Krönika: Är inte alla flyktingar lika mycket värda?
Alla som flyr krig och förföljelse har rätt till skydd – varför är det då plötsligt skillnad på flyktingar och flyktingar?
Rysslands folkrättsvidriga invasion av Ukraina har väckt en våg av ilska och oro över landet. Varje dag möts vi av nya bilder av bombade sjukhus, mördade civila och lemlästade barn. Det blir omöjligt att blunda för vår moraliska skyldighet att hjälpa.
Alla riksdagspartier har fördömt invasionen och försvarat ukrainarnas rätt till motstånd i enlighet med folkrätten. Alla partier har också ställt sig bakom massflyktsdirektivet som öppnar landet för krigets offer.
Det är förstås helt rätt och borde vara precis så självklart. Men politikerna har ett pedagogiskt problem. När de nu säger att folkrätten är en obestridlig princip: hur ska de förklara att de själva har ställt sig bakom flera krig, men där USA och Nato har varit angriparen?
Under de senaste 20 åren har Nato eller dess medlemsstater fört inte mindre än 13 krig eller militära interventioner. Afghanistan, Irak, Libyen, Jemen, Serbien, Tchad, Somalia, Mali…
Efter sig har krigen lämnat sönderslagna samhällen och miljoner människor på flykt. Krigens offer, de som har överlevt och lyckats ta sig in genom Europas befästa murar, har fått stå till svars för gängkriminalitet, bostadsbrist och sjunkande skolresultat.
När politikerna nu säger att vi ska ta emot människor på flykt: hur ska de förklara att Sverige tidigare var fullt? Riksdagsvalet står för dörren och valstrategin är redan utmejslad. Politikerna vill inte släppa den framgångsrika taktiken att skylla sina egna misslyckanden på flyktingarna.
Så nu börjar det rasistiska relativiserandet av mänskligt lidande. Nu är det skillnad på krig och krig, och det är skillnad på flykting och flykting. Med ord som ”närområde”, ”liknande samhällssyn” eller ”lättare att integrera” försöker de göra skillnad mellan människor.
FN:s flyktingkonvention gör däremot ingen skillnad mellan olika flyktingar. Den definierar en flykting som en person som ”flytt sitt land i välgrundad fruktan för förföljelse”. Där finns inget utrymme för spekulationer kring vilken samhällssyn flyktingen kan tänkas ha.
Flyktingkonventionen är och bör vara universell. Krigen gör nämligen inte skillnad på offrens ”samhällssyn” eller förmåga att integrera sig. En kulspruta är lika dödlig oavsett om du gillar demokrati eller teokrati och oavsett om du är programmerare eller analfabet.
Ukraina är inte det enda landet i krig. I Jemen har minst 15.000 civila dödats sedan 2015 och miljoner människor står på randen till svält. I Syrien har det varit krig i elva år och hälften av landets befolkning har tvingats lämna sina hem.
Den som gör skillnad på krig och krig, och på flykting och flykting, är fast i samma rasistiska tankebanor som legitimerar krig. Därför är solidariteten med ukrainska flyktingar ingenting värd om den inte utsträcker sig till att gälla alla krigsoffer.