Ledare: De verkliga vinnarna i valet

Så är riksdagsvalet 2022 överståndet. Som väntat blev utfallet jämnt mellan de så kallade lagen, när detta skrivs skiljer bara ett mandat, så det är för tidigt att kora en vinnare. Men det är fördel för de högerkonservativa.

När valet ska summeras gäller det dock att lyfta blicken upp ur det rent parlamentariska. För visst finns det tydliga vinnare i detta val.

En vinnare är krigsalliansen Nato, som kan välkomna Sverige som ny medlem utan att svenska folket bjudits minsta möjlighet att säga sitt. I valrörelsen teg alla partier som muren om vårens tvärvändning i Nato-frågan, också de partier (V och Mp) som i högtidstalen säger sig vara emot Nato. Skam över dem och skam över de Nato-kramande partierna, som sidsteppar det folk de säger sig representera. Och extra skam över S, som övergav 200 år av alliansfrihet i makthungrig ambition att desarmera en av högerns profilfrågor.    

Det finns tydliga förlorare. Freden förlorade. Sveriges framtida säkerhet förlorade.

En andra vinnare är EU. Det käbblades mycket om de skenande elpriserna i valrörelsen, men med V som enda undantag mörklades orsaken till krisen. Som utgörs av EU och den europeiska elmarknaden. Vi har fått EU-priser på el.   

Förhållandet blixtbelystes veckan före valet, då det rapporterades att företaget Baltic Cable hittills i år tjänat 3 miljarder kronor på att exportera svensk el från Skåne till Tyskland, detta samtidigt som elkunder i Skåne begåvas med obetalbara elräkningar och rentav hotas med att stängas av från elnätet på grund av påstådd elbrist.

Vän av ordning anser det självklart att svensk el i första hand ska försörja svenska elkunder. Bara överskottet ska exporteras. Men det självklara är inte självklart för EU-lobbyn i Sveriges riksdag. Istället yrar de blåbruna om ny kärnkraft, som ligger minst 15 år fram i tiden, och finansminister Damberg vill införa en elräkningsakut, där elbolagen ska erbjuda avbetalningsplaner för pressade elkunder. Ridå.

Oavsett valutgång är Sveriges elkonsumenter förlorare.

Låt oss återgå till valet och till valrörelsen, som måste vara en av de tommaste och mest profillösa i mannaminne. Det gapades och skreks i tv-debatterna, men gapandet stod i omvänd proportion till de sakpolitiska skillnaderna, som var försvinnande små. Istället fick vi bevittna en motbjudande, amerikaniserad valrörelse, där person ersatte politik.  

Detta uppfattades uppenbart av många väljare, då valdeltagandet minskade i årets val. Efter många år av oavbruten uppgång.

Typexemplet utgörs här av Socialdemokraterna. S gick till val utan att presentera ett enda konkret reformförslag och utan att ens försöka göra en urgröpt välfärd till skiljefråga. Istället lät man de högerkonservativa styra den politiska agendan, vilket självklart gav fokus på högerns traditionella frågor, som brott och straff och invandring.

I denna del av valrörelsen la sig S kloss an M och SD i en kapplöpning om hårdare straff och fler poliser. I den avslutande debatten mot Ulf Kristersson var rentav Magdalena Anderssons mest frekventa replik ”jag håller med Ulf”. Om sossestrategerna verkligen trodde att denna taktik skulle detronisera de högerkonservativa övertag i kriminalpolitiken, så bedrog de sig gruvligt. Flertalet väljare lockas inte av kopian om originalet finns kvar.

Nu lyckades S trots allt kravla sig över 30 procent. Men de nya väljarna kom framförallt från samarbetspartierna V, C och MP, inte från det andra lagets partier. S-taktiken måste därför betecknas som ett fall på eget grepp. En smärre valframgång kompenserar inte en sannolikt förlorad regeringsmakt.

I det lilla kan samma sak sägas om Vänsterpartiet. Nooshi Dadgostar har idogt försökt framställa V som nysossar och har lika idogt undvikit att förgifta stämningen i en tilltänkt regeringskoalition som inkluderar extremliberala Centerpartiet. Det gav hårda ord mot en marknadsskola som till och med Liberalerna vill reglera, men försiktigt tassande vad gäller vinsterna i övrig välfärd och naturligtvis inte ett ord om Nato.

Konceptet blev inte lyckosamt. De väljare som V enligt opinionsmätningar lyckats plocka från S återvände i valet till fadershuset. Varför rösta på kopian om originalet finns kvar? Resten gick till MP, detta sedan V tonat ner profilen i klimat- och miljöpolitiken. Resultatet ser ut att bli en tillbakagång på kring 1,5 procentenheter.

I skrivande stund föreligger som sagt inget färdigt valresultat, men ponera att Ulf Kristersson utses till regeringsbildare. Då stundar hårda tider för arbetarklassen i Sverige med accelererande nedskärningar i välfärden och med nya försämringar i trygghetssystemen. Och det i en situation av skenande inflation.

Om nu Kristersson lyckas sy ihop ett regeringsunderlag. Med SD som näst största parti är han gisslan hos Jimmie Åkesson, som lär sälja sig dyrt, och han måste på köpet dras med kluvna liberaler, där ett enda avhopp kan ändra på majoritetsförhållandet i riksdagen. På det parlamentariska planet lär vi få fyra nya år av turbulens.

En god sak i valet är att LO-medlemmarna enligt Valu i hög utsträckning lämnat SD för att istället rösta på partier de uppfattar som vänster. Det är alltid något, men det räcker inte. Hårda tider stundar och då gäller det att arbetarklassen sluter sig samman mot dyrtiden, inte minst i den kommande avtalsrörelsen.

Allt avgörs inte i val. Det finns andra och bättre medel än valsedeln att ta till.