Emilia Leijon-Amrén: Sekos agerande är inget annat än förräderi

Jag brukar skoja och säga att Postnord och dess ledning beter sig som en maffia. Tyvärr ligger mitt fackförbund Seko inte långt därifrån.

Jag har varit fackligt engagerad sedan jag tog på mig min brevbäraruniform för allra första gången. Det finns inget som intresserar mig så mycket som fackliga frågor och orättvisor generellt.

När jag väl började gå fackliga utbildningar förstod jag dock att den så kallade svenska modellen inte riktigt rimmar med min inre kompass.

På utbildningarna får vi lära oss att man ska kompromissa med arbetsgivaren, och hellre ge efter än att starta en konflikt. I min värld ska man sätta hårt mot hårt. Fungerar det inte så lägger man i ytterligare en växel och använder det enda språk som arbetsgivarna förstår sig på, det vill säga strejk.

Det mässas ständigt om att strejk är den absolut sista utvägen. Pratar man om strejk blir man ofta hyschad av facket. Väljer man den vägen så har man redan förlorat striden, ungefär.

Strider ska enligt facket lösas med diskussioner och samförstånd. Men hur ska man kunna nå samförstånd med någon som inte vill förstå? Med någon som bara ser profit istället för rimliga arbetsförhållanden?

Jag har fått höra flera gånger att jag är alldeles för radikal för att bli ett fackligt ombud. Att jag förstör det som facket under många år byggt upp – "relationen med arbetsgivaren”. Ordföranden har ringt och mejlat mig när de tycker att jag har gått över gränsen på sociala medier.

Facket, precis som arbetsgivaren, vill försöka skrämma en till tystnad. Det kanske är av välmening, men det blir tyvärr till arbetsgivarens favör som tackar och bugar för att det vurmas för tystnadskulturen.

Innan min förhandling mot Postnord, uttryckte min förhandlare sig och sa att han hade ”säkra källor” hos ledningen. Han hade då genom dessa hört att jag skulle bli utköpt för X antal månadslöner. Detta var alltså långt innan förhandlingen. Det gav mig en olustig känsla av att jag inte kunde lita på honom.

Han förringade uppmärksamheten som media gett mitt fall genom att säga att det bara var vänstertidningar som skrivit om mig. Inte Svenska Dagbladet, till exempel. Precis som att Kalla fakta och Expressen skulle vara vänsterstyrda.

Min förhandlare sa även i tidningen att visselblåsare borde gå till facket istället för media. Men kan det kanske vara så att man väljer media eftersom facket inte lyssnar? Självkritiken inom facket är som vanligt obefintlig.

En sorglig, men viktig, sak att berätta är att ingen från Seko hörde av sig till mig under den här perioden. Ingen har ens frågat mig hur jag mår. Jag ställde mig trots allt i skottlinjen och var beredd att få sparken för att förbättra arbetsmiljön. Tydligen kämpar jag och facket för helt olika saker.

Vi får höra så många gånger att medlemmarna är facket, vi tillsammans. Varför går då styrelsen gång på gång mot medlemmarna och gör precis tvärtemot vad medlemmarna kämpar för?

Är det verkligen så medlemsstyrda föreningar ska fungera? Att en elit sitter och tar beslut som blir en direkt konsekvens för arbetarna på golvet. Är det demokratiskt?

Sekos ordförande, Gabriella Lavecchia, verkar förvånad över uppgivenheten hos medlemmarna. Hon tycker att ilskan borde riktas mot arbetsgivarna istället.

Skillnaden här är att medlemmarna är väl medvetna om att arbetsgivarna ständigt försöker inskränka arbetsrätten, det är ingen nyhet. Att däremot fackets representanter går mot sina egna medlemmar är något extraordinärt, och borde inte ses som någonting annat än förräderi.

Förbundet och ombudsmännen ska vara medlemmarnas förlängda arm. Inte ha en egen agenda. Men så här blir det tyvärr när verklighetsfrånvända människor med alldeles för höga löner sätts bakom skrivborden.

Våra förfäder som strejkade och slogs för våra rättigheter måste titta på dagens fackpampar med avsmak. Hur kunde det bli såhär?

När vi ändå pratar om agenda så kan jag inte låta bli att fundera över regionrådet Jens Sjöströms löfte till Seko innan valet. Han och Socialdemokraterna skulle göra allt för att behålla tågvärdarna på pendeltågen. Några månader senare bytte Sjöström sida och ställde sig bakom avregleringen av tågvärdarna. Sjöströms tvärgir mot Seko verkade inspirera Lavecchia att göra samma svek mot Sekos medlemmar.

Jag tycker att styrelsen ska ta sitt ansvar nu och avgå frivilligt. Det är det enda rätta efter denna skandal. För att på så sätt upprätthålla någon typ av värdighet hos facket. Om det ens är möjligt.

Emilia Leijon-Amrén
Tidigare brevbärare på Postnord, nu slakteriarbetare