Ledare: Dyrare mat kräver höjda löner

Det rekordhöga bensinpriset är på mångas läppar och politikerna är inte sena med en överbudspolitik för att framstå som handlingskraftiga. Men bensinen är långt ifrån det enda som ökat dramatiskt i pris den senaste tiden – även om övriga prisökningar verkar inte bekymra politikerna.

Inflationen började stiga kraftigt i slutet av förra året: I december var den över fyra procent och nu i februari 4,5 procent. Prisökningarna kan alltså inte förklaras med kriget i Ukraina, även om det är en bidragande orsak till bensinprisets nuvarande rekordnivåer och på sikt även lär orsaka ytterligare prishöjningar på maten.

Inflation måste inte med nödvändighet vara dåligt. Det kan öppna för höjda reallöner och kan också innebära sänkta realskulder. Men de ökade levnadsomkostnader vi ser nu drabbar vanliga arbetare.

Dagens inflationstakt har vi inte upplevt sedan Carl Bildts regeringstid i början på 90-talet. Allt pekar dessutom på att prisökningarna inte bara kommer bestå utan även fortsätta stiga med en topp lagom till sommaren.

Riksbanken hävdar att inflationsökningen är tillfällig till följd av vinterns elpriser och håller fast vid sin nollränta. Men räknar man bort elprisets påverkan ligger inflationen ändå betydligt högre än Riksbankens tvåprocentsmål.

När inflationen höjs och levnadsomkostnaderna höjs är det arbetare och vanliga konsumenter som förlorar mest. Ju fattigare, desto mer förlorar man. Vi står inför en situation där reallönerna kommer minska och det rejält. För att vända utvecklingen krävs ordentlig kompensation i kommande lönerörelse.

Först ska lönen öka med motsvarande inflationen sedan förra lönejusteringen för att säkra att man inte får en lönesänkning. Sedan ska själva löneökningen komma. Detta är ett minimikrav för alla arbetare. 

Pengar finns i samhället. Det vet vi. De rika blir allt rikare och klassklyftorna växer för varje år.

Den senaste veckan har det heller inte varit några som helst problem att skyffla fram resurser till militären och kräva höjda anslag till två procent av BNP. Alltså den nivå USA kräver att Natoländerna ska höja de militära utgifterna till.

Hösten 2020 beslutade socialdemokratin anförda av krigshöken Peter Hultqvist att på fem år höja försvarsanslagen med 40 procent, från 60 till 87 miljarder kronor. Denna summa vill nu etablissemanget höja ytterligare till 108 miljarder kronor.

Till krig och militär finns det pengar men till höjda löner för vårdanställda, till utbyggd omsorg eller till sjukvården för att möta den så kallade vårdskuld som pandemin skapat finns inga medel alls. Man måste verkligen ifrågasätta utvecklingen och prioriteringarna. Under pandemin var det applåder, under Ukrainakriget är det vapenexport och miljarder till försvaret.

Därför stiger inflationen

Socialdemokraterna vill finansiera de militära satsningarna med vad de kallar en beredskapsskatt. Moderaternas linje är föga förvånande att vara emot en skattehöjning. I stället vill de omfördela resurserna inom den befintliga budgeten. I klartext alltså ta pengar från vård, skola och omsorg för att tillföra dem till militären och den kommande upprustningen.

Svensk arbetarklass riskerar att stå inför ett dubbelt försämrat ekonomiskt läge, dels reallönesänkningar till följd av inflationen och dels ökade skatter för att betala upprustningen alternativt få ytterligare sämre välfärd.

Som ett led i valrörelsen lovade regeringen i måndags att 21 miljarder tillfälligt ska delas ut till bilägare och hushåll för att motverka prisökningarna. Ett välkommet men likväl fördelningspolitiskt uselt tillskott då pengarna ska ges till alla – oavsett faktiskt behov.

Det enda fördelningspolitiskt positiva i utspelet är den tillfälliga höjningen av bostadsbidraget för barnfamiljer med upp till 1325 kronor i månaden i ett halvår. Dessa pengar är inkomstprövade och ska nå de kommer nå dem med störst behov, de som har allra svårast att klara av den höga inflationen. Förslaget är även absolut billigast, tusenlappen till alla bilägare hade kunnat finansiera höjningen av bostadsbidraget till barnfamiljer i ytterligare åtta år.

Arbetarrörelsen behöver gå på offensiven, såväl i lönefrågan, fördelningsfrågor som i fredsfrågan. Arbetarklassen måste kompensera sig fullt ut för inflationen genom rejält höjda löner. Allt trixande med avdrag och sektorsvisa subventioner bidrar till att blanda bort korten och sätta olika inkomst- och arbetargrupper mot varandra samtidigt som statskassan urholkas. 

Det är lönerna som måste upp, inte skatterna som ska ned. Statskassan behöver förstärkas och det görs genom att avskaffa de skattelättnader de rika fått till skänks under 2000-talet. Förmögenhetsskatten, värnskatten, fastighetsskatten och arvsskatten bör återinföras. Det är dags för överklassen att bidra mer till vår kollektiva välfärd. 

Vi behöver en röd skatteväxling som återställer en ordning där de privata företagen inte subventioneras av våra gemensamma och offentliga medel. Rot, Rut och jobbskatteavdragen behöver tas bort och ersättas med faktiska löneökningar. Det är de privata företagen som ska betala löntagarna, inte statskassan.

När kriget i Ukraina driver på både inflation och upprustning är det dags för fredsrörelsen att återigen samla sina krafter. Stoppa miljardrullningen till militären. Istället för vapen och upprustning behövs resurser till diplomati, fredsinsatser och minskade klassklyftor.