hindrar stora delar av den trotskistiska vänstern i landet att stödja imperialistiska Labour som ett något bättre alternativ än Liberaldemokraterna och de konservativa.

Till saken hör att Liberaldemokraterna i motsats till de konservativa och Labour motsatte sig Irakkriget. Huruvida Liberaldemokraterna kommer ha samma inställning i regeringsställning är kanske en annan fråga.

Medan de tre stora partierna tjafsar om småfrågor redovisar Sunday Times sin årliga lista över de rikaste i Storbritannien. De 1000 rikaste kom att öka sina förmögenheter med trettio procent förra året eller med 77 miljarder pund (motsvarande 830 miljarder svenska kronor) till 333,5 miljarder pund (3591 miljarder kronor). Samtidigt har antalet miljardärer i pund ökat från 43 till 53. Sedan valet av Labour 1997 har de 1000 rikaste ökat sina förmögenheter tre gånger om.

Det stora underskott i statskassan som den härskande klassen nu beordrar de räddhågsna brittiska partierna att ta upp, i syfte att förbereda allmänna opinionen för stora offentliga nedskärningar, uppgår till hälften av vad de 1000 rikaste har i förmögenhet. En 50-procentig förmögenhets skatt skulle radera ut hela brittiska statsunderskottet.

Erik Anderson
Proletären nr 18, 2010

”Rösta på motståndare till imperialistiska interventioner”
Det parti från Storbritannien som gästar Kommunistiska Partiets kongresser, Storbritanniens Kommunistiska Parti ml, är för litet för att ställa upp i valet men man uppmanar sina anhängare att rösta på de kandidater som är mot imperialistiska interventioner, som den före detta Labourledamoten George Galloway. I de fall där enfrågepartier kring exempelvis sjukvården är seriösa uppmanar man till en röst på dem. För Nordirlands del ger partiet sitt stöd till Sinn Fein.

Det brittiska kommunistpartiet avråder helt och hållet från en röst på Labour, som man ser som ett imperialistiskt krigsparti.

Fakta: Allt färre britter röstar i valen
• Innan Liberaldemokraterna dök upp i opinionsmätningarna behandlade brittiska medier strömningen av Labourväljare till de konservativa på ett felaktigt sätt. Vad som inte nämndes är strömmen bort från alla de stora partierna.

• Under 2009 års val till Europaparlamentet, som ägde rum mitt under skandalen kring myglande EU-ledamöter, så röstade endast 34 procent i jämförelse med 39 procent år 2005. Detta trots att många lokalval ägde rum samtidigt, vilket drog folk till vallokalerna.

• Labour gick från 3,7 till 2,4 miljoner röster, alltså en förlust på 1,3 miljoner röster! Men även de konservativa förlorade 200000 röster och liberaldemokraterna 370000.

• Mycket väsen gjordes av öppet rasistiska BNP:s relativa valframgång. Men partiet ökade
endast med 135000 röster jämfört med 2005 till 900000 medan de Grönas röstetal ökade med dubbelt så många röster, från en miljon till 1,3 miljoner.

• I ett fyllnadsval i somras i valkretsen Norwich North vann de konservativa. Det var inte för att fler människor röstade på dem än innan, i själva verket fick partiet 2000 röster färre än 2005. u Segern för de konservativa berodde på att 15000 tidigare Labourväljare valde att stanna hemma. Trots all medieuppmärksamhet kring deltagandet i fyllnadsvalet. 46 procent mot 61 vid valet 2005.