Kommentar: Destruktiv elmarknad skapar sprickor i den borgerliga fasaden
Det finns ett alexanderhugg i energipolitiken. Nationalisera elförsörjningen och avskaffa de fyra elområdena till förmån för ett enhetligt, nationellt pris och EU-priserna på el är ett minne blott.
När den kapitalistiska marknaden inte fungerar får staten i vanlig ordning rycka ut som städgumma. Som i elprischockens september 2022, då regeringen tvingas utlova gigantiska 250 miljarder kronor i kreditgarantier för att inte elbolagen ska drabbas av en finansiell härdsmälta.
Proletären har sagt det förut och säger det igen: Den nuvarande europeiska elmarknaden är destruktiv, inte minst för ett land som Sverige, som producerar ett stort överskott av billig el, men där elpriserna likväl skenar. För att de sätts av de så kallade marginalpriserna i Tyskland.
För en lekman framstår den senaste krisen som absurd. Elbolagen gör jättevinster på de skyhöga elpriserna, men samtidigt innebär just de höga priserna att de måste betala mer i säkerhetsgarantier till mellanhandsbolaget Nasdaq Clearing AB, som reglerar förhållandet mellan säljare och köpare på marknadsplatsen Nord Pool. Utan sådana garantier får elbolagen inte handla på Nord Pool.
Mellan augusti 2021 och augusti 2022 har den så kallade säkerhetsmassan i clearingsystemet ökat från 25 till 180 miljarder kronor, vilket ger flertalet elbolag likviditetsproblem. De har inte tillräckligt mycken pengar i kassan för att utfärda de begärda säkerhetsgarantierna. Varpå staten får rusa till undsättning med hjälp av skattebetalarnas pengar.
Enligt finansminister Mikael Damberg utgör statens åtagande ingen risk. Det handlar bara om kreditgarantier, inte om en faktisk utbetalning av pengar. Men likväl visar städuppdraget att den europeiska elmarknaden är destruktiv och dysfunktionell. Varför skulle annars skattebetalarna behöva stå för de säkerhetsgarantier som enligt marknadslogiken tillhör elbolagen?
Nu skylls de höga elpriserna på Vladimir Putin och de strypta gasleveranserna från Ryssland. Men det är att spänna kärran framför hästen. I Sverige är gas en helt marginell del av energisystemet. Problemet är istället att billig svensk el exporteras till Tyskland och andra EU-länder och att elen i framförallt södra Sverige sedan prissätts efter marginalpriserna i Tyskland och EU, inte efter produktionskostnaderna i Sverige. Vi har fått EU-priser på el.
Det behöver inte vara så. Det råder inte elbrist i Sverige. Tvärtom. Under första halvåret 2022 exporterades 20 procent av den svenskproducerade elen. Om den elen sålts i Sverige till svenskt produktionspris hade vi inte haft någon prischock på el.
Proletären har tjatat om detta i gott och väl ett år och vi tjatar vidare. Det finns ett alexanderhugg i energipolitiken. Nationalisera elförsörjningen och avskaffa de fyra elområdena till förmån för ett enhetligt, nationellt pris och EU-priserna på el är ett minne blott.
Orealistiskt, skriker EU-vännerna i korus. Men icke! Enligt elanalytikern Bengt Ekenstierna, som tidigare var toppchef på Eon, går det att införa en nationella prissättningsmodell inom loppet av tre månader, om bara viljan finns (AB 31/8). Enligt Ekenstiernas modell, som ligger till grund för V-ledaren Nooshi Dadgostars utspel om ”Sverigepriser”, sätts elpriset i Sverige utifrån de låga, svenska produktionskostnaderna. Överskottet exporteras sedan till europeiska marknadspriser.
Och hör och häpna. Under energitoppmötet i Köpenhamn i maj öppnade EU-kommissionens ordförande Urusla von der Leyen, av alla, för att nationella aktörer ska tillåtas byta prissättningsmodell.
Inte för att vi bryr oss om EU-diktaten. En destruktiv marknad måste desarmeras oavsett vad EU säger. Men under skenande EU-priser på el är det politiskt tjänstefel att inte ta von der Leyen på orden.
Fullt lika överraskande är det kanske inte att också traditionellt borgerliga Villaägarnas Riksförbund anslutit sig till idén om en nationell prissättningsmodell, detta via samhällspolitiske chefen Daniel Liljeberg (AB 1/9). Liksom också Göteborgs-Postens normalt så marknadskramande ledarskribent Håkan Boström (GP 3/9). Elkrisen skapar sprickor i den borgerliga fasaden.
Betänk detta. Enligt Beng Ekenstierna skulle de ta tre månader från beslut till införandet av en nationell prissättningsmodell, kalla det Sverigepriser den som vill. Ställ det mot högerns och numera också sossarna klockarkärlek till ny kärnkraft som lösningen på elkrisen. Alldeles oavsett att kärnkraftens säkerhets- och avfallsproblem kvarstår, så ligger denna ”lösning” 20-30 år fram i tiden.
Kärnkraftskrameriet hjälper inte hårt pressade elkunder i nuet.