Bakom ratten – och pennan
Proletären har snackat med lastbilschauffören och arbetarförfattaren David Ericsson, aktuell med nya romanen Den fredlösa.
Lastbilschaufför och arbetarförfattare. Prisbelönad dessutom. Som arbetarförfattare, alltså. Lastbilschaufförer får sällan några utmärkelser.
David Ericsson har precis kommit hem till Stockholm efter två vändor till Köpenhamn. Han har fraktat lastbilsdelar som ska till Scanias fabrik i Holland.
Det är som en stafett. En annan chaffis tar över i Köpenhamn och David Ericsson åker tillbaka efter ny last. På helgerna tar han igen mejlkorrespondensen och skrivandet.
Nu är han är aktuell med sin femte roman – Den fredlösa, en fristående fortsättning på 2018 års Döden är inte nog.
Romanen rör sig olika ”outsider”kollektiv på 1980-talet – Mc-gäng i Köpenhamn och papperslösa fruktplockare i Frankrike. Människor som lever i marginalen och sliter med tunga arbeten.
I centrum finner vi den unga Annie, som är på flykt efter att ha haft ihjäl en man som gjort henne illa. Vännen och älskaren Sven blir hennes följeslagare
Den gamle proletärförfattaren Eyvind Johnson skrev en gång att ”all diktning är självbiografisk i någon mån, ibland mycket. Det är en av förutsättningarna för att kunna meddela sanning, upplevelse, verklighet”.
Det stämmer i David Ericssons fall. Liksom i hans tidigare romaner och noveller är mycket i Den fredlösa hämtat ur verkligheten. Som ung jobbade han som dödgrävare i Köpenhamn. Därefter på fruktodlingar i Roskilde och Frankrike.
– Så miljöerna är autentiska. Och den här händelsen med dråpet har hänt, om än inte just i den tiden. Det är ju en inte så ovanlig verklighet bakom den.
– Det är svårt med romaner och autenticitet. Jag brukar säga att om läsaren uppfattar det som sant, så är det sant.
Romanens Sven, en medelålders lastbilschaufför, är ett inte-särskilt-”alter” alter ego. David Ericsson heter dessutom Sven i mellannamn.
David Ericssons böcker handlar ofta om livet på vägen – och hur det går ihop med kärleken och ”livspusslet”. Självupplevda svårigheter.
– Transportbranschen har ju inte på något sätt anpassat sig efter ett normalt liv i Sverige, även för svenska chaufförer. Och det är en jämställdhetsfråga. Min fru fick stå ut med mycket när barnen var små. Hon fick ta enormt ansvar för hemmet och barnen, och vara den ”sociala länken”. Det fanns en balans i vårt förhållande då, men idag kan det vara svårare.
David Ericsson berättar om en arbetskamrat, en yngre kille, som inte dök upp på jouren. Han sa att han inte kunde komma in och köra. Då skulle tjejen lämna honom.
– Tänk att du har olika arbetspass, det ena mellan 6.00-15.00, det andra mellan 15.00-23.00. Om du då har familj och ska hämta ungarna på dagis… ja, då går det ju inte. Hur fan ska du lösa det? Och är du ensamstående så är du helt rökt.
– Jag ser så många unga människor, särskilt kvinnor, med de bästa föresatser för jobbet och som är jätteduktiga och ambitiösa och allt men efter nåt år så går det inte att vara kvar. Branschen är stenåldrig.
Jag tycker det är värt att skildra den här arbetargemenskapen. Jag vill göra poesi av den.
David Ericsson är lite av en romantiker. Det märks i hans böcker. Men det är inte bara kärlek till livet och ömheten.
– Precis som många arbetare hyser jag en väldig kärlek till mitt yrke. Jag tycker att det är fantastiskt att det är fint att lösa problem med främlingar, se nya miljöer. Och jag tycker att det är värt att skildra den här arbetargemenskapen. Jag vill göra poesi av den.
Det är lätt att se på lastbilsyrket som ett ensamarbete, ett där man kanske inte har några ”riktiga” arbetskamrater. Inte som ett bygglag, eller som på en vårdavdelning. Men gemenskapen är stark bland lastbilschaufförerna. De ses på fiken och rastplatserna, när det lastas av och på, eller väntas på nya direktiv. Och det snackas naturligtvis en hel del i mobilerna och i olika facebookgrupper. Det är rena skvallercentralen, säger David Ericsson.
– Man vet direkt när någon skiljt sig eller konkat.
Lite käbbel blir det förstås ibland – som på många arbetsplatser. Speciellt när det börjar snackas politik.
– Jag hymlar inte med att jag är socialist. Många av mina arbetskamrater är sverigedemokrater, men de är inga idioter eller dumskallar. Och det är folk som skulle ställa upp för mig till hundra procent.
David Ericsson beskriver det som att många av dem är sossar, kanske till och med socialister, i grunden – och i själen. Men de känner sig svikna och vet inte vart de ska ta vägen. De fastnar ofta för politiska ”oneliners” om bränslepriser eller annat.
– Sverigedemokraterna ger sig ut för att va nån slags sossar, men om man ser hur de agerar i verkligheten så är de helt på kapitalets sida. Men hur förklarar man det för folk…? Det vet jag inte.
En stor lastbilssnackis är protesterna mot vaccinpass i Kanada. En komplicerad fråga, menar David Ericsson, som själv är vaccinerad.
Visst finns det en del ljusskygga krafter bakom protesterna. Men bland dem som protesterar finns också vanligt folk.
– Jag är både förvånad och inte förvånad. Att de engagerar sig så mycket i vaccinpass att de är beredda att stoppa allt känns lite överkurs på nåt sätt. Men det finns ju en allmän trötthet på restriktionerna och på att man ansetts som en skurk för att man inte kunnat jobba hemma.
– Alla vi lastbilschaufförer har haft pandemitrycket över oss. Nu vet jag inte vad som gäller mellan Kanada och USA. Vi som kör lastbil här slipper visa upp coronapass vid gränserna. Men om det är lika jävligt som för de som jobbpendlar mellan Sverige och Danmark, där man behövt visa upp färska covidtest, så kan jag nästan förstå det. Sen tror jag också att branschen är så otroligt pressad även där, med jättetuffa förhållanden. Så det är nog en kombination av olika saker som lett till protesterna. En sak är säker – om vi hade haft sådana protester i Europa så hade det inte dröjt länge innan vi i Sverige inte haft mat på bordet.