Brysselcertifierad lönedumpning

EU-medlemskapet har haft en avgörande betydelse för förslumningen av den svenska arbetsmarknaden och den ökade pressen på löner och villkor, inte minst i bygg- och transportbranschen.

EU:s inre marknad bygger på fri rörlighet för varor, kapital, tjänster och personer – där de båda sistnämnda är omskrivningar av arbetskraft. En av huvudpoängerna med EU är att storföretagen ska kunna flytta såväl varor och kapital som billig arbetskraft dit det lönar sig bäst, och dumpa löner och villkor i de länder där arbetarna haft ”för goda” villkor, ur kapitalisternas synvinkel.

Pressen på löner och villkor har fått störst påverkan på Sverige sedan EU:s utvidgning 2004 – då Estland, Lettland, Litauen, Polen, Tjeckien, Slovakien, Slovenien, Ungern, Malta och Cypern blev medlemmar i EU – och 2007, då Bulgarien och Rumänien kom med. Flera var länder där lönenivåerna låg på en tiondel av de svenska.

Dåvarande 15 medlemsländer 2004 hade möjlighet att införa övergångsregler i upp till sju år för att begränsa de negativa effekterna av låglönekonkurrens på arbetsmarknaden och social dumpning, vilket Kommunistiska Partiet krävde, men det gjorde inte Sverige. 

Den socialdemokratiska regeringen svängde i frågan – från att först inte vilja införa övergångsregler till att lägga ett halvt förslag om att medborgare i de nya medlemsländerna skulle behöva arbetstillstånd. Tillstånd skulle ges mot uppvisande av anställning till kollektivavtalsenlig lön, men utan den arbetsmarknadsprövning som Kommunisterna krävde. Sossarna fick dock inte med sig Vänsterpartiet.

V menade i sin riksdagsmotion att förslaget ”diskriminerar människor från de nya medlemsstaterna” och att ”Vänsterpartiets bestämda uppfattning är att arbetskraft från de nya medlemsländerna skall ha samma fria rörlighet som alla EU-medborgare”. Därmed hamnade Vänsterpartiet i praktiken på samma linje som Svenskt Näringsliv.

EU-medborgare kan arbeta i andra EU-länder på flera sätt. Den fria rörligheten för personer ger rätt att åka till ett annat EU-land och söka anställning där. Den omfattar också den fria etableringsrätten för företag att etablera sig i andra länder. Egenföretagare kan med stöd av etableringsrätten bedriva verksamhet i andra EU-länder.

Tidigare beviljades uppehållstillstånd för arbete för EU/EES-medborgare, vilket 2006 blev till uppehållsrätt. 2003 beviljade Migrationsverket 3.300 sådana uppehållstillstånd – 2006, efter EU-utvidgningen, drygt 10.000. 

Nu finns det inte längre någon sådan statistik, eftersom EU-medborgare sedan maj 2014 inte längre behöver registrera sin uppehållsrätt hos Migrationsverket, vilket tidigare krävdes om vistelsen var längre än tre månader.

Den mest omtalade varianten är utstationering av arbetskraft. Det är när ett företag i ett land skickar arbetare för att under en begränsad tid jobba i ett annat. Utstationering grundas inte på EU:s fria rörlighet för personer, utan på den fria rörligheten för tjänster. Det är inte personer utan tjänster som de utstationerande företagen erbjuder.

Arbetsmiljöverket uppskattar att knappt 40.000 arbetare var utstationerade i Sverige 2020, ungefär lika många som 2019. En del av dem flera gånger, då antalet anmälda utstationeringar var nästan 90.000. De allra flesta kommer från Polen, och byggverksamhet står för två tredjedelar av alla anmälningar.

Många utnyttjas hårt och jobbar långa dagar till usla löner – som ändå är bättre än lönerna i hemlandet. Men även i de fall som det går ”rätt” till, är den inre marknaden lönedumpande. Facket får enligt EU:s utstationeringsdirektiv nämligen bara kräva den så kallade hårda kärnan i svenska centrala kollektivavtal, som i praktiken alltid innebär lägre lön och andra ersättningar än de som en svensk byggnadsarbetare går på.

Och det är efter att Lex Laval slopades 2017, lagen som regeringen Reinfeldt införde 2010 efter att EU-domstolen dömt Byggnads och Elektrikerna att betala skadestånd för att de satte det lettiska företaget Laval un Partneri i blockad för att ha använt underbetald utländsk arbetskraft.

EU-domstolen underkände då den del av Lex Britannia som tidigare var inskriven i MBL (lagen om medbestämmande i arbetslivet) och som sade att svenska fackföreningar hade rätt att ta till stridsåtgärder för att utländska företag skulle ansluta sig till ett svenskt kollektivavtal, även om de undertecknat ett kollektivavtal i hemlandet. Likt Vänsterpartiet tyckte att utländska arbetare diskriminerades om de inte fritt fick komma och medverka till lönedumpning i Sverige, ansåg EU-domstolen att lagen diskriminerade utstationerande arbetsköpare.

Men det handlar inte om någon diskriminering i något av fallen, utan om nödvändigheten av ordning och reda på arbetsmarknaden och rätt att ta kamp för skäliga villkor. EU innebär såväl lönedumpning som ett urholkande av fackets möjlighet att ta strid mot lönedumpningen. Och är ett av de tyngst vägande skälen till att Sverige måste lämna EU.