Under valrörelsens slutskede råkade jag lyssna på en intervju med Jimmie Åkesson. Han berättade att hans politiska mål och mening var ett samhälle så fritt från konflikter som möjligt.
Tillåt mig tvivla.
Sverigedemokraters och andra högerpopulisters hela politiska gärning är att orsaka splittring och konflikter inom arbetarklassen för att försvaga oss. Strategin är bland annat att spä på kulturella skillnader, peka ut syndabockar och ständigt hitta på falska förklaringsmodeller till de problem och den misär som segregation och ett allt hårdare klassamhälle skapar.
Knappt något makthavarparti vågar väcka frågan varför en person i unga tonåren ser en bättre framtid i ett kriminellt gäng med snabba cash än att ställa sig i den växande kön till arbetsförmedlingen i hopp om att kanske få jaga timmar i ett bemanningsföretag eller sälja skit på provision. Det måste ju vara gangstermusiken! Som om självaste salig Siewert Öholm kommit med analysen.
Extremhögern får medvind ur kapitalismens återkommande kriser. Så har det alltid varit och vi ser det också idag.
Hela det politiska etablissemang, som SD sedan länge är en del av, pratar om brott och straff, om repression, om vem som kan tänka sig att spärra in yngst personer och om vem som kan slå med hårdast batonger. Ingen vill bota sjukdomen men alla vill se handlingskraftiga ut med bandage och plåster på det ständigt växande och blödande sår som det klassamhälle vi har idag är.
Detta sår kan i längden bara kamp läka. En självständig och enig kamp för ett bättre samhälle, för socialism.
Därför är högerpopulisternas funktion mycket viktig för makthavarna. Att högerpopulisternas partier och projekt dessutom är så fulla av narcissister och karriärister, som prompt ska leka führer, att de ibland lägger krokben för sig själva är ju tacksamt.
Jag satt i fåtöljen och såg hur kamerorna zoomade in några unga SD-karriäristers ansiktsuttryck när det uppdagades att partiet backar. Dessa stackare som slagit in på TikTok-vägen spikrakt mot Rosenbad fick nu en bitter eftersmak på champagnen. Färre mandat och därmed färre stolar att slåss om.
För borgarklassen är fascismen den yttersta garanten för att bevara sin maktposition. Den härskande klassen har bara intressen och den stöttar det verktyg som tjänar dessa intressen bäst.
En gång i tiden när Sveriges arbetarklass på allvar utmanade makten, ackompanjerad av mullret från den ryska revolutionen, var lösningen Socialdemokraterna och en utbyggd välfärd. Nu när välfärden i rask takt monteras ner, oavsett vilken färgkombination som innehar regeringsmakten, måste arbetarklassen uppmanas att slåss inbördes om smulorna som finns kvar.
De som har ett jobb ställs mot arbetslösa, de som har lyckan att få vara friska mot de sjukskrivna, och inte minst de som anses tillräckligt svenska mot de med annan bakgrund.
I skrivande stund är de flesta valdistrikt räknade. Jag kastar ett ganska ointresserat öga på spekulationerna om de eventuella samarbetena och vilken politisk broiler som kan tänkas få en ministerroll. På Proletärens löpsedel förra vecka kunde dock vinnaren redan avslöjas: Wallenberg och hans likar i den svenska borgarklassen.
Det är en klass som verkligen lever livets glada dagar. Speciellt de med intressen i svensk vapenindustri.
Militarismen och vapenindustrin tillskjuts alltmer pengar. I en krisande kapitalism är krig en god affär. Brinnande barn blir pengar på börsen. För Wallenberg och gänget är det siffror och kalkyler.
Undrar om de också lyssnar på gangstermusik?
