Hoppa till huvudinnehåll

Vad är Nato? – Del 2: Från terrorbalans till världsherravälde

Nato beskrivs i propagandan som en försvarsallians som ska garantera säkerheten i Europa. Men vilken är Natos egentliga roll, och varför finns organisationen fortfarande kvar – 30 år efter Warszawapaktens upplösning? Proletärens Marcus Jönsson skriver om den USA-ledda organisationen. I andra delen ser vi hur Nato förändrats efter kalla kriget, för att bli till dagens krigsmaskin som anser sig stå över FN och folkrätten.

Svenska soldater i den Natoledda Isaf-styrkan i Afghanistan 2010, utanför staden Mazar-e Sharif.
Kazim Ebrahimkhil/AFP/TT

Nato skapades 1949, i början av kalla kriget, för att ”hålla ryssarna ute, amerikanerna inne och tyskarna nere”, som militäralliansens första generalsekreterare Lord Hastings Ismay uttryckte det. 

Vi såg i förra veckans artikel att det inte tog lång tid innan den sista delen av citatet tonades ner. Västtysklands kansler Konrad Adenauer nobbade 1952 Sovjetunionens fredsfördrag som skulle enat Tyskland, på villkor att landet inte gick med i eller producerade vapen åt Nato, och 1954 röstade istället Natoländerna för att ta in ett upprustat Västtyskland i Nato.

Som svar på det bildade Sovjetunionen 1955 Warszawapakten, där Östtyskland, Polen, Ungern, Rumänien, Bulgarien, Tjeckoslovakien och till en början också Albanien ingick.

Knappt ett halvsekel senare existerade varken Natos huvudfiende Sovjetunionen eller Natos motpart i Östeuropa, Warszawapakten, som båda upplöstes 1991. Året innan hade DDR blivit en del av Förbundsrepubliken Tyskland och Berlinmuren fanns inte längre.

Då kan man tänka sig att även Nato borde upplösts, när fienden inte fanns kvar, men så blev det inte. Det verkliga syftet med organisationen framgick också med all önskvärd tydlighet i utkastet till Pentagons försvarsstrategi (Defense Planning Guidance) för räkenskapsåren 1994-99, som utarbetades 1992. Där står det klart och tydligt att det är ”av grundläggande betydelse att bevara Nato som det viktigaste instrumentet för västvärldens försvar och säkerhet, liksom att Nato förblir en länk för USA:s inflytande och deltagande i europeiska säkerhetsfrågor”.

I takt med att de västeuropeiska och den japanska ekonomin hämtat sig efter andra världskriget, med Washingtons målmedvetna bistånd, hade USA tappat från sin extremt ledande position i världsekonomin. 1945 stod USA för hälften av hela världens samlade BNP, vid slutet av kalla kriget var siffran 30 procent.

USA ville också ha andra starka ekonomier i världen, inte minst som avsättningsmarknader för sin exportproduktion. Men vad gällde att försvara USA:s militärt fortfarande helt dominanta ställning i världen och i Nato rådde ingen tvekan i Washingtons försvarsstrategi. Nu var läget dessutom helt nytt. Det fanns i praktiken ingen trovärdig utmanare till USA:s position som världshegemon, och så skulle det förbli. 

”Vårt första mål är att förhindra att det återuppstår en ny rival, på före detta Sovjetunionens territorium eller någon annanstans”, står det i den förslagna försvarsstrategin från 1992, och vidare att ”Förenta Staterna måste visa det nödvändiga ledarskapet så att vi övertygar varje tänkbar rival om att de inte ska eftersträva en position där de själva ska försvara sina intressen”.

Grafik: Proletären
Nato har expanderat österut i Europa sedan kalla krigets slut. Och kan utvidgas ytterligare.

Utkastet var författat av motsvarande statssekreteraren på försvarsdepartementet Zalmay Khalilzad, som senare blev USA:s ambassadör i först Afghanistan och sedan Irak (efter invasionerna av de båda länderna 2001 och 2003) och därefter USA:s FN-ambassadör under George W Bush. Men vid den här tiden var Khalilzads högsta chef George W Bushs pappa, George Bush den äldre, som var president när Sovjetunionen upplöstes.

Khalilzad tog fram strategin, men det var biträdande försvarsminister Paul Wolfowitz som stod som ansvarig. Efter att utkastet läckts till New York Times, och kritiserats för sina oblyga formuleringar, fick i sin tur försvarsminister Dick Cheney formulera om en del av punkterna, men utan att kärnan i innehållet förändrades det minsta. Khalilzad har senare också berättat att Dick Cheney var eld och lågor över strategidokumentet för ”den nya världsordningen” som han författat. 

De här tre, Cheney, Wolfowitz och Khalilzad, representerar den nykonservativa strömning som växte sig stark under George Bush den äldre. De är urtypen för vad som kallas för neocons på engelska, och skulle komma att få stort inflytande över USA:s extremt aggressiva utrikespolitik under George W Bushs ”krig mot terrorismen”. 

Cheney var försvarsminister under Gulfkriget och vicepresident under George W Bush, och en av de främsta förespråkarna för kriget mot Irak 2003. Wolfowitz var biträdande försvarsminister under Donald Rumsfeld under invasionerna av Afghanistan och Irak, och blev därefter chef för Världsbanken, som likt Nato är ett av USA:s redskap för att behålla sin position i den imperialistiska världsordningen.

En annan inflytelserik strateg för USA:s utrikespolitik var Zbigniew Brzezinski, som var nationell säkerhetsrådgivare åt Jimmy Carter i slutet av 1970-talet. I sin moderna säkerhetspolitiska klassiker The Grand Chessboard – American Primacy and its Geostrategic Imperatives från 1997 skriver Brzezinski öppet om hur ”internationella” (som Brzezinski själv sätter citattecken runt) finansinstitut som Internationella valutafonden och Världsbanken i själva verket är USA-kontrollerade organ och delar av samma system för amerikanskt världsherravälde som det mer uppenbara verktyget Nato.

Det stora schackbräde som Brzezinski hänvisar till är den eurasiatiska kontinenten, som olika imperier genom historien behärskat större eller mindre delar av. Efter Sovjetunionens upplösning är dock USA historiens första verkligt globala imperium, konstaterar Brzezinski. Han noterar också att USA i mitten av 1990-talet hade nästan exakt lika många soldater utplacerade på brädet som Romarriket när det var som starkast nästan 2000 år tidigare. Då fanns omkring 300.000 legionärer spridda över riket för att garantera Roms makt, enligt Brzezinski, och 1996 hade USA 296.000 yrkessoldater på kontinenten.

Brzezinski – som lyfter fram Ukraina som en central pusselbit i ”det stora spelet” om Eurasien – ser i sin bok ett utvidgat EU och Nato som en nödvändig förutsättning för att USA ska kunna behålla sin hegemoniska position, och så blev det också. 

Spanien hade blivit medlem i Nato 1982, och efter kalla krigets slut utvidgades EU och Nato även österut. Vad gäller Nato är utvidgningen ett brott mot det muntliga löfte som Sovjetunionens sista ledare Michail Gorbatjov fick av USA:s utrikesminister James Baker 1990.

Vid förhandlingarna om Tysklands återförenande sa Baker, enligt ett pm ur USA:s eget arkiv, att: ”Vi förstår behovet av försäkringar till länderna i öst. Om vi fortsatt är närvarande i ett Tyskland som är en del av Nato, så kommer Natos militära jurisdiktion inte att flyttas en tum österut.” 

Ett löfte som dock inte sattes på pränt, och som inte har respekterats. Idag har Nato 30 medlemsländer jämfört med de ursprungliga tolv, och alla länder som gått med sedan Sovjetunionens upplösning ingick tidigare antingen i Sovjetunionen eller Warszawapakten, eller var en del av det socialistiska Jugoslavien (som hade frostiga relationer med Moskva och aldrig ingick i Warszawapakten).

De första östeuropeiska länderna kom med fullt ut 1999, då Polen, Tjeckien och Ungern blev medlemmar. Men redan 1991 påbörjade Nato förändringen av sin struktur mot dagens version, där organisationen ska kunna slå till var som helst i världen – inte bara enligt artikel fem i Natofördraget om att ett anfall på ett Natoland ska ses som ett anfall på samtliga medlemsländer.

Grafik: Proletären
Rysslands militära utgifter är knappt en tiondel av USA:s och Natos totala militärutgifter uppgår till svindlande 1106 miljarder dollar. Källa: Sipri

Den 20 december 1991, bara dagar innan Sovjetunionen officiellt slutade existera, bildades Nordatlantiska samarbetsrådet, NACC. Dit var de tidigare sovjetrepublikerna som nu ingick i det nybildade OSS (Oberoende staters samvälde) och de tidigare medlemmarna i Warszawapakten inbjudna.

Samtliga, det vill säga även Ryssland, kom att ingå i NACC, som 1997 formaliserades som Euroatlantiska partnerskapsrådet, EAPR. EAPR är den politiska ramen för Natoplattformen Partnerskap för fred, som bildades 1994 och där också Sverige är medlem sedan starten.

Idag ingår 20 länder i Partnerskap för fred, återigen inklusive Ryssland. Därutöver har 14 tidigare medlemsländer gått vidare och blivit fullvärdiga medlemmar i Nato. Cypern är det enda EU-land som varken är medlem i Nato eller i Partnerskap för fred.

Utan Sovjetunionen och Warszawapakten som motvikt låg världen öppen för USA och Nato. I samband med en USA-ledd militärövning i Kazakstan 1997, den första gemensamma mellan USA och tidigare sovjetstater, sa den amerikanske generalen John Sheehan som ledde övningen att: ”Budskapet jag vill ge är att det inte finns en nation på jordens yta som vi inte kan komma åt.”

Det var ett budskap som inte bara förmedlades genom övningar. Första gången Natomilitär användes i strid var i Jugoslavien 1994, då USA och Nato sköt ner serbiska flygplan och senare också bombade serbiska flygfält.

Då kunde insatsen försvaras från Natohåll med att FN:s säkerhetsråd – likt i Natokriget mot Libyen 2011 – röstat igenom resolutioner om att FN skulle upprätthålla ett flygförbud över Bosnien. FN:s fredsbevarande styrka UNPROFOR bad formellt Nato om hjälp, och FN-styrkan ersattes också av Nato- och EU-styrkor i december 1995.

Samma år som de första östländerna blev Natomedlemmar och Nato antog sitt nya ”strategiska koncept”, för en mer flexibel krigsallians, fanns inga sådana ursäkter. 1999 gjorde Ryssland och Kina klart att de skulle utnyttja sina veton i säkerhetsrådet när USA och Nato pressade på för att intervenera i Jugoslavien.

I ett solklart brott mot folkrätten firade Nato sitt 50-årsjubileum i april 1999 genom att ändå, utan någon FN-sanktionering, bomba urskillningslöst i Serbien – långt från propagandan om alliansens ”smarta bomber”. Sjukhus, skolor och bostadsområden bombades, regeringsbyggnader bombades och inte bara hundratals civila serber utan även tre kinesiska medborgare dödades, när Kinas ambassad bombades.

För att få acceptans för bombkriget gick propagandamaskinen på högvarv. USA:s försvarsminister William Cohen pratade om att uppemot 100.000 kosovoalbaner kunde ha dödats av serbiska styrkor, och Storbritanniens premiärminister Tony Blair jämförde Serbien under Slobodan Milosevic med Hitlertyskland. 

Det begicks utan tvekan övergrepp i Kosovokriget (som i alla krig, och inte minst i inbördeskrig), men undersökningar efter Natobombningarna visade att det snarare rörde sig om sammanlagt färre än 10.000 albaner som dödats av serber i Kosovo, i kriget med den albanska UCK-gerillan som med USA:s och EU:s stöd ville bryta loss Kosovo från Serbien och Jugoslavien. En tragedi i sig naturligtvis, men som så ofta – och som blev brutalt uppenbart med de påstådda massförstörelsevapnen inför Irakkriget – skilde sig USA:s och Natos krigspropaganda dramatiskt från verkligheten på marken.

Natobombningarna av Jugoslavien 1999. SJukhus, skolor och bostadsområden bombades urskillningslöst.

Natobombningarna i Jugoslavien gav upphov till en helt ny, alternativ tolkning av folkrätten, som strider mot FN-stadgan. Enligt herrar Blair och hans Natovänner kunde krig numera föras även om de inte var lagliga. Insatserna kunde vara ”legitima”, även om de inte var legala.

Ett synsätt som anammades även av den svenska socialdemokratiska regeringen, som genom EU-medlemskapet lämnat utrikespolitiken att bestämmas av Bryssel. Både statsminister Göran Persson och utrikesminister Anna Lind ställde sig bakom Natos tolkning, medan det är talande att den tidigare socialdemokratiske statsministern Ingvar Carlsson – som inte längre representerade någon mer än sig själv – öppet var starkt kritisk till Natobombningarna som helt saknade FN-mandat.

2001 såg vi ytterligare ett flagrant brott mot folkrätten när USA och Storbritannien invaderade Afghanistan efter terrorattackerna i New York den 11 september. Det var första gången som Natos artikel fem aktiverades, men USA valde att inleda kriget på basis av en vantolkning av FN-stadgans artikel 51 om självförsvar.

När talibanregimen fallit tog Nato 2003 över ledningen av den FN-sanktionerade ISAF-styrkan (International Security Association Force), där Sverige deltagit och stridit under Natoflagg. 20 år efter att USA först invaderade Afghanistan lämnade de amerikanska (och svenska) trupperna i somras och talibanerna har återigen makten i landet.

USA har spenderat mer än 2.000 miljarder dollar på kriget i Afghanistan. Det kan tyckas som en ren förlustaffär, vilket det också är – för staten och skattebetalarna. Men inte för de företag som är tätt sammanflätade med Pentagon i det militärindustriella komplexet. Det är också ett av Natos verkliga syften bortom propagandan – att hålla den lukrativa vapenindustrin igång.

Det var också ett huvudskäl till den svenska borgerlighetens uppslutning bakom kriget i Afghanistan, att sälja vapen. Den svenska försvarsmakten ville skicka Jasplan till Afghanistan, för att ”öka säljbarheten”. Det avslöjade Wikileaks i ett läckt telegram från USA:s ambassad i Stockholm 2008. Saab och den svenska militären fick dock ge sig till tåls till Libyenkriget 2011, när Jasplan genomförde spaningsuppdrag för Natos bombningar.

En annan viktig anledning till att delta i Afghanistan var för att Natoanpassa den svenska militären. Det var också det enda målet som Sverige uppnådde i Afghanistan – till skillnad från högtravande formuleringar om att stärka demokrati och kvinnors ställning i landet.  Det som kallades ”trovärdighet för och förmåga hos Sverige som deltagare i internationella insatser”, lyckades man faktiskt med, enligt regeringens utredare Tone Tingsgård:

”Deltagande av partnerländer som Sverige i Natos insatser gav alliansen ökad politisk legitimitet och trovärdighet i sin nya roll, och även resursmässig draghjälp. Sveriges samarbete med Nato, inom ramen för partnerskapet, stärktes under den period som Sverige deltog i ISAF”, står att läsa i regeringens Afghanistanutredning från 2017.

Sedan dess har Sverige dragits ännu längre in i Natoapparaten, genom värdlandsavtalet som ger Nato rätt att använda svenskt territorium. I praktiken för att använda Sverige som uppmarschområde i ett krig mot Ryssland.

Pressbild/Ukrainas presidents hemsida
Kiev, augusti 2021. Amerikanska soldater deltar i Ukrainas självständighetsparad. Flera Natoländer (och Sverige) deltog i firandet.

Nu går USA:s och Natos propagandaapparat på högvarv igen. Ryssland hotar freden i Europa, påstås det, genom att öka sin militära kapacitet – på sitt eget territorium. Då ska man veta att USA ensamt stod för 39 procent av världens samlade militärutgifter 2020, enligt forskningsinstitutet SIPRI. Ryssland stod för tre procent. 

Nato har sedan Bakers löfte till Gorbatjov utvidgats med 14 länder österut, backat upp den fascistledda kuppen i Ukraina 2014, pumpat in vapen och militära rådgivare i Ukraina och vägrar gå med på Rysslands röda linje att Ukraina inte ska bli medlem i Nato – en USA-styrd organisation vars huvudsakliga syfte är att garantera USA:s världsherravälde.

Vem är det egentligen som hotar vem?