Kommentar: Brics ritar om den geopolitiska kartan

Förra veckan hölls ett både uppmärksammat och viktigt toppmöte i Sydafrika, där den stora nyheten var att antalet länder i Bricssamarbetet mer än fördubblas. Den 1 januari 2024 tillkommer formellt sex nya länder till de fem jättar som gett namn åt akronymen: Brasilien, Ryssland, Indien, Kina och Sydafrika. 

Från och med årsskiftet kommer även Argentina, Egypten, Etiopien, Förenade Arabemiraten, Iran och Saudiarabien ingå i samarbetet. Ett samarbete som allt tydligare utmanar den finansiella världsordning som USA-styrda institutioner som Internationella valutafonden (IMF) och Världsbanken upprätthåller, genom ockerlån till fattiga länder med villkor på privatiseringar och utförsäljningar av naturresurser.

Redan före utvidgningen representerade de fem Bricsländerna mer än 40 procent av världens befolkning, och med de sex nytillskotten hela 46 procent, påpekade Brasiliens president Lula da Silva på mötet i Johannesburg.

I svensk media handlade mycket inför toppmötet om att Rysslands president Vladimir Putin inte kunde inställa sig, på grund av den internationella arresteringsorder som är utfärdad av Internationella brottsmålsdomstolen ICC som Sydafrika är en del av. Istället representerades Ryssland av utrikesminister Sergej Lavrov, medan Putin sägs vara paria i det ”internationella samfundet” (det vill säga USA, EU, Australien, Japan och ett fåtal andra länder).

Rimligt, kan tyckas, att statschefer som beordrar militära invasioner av andra länder behandlas så och ställs inför rätta. Men då kan man också fundera på hur det kommer sig att det aldrig utfärdades någon arresteringsorder för George W Bush och Tony Blair när USA och Storbritannien invaderade Irak 2003. Eller varför inte för Barack Obama och Nicolas Sarkozy – när Natos bombkrig 2011 förvandlade det Libyen som hade Afrikas högsta levnadsstandard till det laglösa kaos som landet är idag?

Det är nästan som om det fanns olika regler för hur olika länder får agera, beroende på vilket förhållande de har till USA – och så är det också. När USA:s utrikesminister Tony Blinken pratar om en ”regelbaserad världsordning” handlar det om ett USA-styrt alternativ till internationell rätt. Ett system där USA bestämmer reglerna från fall till fall, och upprätthåller dem genom nämnda Världsbanken och IMF – med Nato som militärt alternativ om det behövs ta till med hårdhandskarna.

Ett annat medel för USA:s hegemoni är dollarns dominerande ställning i världshandeln. En ställning som också utmanas allt mer uttalat av Bricsländerna – även om planerna på en gemensam virtuell handelsvaluta skjutits på framtiden. Istället uppmanar den officiella deklarationen från Johannesburg länderna att handla i sina egna valutor.

Vad gäller de nytillkomna länderna i samarbetet var Egypten och Förenade Arabemiraten inga högoddsare att få komma med. De båda ingår redan i Brics motsvarighet till IMF och Världsbanken – utvecklingsbanken New Development Bank, med huvudkontor i Shanghai, där Brasiliens tidigare president Dilma Rousseff är ordförande. 

Därutöver är det inte heller oväntat att båda de storproducerande oljeländerna Iran och Saudiarabien kommer med. Att ta med bara den ena av de tidigare ärkefienderna, efter att de med Kinas hjälp slöt fred tidigare i år, var rimligtvis aldrig ett alternativ. 

Istället visar inkluderingen av Saudiarabien att det utökade Brics inte bara är en sammanslagning av gamla fiender till USA – utan i högsta grad också av tidigare pålitliga allierade, som Saudiarabien och (också oljeproducerande) Förenade Arabemiraten. 

Det utökade Brics kommer att innehålla sex av världens tio största oljeproducenter, vilket inte är en liten sak. Därtill kommer de mer oväntade Etiopien – med 105 miljoner invånare – och Argentina – som Brasiliens Lula velat få med som en latinamerikansk granne, och som utifrån sett är det land som kommer ha störst nytta av Bricslån till bättre villkor än IMF:s lån som gjort landet nästintill bankrutt. Samtidigt är Argentina en av världens största producenter av den eftertraktade metallen litium, som används i batteritillverkning.

Det stundande presidentvalet i Argentina i oktober kommer att handla om hur landet ska ta sig ur den ekonomiska krisen. Där står extremhögerkandidaten Javier Milei, som fick flest röster i primärvalet häromveckan, för en rakt motsatt linje till president Alberto Fernandez. Milei vill istället öka beroendet av USA, skrota peson och landets centralbank och göra dollarn till officiell valuta.

Den redan annonserade utvidgningen av Brics lär följas av flera. Nästa år håller Brics toppmöte i Kazan i Ryssland, då är det troligt att fler av det 20-tal länder som redan står på kö för att få komma med också gör det – och att samarbetet blir en ännu tydligare utmanare till den USA-ledda världsordning som rått sedan andra världskrigets slut.

Liksom Saudiarabien och Förenade Arabemiraten har Egypten varit en nära allierad till USA. Men Egypten har också mycket goda relationer med Ryssland och Putin, som inte är så utfryst i världen som medierna vill få oss att tro. 

Inte minst i Afrika, Mellanöstern och Latinamerika finns många länder som ser Ryssland som en minst lika pålitlig affärspartner som USA, som i decennier tvingat på fattiga utvecklingsländer lån till ofördelaktiga villkor. 

De som är mest desperata att klamra sig kvar vid den gamla ordningen finner vi istället på våra egna breddgrader. Samtidigt som den geopolitiska världskartan sakta men säkert ritas om, väljer Sverige att binda upp sig hårdare än någonsin till USA-imperialismen och gå med i den gamla kalla kriget-skapelsen Nato – som med sina 74 år på nacken borde pensionerats för länge sedan. 

Efter sin omsvängning i Natofrågan och sitt historiska svek mot den svenska alliansfriheten positionerar sig Socialdemokraterna nu dessutom till höger om Moderaterna i den rådande krigshetsen, och vill att Sverige ska skicka Jasplan till och dras ännu längre in i kriget i Ukraina.

Sverige är också det land i Europa där invånarna blivit som allra mest duperade av propagandaoffensiven som följt på Rysslands invasion av Ukraina, och där störst andel av befolkningen är positiv till att skicka vapen till kriget. I Sverige är den siffran smått osannolika 93 procent, enligt en ny undersökning av Eurobarometer, att jämföra med 64 procent i hela EU. 

Det är dock inte svårt att föreställa sig en relativt nära framtid där Donald Trump åter är USA:s president efter valet nästa år och i praktiken Natos och därmed Sveriges högste överbefälhavare. Medan ”parian” Putins Ryssland gör goda affärer med den majoritet av världens länder som inte ställer upp på USA:s hycklande sanktionspolitik.

Men var så säker på att vi fortfarande kommer att få höra om hur det ”internationella samfundet” fördömer länder och ledare som går emot USA:s intressen. Oavsett hur liten och krympande del av världen som åsyftas.