Bokrecension: Är motståndet mot arbetskraftsimporten dömt att misslyckas?

Med en bakgrund som betongarbetare och facklig organisatör för det danska fackförbundet 3F har Jakob Mathiassen stor erfarenhet av att ta kamp mot arbetskraftsimport och lönedumpning. I debutboken Betong från 2011 varvas hans egna upplevelser från byggboden med skildringar av en bransch i förändring och en yrkeskår vars arbetsvillkor som står under angrepp.

Redan där lyfte Mathiassen problemen med arbetskraftsimporten, hur löner och arbetsvillkor sätts under press genom att arbetare ställs mot varandra. I Drömmar och damm görs det tydligt att Mathiassen vill ta diskussionen kring arbetskraftsimporten ett steg längre.

Hur ska arbetarrörelsen kunna övervinna svårigheterna i att organisera den utstationerade arbetskraften? Hur ska konkurrensen mellan den inhemska och den importerade arbetskraften motverkas? Vilka möjligheter finns till nationellt motstånd mot den tsunami som är den nyliberala frihandelns globalisering?

Jakob Mathiassen ställer intressanta frågor som många fackligt förtroendevalda bör fundera kring. Framför allt är han väldigt ärlig. I boken redogör han för hur bristen på kommunikation och gemensam kultur oundvikligen skapar klyftor mellan de danska och utländska arbetarna. Till exempel i bygget av den danska metron, där de utländska arbetarna hellre vill ha fackets hjälp med deklarationen än ta kamp för att kollektivavtal och arbetsvillkor följs.

Mathiassen försöker utforska vilka sätt det finns för en arbetarrörelse i ett perifert land i norra Europa att stå emot det multinationella kapitalets lönedumpning. Han ser två huvuddrag i motståndet, som enligt Mathiassen antingen blir ”nationellt” eller ”globalt”. Denna kategorisering blir i vissa fall mer än lagom spretig. Exempelvis tycker Mathiassen att de danska socialdemokraternas förslag om indraget barnbidrag för flyktingar är en del av samma ”nationella motstånd” som krav på att reglera danska företags möjlighet till arbetskraftsimport.

Den analysen menar jag inte håller, inte minst därför att alla inskränkningar i socialförsäkringssystemet är att spela kapitalet rakt i händerna. En sådan politik bidrar till social utslagning och skapar en utsatthet som det danska monopolkapitalet kommer dra nytta av. Resultatet blir motsatsen till att stoppa arbetskraftsimporten, nämligen att tvinga fram en inhemsk låglönesektor.

Det nationella motståndet är enligt Mathiassen nödvändigt, men förr eller senare dömt att misslyckas. Därför vill han se en ny facklig taktik där nationellt motstånd ersätts med globalt motstånd. Här kan jag till delar hålla med honom.

Om vi ska tala med marxistiska termer är den globalisering som Mathiassen talar om bara ett annat ord för imperialism. Monopolkapitalets totala erövring, där varje land och varje marknad öppnas upp för kapitalistisk expansion. Koncentrationen av kapital är enorm och de multinationella företagen utgör i många fall större ekonomiska enheter än länderna de verkar i. Mot en motståndare som kan spela ut både länder och arbetarklass mot varandra är någon form av internationell facklig samordning givetvis nödvändig.

I Drömmar och damm skriver Mathiassen om hur polska, portugisiska och italienska bygg- och betongarbetare han försöker organisera själva blivit utkonkurrerade. De är inte i Danmark för att de vill, utan för att lönerna och villkoren i deras hemländer tvingat ut dem från den inhemska arbetsmarknaden. Inga arbetare är vinnare i racet mot avgrunden.

Tyvärr är Mathiassen allt för okritisk till EU, som han menar kan utgöra en arena för att samordna arbetarklassen till motstånd. I den frågan är vi inte överens. Arbetarrörelsens naiva inställning till EU är ett grundläggande problem som hänger ihop med socialdemokratins uppslutning kring den egna kapitalistklassen. Jag kan inte låta bli att tänka på de brittiska fackföreningarnas brexit-kampanj med sloganen ”Ett annat europa är möjligt – ett annat EU är det inte”.

Mathiassens uppdelning mellan ”globalt” och ”nationellt” ger nya perspektiv och kan förhoppningsvis bidra till att diskussionen inom fackföreningsrörelsen tar fart. Men när jag läst klart boken kan jag inte låta bli att tänka på den konfliktlinje som aldrig nämns. Klassamarbete eller klasskamp. För det är naturligtvis där frågan landar både i sitt teoretiska resonemang och i de konkreta handlingarna.

Exempelvis när Mathiassen lyfter fram ett exempel på hur amerikanska och filippinska arbetare gemensamt satt ett multinationellt bolag i blockad och kämpat inte bara för sina egna utan varandras villkor. Det är i den gemensamma kampen som rasism och sekterism ersätts med klassolidaritet.