Arbetarkamp i Iran: Mot förtryck, privatiseringar och sanktioner

Reza Shahabi var med och organiserade en strejk bland Teherans bussförare. För sin kamp för arbetares villkor fick han betala med nästan sju år i fängelse. Nu berättar Reza Shahabi för Proletären om arbetarkampen i Iran, men också om hur USA:s sanktioner och krigshot mot landet drabbar vanliga arbetare.

Den tystlåtne och blyge bussföraren talar lugnt och stillsamt om arbetarnas villkor, om Bussförarnas fackförening i Teheran och om strejken som skulle leda till att han 2009 greps av säkerhetsstyrkor och dömdes till ett långt fängelsestraff.

Bussförarnas fackförening i Teheran är en fristående fackförening som har fått verka mer eller mindre underjordiskt sedan den iranska revolutionen 1979.

– Det finns två fackföreningar som är oberoende från både regimen och företagen, det är bussförarnas fack och sockerrörsarbetarnas fack i södra Iran. Vi byggde dessa organisationer själva med svett och tårar och det är därför vi blivit måltavlor för regimens förtryck, berättar Reza Shahabi.

I december 2005 var Reza Shahabi med och ledde en strejk för bättre arbetsvillkor på det statliga bussbolaget i Teheran.

– Regimen fick sätta in armén för att kunna transportera människor runt om i staden, men många solidariserade sig med oss och vägrade åka med de bussar som satts in.

Strejkvågen kom att bli den största sedan 1979. Och de vann flera segrar. Bussförarnas löner höjdes med 50 procent och företaget gick flera andra krav till mötes.

– Det var en framgång för arbetarna och deras familjer. Det ledde också till att andra arbetare blev inspirerade och tog till kamp, berättar Reza Shahabi.

Men arbetarna fick betala ett högt pris. Runt 300 avskedades och 400 greps, berättar Reza Shahabi. De flesta släpptes inom kort – utom 19 av de fackliga ledarna.

Efter strejkerna i december 2005 genomfördes ytterligare strejker mot gripandet av de fackliga aktivisterna. Det var under den fortsatta kampen som säkerhetstjänsten fick upp ögonen för Reza Shahabi.

– Jag greps 2009 av säkerhetsstyrkor, när jag var på jobbet och körde buss.

Han fördes till Evinfängelset, där många politiska fångar hålls fängslade. Under 19 månader hölls han isolerad och utsattes för tortyr.

I protest mot isoleringen, och för att få möjlighet att träffa läkare, inledde han en hungerstrejk. Efter 20 dagar förflyttades han från isoleringen till ett vanligt fängelse, där förhållandena var bättre och där han fick läkarvård.

Tortyren har satt sina spår i Reza Shahabis kropp. Han fick operera flera kotor i ryggen och nacken, och han är idag delvis förlamad i sin vänstra del av kroppen.

Efter två och ett halvt år ställdes Reza Shahabi formellt inför rätta vilket han själv beskriver som ett resultat av facklig och internationell solidaritet och press på regeringen. Han anklagades för uppvigling, brott mot rikets säkerhet och för att ha spritt propaganda mot staten och dömdes till sex års fängelse, och därutöver fem års förbud mot facklig aktivitet.

Kampen fortsatte i fängelset, där han protesterade mot de dåliga villkoren för fångarna.

– Fängelsecheferna sa till mig: ”Reza, när du är ute i samhället försöker du störta samhället, när du är i fängelset, försöker du störta fängelset. Vad ska vi göra med dig?”

Reza Shahabi släpptes 2017. Nu har han blivit något av en symbol för arbetarkampen i Iran, och hans status som oppositionell gör att regimen inte vågar gripa honom av rädsla för nya protester. Trots att han är ålagd med förbud att arbeta fackligt fortsätter han kampen, bland annat genom att resa utomlands för att knyta kontakter med kämpande fackföreningar, och han har bland annat bjudits in till franska CGT för att tala.

Villkoren för bussförare i Iran och Sverige är olika, men där finns också likheter. Där som här hotas villkor och rättigheter av privatiseringar. I Iran påbörjade regeringen privatiseringar efter att Iran-Irakkriget tagit slut 1988. På landsbygden mötte de inget motstånd, men i Teheran tog det stopp.

– De misslyckades trots att de försökte manipulera oss på olika sätt. De sålde bussar till ”arbetarkooperativ” så att arbetarna själva skulle bli ”ägare” till bussarna.

Bussförarna lockades att ta över populära busslinjer, och lockades med olika förmåner. Men istället ledde privatiseringsförsöken till sämre villkor för arbetarna, höjda biljettpriser och sämre underhåll.

– Privatiseringar är en ny typ av slaveri. Samtidigt var det aldrig frågan om riktiga privatiseringar i Iran. Bolagen såldes till höjdare inom regimen, säger Reza Shahabi som beskriver privatiseringarna som dubbel bestraffning för arbetarna.

– Lönerna sänks samtidigt som biljettpriserna höjs, och det är ju främst vanliga arbetare som åker kollektivt.

Arbetarklassen i Iran drabbas inte bara av högerpolitik och förföljelser riktade mot fackliga ledare. Levnadsvillkoren försämras också av de sanktioner som USA och västvärlden riktar mot Iran.

– Sanktionerna är inget nytt, vi har levt med dem sedan George Bush men de har stärkts under Trump. Sanktionerna riktas mot vanligt folk, och inte mot regimhöjdarna.

Reza Shahabi har inget till övers för USA:s och västvärldens krigspolitik, och han säger att hans fackförening fördömer sanktionerna och krigshetsen mot Iran.

– USA anfaller länder i demokratins namn men det är alltid folket som får betala priset. De här krigen som USA startat i Irak, Afghanistan, Libyen och Syrien har inte lett till välfärd eller frihet. Det är ekonomiska intressen som står bakom, säger Reza Shahabi som dock tror att krighetsen mot Iran främst är ett politiskt spel mellan stormakterna.

– Men blir det en invasion kommer vi självklart att kämpa för vårt land.

Samtidigt som Irans folk drabbas allt hårdare av sanktionerna, fortsätter kampen för fackliga rättigheter, senast på arbetarrörelsens dag, 1 maj, i Teheran.

– Vår fackförening, tillsammans med studentorganisationer och pensionärsorganisationer, hade samlats utanför parlamentet för att protestera. Det var en ny typ av gemensam aktion som vi inte sett på 20 år i Iran. Men återigen blev vi attackerade av säkerhetsstyrkor och många greps.

En av de gripna var Reza Shahabi. Han släpptes efter en vecka och kunde därmed resa till Europa. Men kvar i fängelset är flera fackliga kollegor, och nu hoppas han på internationellt stöd för sina kamrater. Trots all repression, låter Reza Shahabi inte sig skrämmas.

– Så länge kapitalet finns, så finns det motstånd. Med hjälp av vår egen kamp, och internationell solidaritet, hoppas vi på en bättre framtid för arbetarklassen i Iran.