Jag ringer på dörren. Två signaler, det är inte bara postmannen som ringer två gånger (som i filmen). Vi gör det också.
– Vem är det?
Ett rop hörs från ett rum längre in i lägenheten.
– Det är Agneta från hemtjänsten, ropar jag tillbaka medan jag sätter på mig skoskydd, spritar händerna och tar på mig ett par passande handskar.
Idag finns allting till hands. Kollegorna har hunnit se till att det är välfyllt.
– Hemsktjänsten menar du!
– Jaa du, du får kalla det vad du vill. God morgon. Hur är det med dig i dag? Har du sovit någorlunda? Vad vill du ha till frukost?
– Ska jag inte få vakna först? Igår kom du sent och nu ska jag inte hinna vakna innan ni kommer.
– Jo, men jag har ju förklarat varför det blev senare i går. Det var en kollega som var sjuk och vi fick inte någon ersättare. Därför fick vi dela upp hens besök på oss andra och först prioritera de som skulle ha medicin och insulin.
– Ja, den här jävla hemsktjänsten. Det blir bara sämre och sämre. Var är de där cheferna som bestämmer? Ge mig numret så att jag kan ringa! Eller skicka hit dem så att de får se hur det är. Om de vågar.
Ingen dum idé, tänker jag och går tillbaka till köket. Eftersom jag vet hur hen brukar vilja ha sin frukost går det ganska snabbt att fixa. Medan kaffet bryggs går jag till brevlådan och hämtar tidningen.
Jag tittar på klockan och ser att jag redan är tio minuter försenad trots allt. Gör ett snabbt överslag i huvudet. Om jag gör si eller så, hinner jag kanske ta i kapp tiden. Om inget oförutsett händer. Men det gör det förstås.
Minutstyrning som hemtjänsten bygger på, är en tilltro till att alla besök hos hos dem vi vårdar och hjälper ska ta just den tid som är bestämd. Det kan vara allt från en kvart till en timme.
Mår du inte bra? Jag ringer sjuksköterskan. Hamnar i telefonkö, det är många som behöver råd. Vill du inte äta? Vi provar något lättare som du kan få i dig. Vill du inte ta din medicin? Vi lirkar och försöker med olika knep. Måste du på toa nu? Så klart att jag hjälper dig. Hoppsan, nu har det kommit utgifter bak i blöjan. Jag ska tvätta dig och byta. Sängkläderna är nerkissade, jag ska bädda rent.
Ja, och så kan det fortsätta. Minut efter minut läggs till, försening och stresspåslag läggs till, ens egna behov av att gå på toa får förträngas. En kaffepaus med kollegor i en kvart finns inte inplanerat. Vi bara springer.
Japp, så har vi det inom hemtjänsten i dag. Eller hemsktjänsten, som hen säger. Jag tycker trots allt väldigt mycket om mitt jobb, både med mina vårdtagare och kollegor, men snälla ta bort den jäkla minutstyrningen.
Låt oss som utför jobbet få möjlighet att själva få styra. Vi som känner våra vårdtagare, och de känner oss.
Agneta Källberg
Vårdbiträde
