”Dagens SVT vågar inte ta i”
Dokumentärfilmaren Göran Hugo Olsson har plöjt igenom tre årtionden av arkivmaterial för att se hur SVT skildrat den så kallade konflikten mellan Israel och Palestina.
Göran Hugo Olsson är dokumentärfilmaren som gav oss de prisbelönta The Black Power Mixtape 1967-75 (2011), Om våld (2014) och Maj 68 (2018). Hans modus operandi är att plöja igenom timmar och åter timmar av arkivmaterial, inte minst ur SVT:s digra samlingar, hitta unika bilder och sedan sy ihop dem med röd tråd. Det är inte bara historien som berättas, vi får även se hur den skildrats i tv när den utvecklades.
Och nu i oktober, ett år efter det palestinska upproret som chockade världen, släpps hans senaste verk – Israel Palestina på svensk TV 1958-1989, som handlar om hur konflikten skildrats i svensk tv under åren då SVT hade monopol i rutan.
– Jag måste ge SVT att de var fruktansvärt ambitiösa och lade ner mycket resurser på det här, säger Göran Hugo Olsson till Proletären. Ibland hade de tre team på plats som jobbade med Mellanöstern – och så mycket plats det fick ta i rutan!
Det första inslaget i filmen är från 1958, den svenska televisionens barnaår. Året då många svenskar skaffade tv för att kunna se fotbolls-VM, som spelades på hemmaplan. Då fanns reguljära sändningar, men ännu inte riktigt några reguljära nyhetsprogram.
– Och då smäller de av en tvåtimmarsdokumentär om Israel med anledning av dess tioårsjubileum. Den var inte kritisk på något sätt. Tvärtom är den djupt hyllande. Men full av språkrynkor, som ”de har lyckats kolonialisera öknen”. Sedan är de kritiska mot mordet på Bernadotte, men inte mot Israel som så.
– Så ser materialet ut de första tio åren. Israel skildras som ett ”safe haven” för ett folk som varit förföljt och förintat, och där folk från hela världen har smält samman, odlat upp öknen och så vidare. Det var också på socialdemokratiskt, nästan planekonomiskt vis. Räntorna var fasta och staten försåg medborgarna med utbildning och sjukvård och bostäder. Det hela kröntes sedan med att de åkte till Argentina och fångade in Eichmann och satte honom inför rätta i vad som kan beskrivas som en hyfsat rättvis rättegång.
– Men efter sexdagarskriget 1967 är synen på Israel en annan. Det är inte längre ett hotat offer. Sedan börjar folk också förstå att det faktiskt fanns en nation, ett folk, på denna plats innan, och att det hänt saker i den närliggande historien som gjort att de flytt. Då svänger det lite.
Göran Hugo Olsson har ägnat de senaste fem åren åt att titta på historiska reportage och nyhetsinslag. Många av dem mycket blodiga.
– Nu efter den sjunde oktober var jag beredd på att se det upprepas… men jag var inte beredd på magnituden av våldet, och våldet mot oskyldiga människor. Jag klarar knappt av att se eller prata om det. Jag blir så himla ledsen och förtvivlad. Det stockas i halsen när jag pratar om det nu.
– Jag tycker att dagens SVT dels inte ger det här tillräcklig uppmärksamhet, men också inte riktigt vågar ta i och på riktigt visa det som händer. Till exempel har SVT bestämt att man inte ska visa döda kroppar så som man gjorde förr. Man gör det för att skydda den enskilde personens integritet, som de säger, och det är väl bra, men det finns en beröringsskräck för döden och för att visa det fruktansvärda som händer, inte bara i Mellanöstern utan också i till exempel Ukraina.
– Tidigare visades döda kroppar och hela krigets djävulskap. Det får man inte visa längre. Man har visat två döda kroppar på tio år, George Floyd och Alan Kurdi, och båda har bidragit till att förändra det offentliga samtalet.
Men vad Göran Hugo Olsson framför allt saknar är den ”agenda” som public service ofta hade förr i tiden. En agenda som hade bred folklig förankring.
– Det är den om samexistens, och om rättvisa och fred. Du och jag, vi behöver inte vara vänner, men vi behöver inte heller vara fiender. Den agendan ställde alla journalister makthavarna till svars för: ”Vad gör ni för freden?” Visst, ofta använde makthavare fredsinitiativ och liknande för att dölja sina avsikter, men de gjorde i alla fall det i fredens namn. Men nu har man gjort noll försök att få till fredskonferens eller medling i till exempel Syrien och Ukraina. Och media ifrågasätter inte heller detta.
– När jag växte upp fanns det såna som Pablo Picasso och John Lennon som pratade om fred. Det fanns ett fredsmål, sprunget ur andra världskriget, från Förintelsen, Hiroshima och Nagasaki. Ett slags ”aldrig igen”. Vi måste kunna undvika det här lidandet. Men nu är det bara vapen och upprustning, och det är jävligt deppigt tycker jag. Jag hoppas filmen kanske kan återuppväcka något av det.
SVT fick nyligen hård kritik av ett antal etablerade journalister och mediepersonligheter för sin bevakning av kriget i Gaza. I ett öppet brev i facktidningen journalisten kallar de den för ett ”fatalt misslyckande”.
– Jag håller med om det. Nu har jag inte tittat så mycket på sistone, men jag tror dem. Och jag hoppas att SVT tar till sig kritiken.
– Den här påstådda ”vänstervridningen”… om den nu någonsin fanns så var det otroligt länge sedan. Nu har vi haft en högervridning i SVT länge. Även om jag personligen tycker att just detta är lite större än höger och vänster. Svenskar är väldigt rädda och försiktiga av sig så det är väl få som vågar åka dit och bevaka konflikten. Det är hemskt, tycker jag. Bevakningen av Syrien var undermålig också.
Kritiken åsido är det tuffa tider för public service. Högerregeringens nedskärningar och planer på politisk styrning hägrar vid horisonten.
– Det är hemskt med neddragningarna. Pandemin visade hur public service behövs och hur bra det funkar i de situationerna ändå. Man ser också hur de anpassat sig till Sverigedemokraterna. För fem år sen var det inte så.
– Men nu har SD upptäckt att deras väljare tittar mycket på SVT och lyssnar på SR, så de har taggat ner lite. Nu är deras motstånd mot public service mer klassiska moderatargument, ”varför ska ni göra underhållning?”, ”varför ska ni sända sport?” Det är mer av en allmän skattesänkariver. Så jag tror litegrann att det värsta är över, det blev inte som i Danmark med enorma nedskärningar och att alla ”elitistiska” program skulle bort.
GÖRAN HUGO OLSSON OM…
…nyhetsförmedling post-public service:
– Den stora förändringen var kanske inte just internet, men sociala medier och att folk får en kurerad bild utifrån det man är intresserad av. Beroende på hur vi betett oss på internet kan vi få helt olika informationer.
…att jobba på SVT:
– Det hade varit min dröm. Jag älskar public service och jag älskar folkbildning. Men de vill inte ha mig, de säger ”du får göra dina filmer och du kan få passerkort men du får inte jobba här”. Jag tycker det är synd, för jag tycker så jävla mycket om public service. SVT älskar kanske inte folkbildning lika mycket som jag, och det är väldigt synd, samtidigt finns fortfarande potential att ändra på det.
…Venedigs filmfestival förra veckan, där filmen hyllades:
– Det var jättekul, nu har vi trycktestat filmen och det var ingen som flippade på den. Man kan flippa på innehållet och delar av den, men inte det som jag anser vara vårt arbete och syfte. Det verkar som den funkar. Sedan är det så klart lite annorlunda utomlands. Den handlar rätt mycket om Sverige, och det är ses som lite exotiskt…
…vad som fick sållas bort:
– Det ena är sångerskor och sångare som sjunger i ”det heliga landet”. Det var enormt mycket såna äventyr i SVT. Det har vi tagit bort och jag tror inte någon kommer att tänka på det. Det andra var alla långdragna tv-debatter från 80-talet om den så kallade konflikten, där folk pratade hur länge som helst i studion. Utöver det tycker jag att vi ger en representativ bild av allt.
…Palestinarörelsen i Sverige:
– Jag har hållit mig undan lite. Engagerat mig passivt. Men nu ska jag faktiskt på en demonstration. ”Föräldrar för vapenvila” utanför utrikesdepartementet här i Stockholm. Jag har lite bråttom nu men jag ska försöka hinna dit…