Hoppa till huvudinnehåll

Ledare: Alla protester är inte klasskamp

Hur ska socialister och progressiva se på Frihetskonvojen i Kanada och andra protester mot vaccinpass och restriktioner?

Lastbilar parkerade i centrala Ottawa.
Ottawa Grafic

Vad som började som en protest i Kanada mot att ovaccinerade lastbilsförare skulle sitta i karantän vid gränsen utvecklades till en proteströrelse mot alla former av coronarestriktioner och vaccinkrav.

Under måndagen röstade Kanadas parlament för att införa undantagslagar för första gången sedan 1970, samtidigt som de flesta lastbilar från Ottawas centrum nu bogserats bort. Att Kanadas nyliberala regering bemöter protesterna med att beskära demokratin ytterligare är dock inget argument för att okritiskt ställa sig på demonstranternas sida.

Protester likt Frihetskonvojen i Kanada har brutit ut i många länder. I Sverige har Frihetsrörelsen arrangerat demonstrationer som samlat flera tusen deltagare.

I demonstrationerna samsas allt från hippies och hälsoentreprenörer till konspirationstokar och högerextremister. Och självklart också en del ”vanligt folk”.

För en vänster svältfödd på verklig rörelse bland arbetare kan det vara lockande att i dessa protester se ett genuint uppror mot överklassen. Men alla protester utgör inte per automatik klasskamp. 

Det finns otaliga tillfällen då förtryckta låtit sig köpas av makten eller tagit den ena förtryckarens parti mot den andra – eller mot andra förtryckta. Globalt sett har USA-imperialismen utnyttjat protester för sina intressen. Därför måste varje rörelse eller uppror bedömas för sig.

Lastbilschaufförer spelade till exempel en viktig roll i destabiliseringen av Chile efter att socialisten Salvador Allende vunnit valet 1970. I ett försök att skapa kaos utlyste arbetsgivarorganisationen för åkerierna med stöd av CIA två år senare en strejk bland lastbilschaufförer som ledde fram till kuppen 1973. Även i Brasilien har fascisten Bolsonaro stöttats upp av ”lastbilsförarprotester”.

Så hur ska vi bedöma Frihetskonvojen och coronaprotesterna i Kanada?

Av Kanadas cirka 300.000 lastbilsförare i Kanada är 64 procent anställda förare. Resten är egenåkare och småföretagare med anställda. Ungefär 90 procent av förarna är vaccinerade.

De flesta anställda lastbilsförare lär ha svårt att delta i en månadslång lastbilsprotest många mil hemifrån, så sannolikt går merparten av deltagarna i konvojen att finna bland egenåkare och småföretagare. Detta bekräftas också av genomgångar av företagsnamn på lastbilar och bilar som gjorts på sociala medier. 

Vilka krav ställer frihetskonvojen? I en officiell ”avsiktsförklaring” skriver arrangörerna att målet är att avskaffa alla restriktioner, att alla som avskedats på grund av vaccinationsstatus ska återanställas och att regeringen ska avgå. 

Kraven är centrerade till frågan om coronarestriktioner och vaccinering, utifrån den libertarianska devisen att alla typer av tvång är av ondo. Och de rör i första hand den lilla minoritet av befolkningen som inte är vaccinerade. 

Vilka är organisatörerna bakom protesten och var får de pengarna ifrån? Proletären har tidigare visat att arrangörsorganisationen Canada Unity använts av energibolag för att trakassera lockoutade arbetare och att andra arrangörer kommer från konservativa separatistpartier i västra Kanada och högerextrema partier. 

Tidigt uppmärksammades konvojen för att ha samlat in mycket stora summor pengar genom donationssidor och kampanjer på nätet. Efter att en av donationssidorna hackats har flera av finansiärerna avslöjats. 

Hela 56 procent av donationerna kommer från USA. Bland finansiärerna finns kapitalister och politiker knutna till Trumprörelsen i USA. En lång rad kanadensiska små och medelstora företag och enskilda kapitalister har också skänkt pengar till konvojen.

Allt pekar mot att Frihetskonvojen inspirerats av, och åtminstone delvis finansierats av, alt-right-högern och Trumprörelsen i USA. Många av dessa jämför själva protesterna i Kanada med händelserna den 6 januari förra året, då Trumpanhängare stormade Kapitolium i Washington

Denna höger, som består av såväl etablerade republikaner som libertarianer och regelrätta fascister, företräder den del av den härskande kapitalistklassen i USA (och i västvärlden) som inte är nöjd med den rådande liberala ideologin. Med sig har de en brokig samling av små- och medelstora företagare men också vanliga arbetare.

Om Karl Marx levt skulle han kanske kallat dem bonapartister, ett uttryck han använde för konservativt radikala grupper i 1800-talets Frankrike som var missnöjda med ordningen. Dessa kunde framstå som radikala och framförde populistiska krav men ville samtidigt bevara samhällssystemet i grunden.

Att arbetare dras med i högerrörelser som till synes vänder sig emot etablissemanget är inget nytt fenomen. Under hela kapitalismens existens har högerpartier eller konservativa rörelser fått med sig även arbetare eller arbetslösa. Ofta genom att spela ut dessa mot andra utsatta grupper.

Det är detta vi ser i delar av västvärlden där högerpopulistiska rörelser växer i kölvattnet av den förödande nyliberalismen och den socialdemokratiska arbetarrörelsens svek och kollaps. I avsaknad av en organiserad arbetarrörelse kommer missnöjet bland arbetare ibland ta sig reaktionära uttryck. 

Frihetskonvojen har av en del jämförts med en annan brokig rörelse, Gula västarna i Frankrike. Men Gula västarna lyfter sociala krav som rör hela den arbetande befolkningen och har inte gått att knyta till några särskilda högerrörelser eller finansiärer.

Vi som försöker bygga en revolutionär arbetarrörelse ser gärna samarbeten med andra rörelser som protesterar mot orättvisor och nyliberal politik. Men Frihetskonvojen i Kanada är inte en sådan rörelse.