Reportage: En ny vår i Colombia
I ett av världens mest ojämlika länder är nu kommunistpartiet med i regeringen. Proletären rapporterar från ett Colombia där president Petro varnar för statskupp medan regeringen försöker få viktiga reformer genom kongressen.
Det är utan att överdriva en historisk tid i Colombia. Ett av världens notoriskt farligaste länder för vänsteraktivister leds nu av en president, Gustavo Petro, som stöds av kommunistpartiet – och samma kommunistparti har själva en minister i regeringen.
– Vi lever verkligen i en speciell tid av förändring, och jag tror att de som är äldre än jag känner det ännu starkare. Colombia har aldrig tidigare haft en verkligt demokratisk regering, det är första gången som vi har den här möjligheten.
Orden kommer från Claudia Florez, som sedan några månader tillbaka är det colombianska kommunistpartiet PCC:s generalsekreterare.
Samtidigt är den uttalat progressiva regeringen långtifrån homogen, påpekar hon.
– Där finns andra sektorer och organisationer som inte är lika mycket vänster som vi. Men det centrala och som förenar oss är frågan om freden, att nå en slutgiltig förhandlad politisk lösning för Colombia, det är mycket viktigt.
För en svensk kan det nästan vara svårt att greppa hur våldsam Colombias nutidshistoria är, och hur brutalt alla försök att bryta storgodsägarnas makt slagits ner.
I ett drygt halvsekel har olika gerillarörelser sett som enda utväg att ta till vapen mot den jordägande makten. Och efter att den marxistiska Farcgerillan gjorde upp med den dåvarande regeringen om ett fredsavtal 1984 utraderades i det närmaste vänsterfronten Union Patriotica, som bildades av Farc och kommunistpartiet för att föra kampen på politisk väg.
Fler än 6.000 av UP:s medlemmar mördades, och många fler har fått fly sina hem efter hot från samma paramilitära styrkor som skötte slakten.
Claudia Florez är själv ett av tusentals exempel. Hon fick som 22-åring och ledare för ungkommunisterna lämna sin barndomsstad Cucuta 1999, när dödshoten blev för många. Året därpå mördades hennes pappa som var kvar.
– Först önskar man sig hämnd, men det handlade inte om en attack personligen mot mig eller min familj. De dödade min pappa just för att han var kommunist, och det har fått mig att engagera mig ännu mer i partiet.
Idag är situationen lugnare, trots att det inte saknas orosmoln på himlen.
– Jag njuter av ögonblicket vi lever i, även om man inte slutar oroa sig för säkerheten. Och att vara generalsekreterare för partiet är en ära. En utmaning men en ära.
Claudia Florez blev PCC:s första kvinnliga generalsekreterare på kongressen i december förra året. Hon tar över stafettpinnen från Jaime Caycedo, som numera är partiets president – en nyinstiftad post för att bland annat sköta de politiska kontakterna med regeringen och andra organisationer i och utanför regeringskoalitionen.
Kommunistpartiet ingår tillsammans med UP i den spretiga koalition som ledde Petro till seger i presidentvalet förra året, Pacto Historico. Nu försöker regeringen få flera stora reformer igenom kongressen, där den egna koalitionen är i klar minoritet i såväl representanthuset som i senaten.
När Proletären slår sig ned för en pratstund med Jaime Caycedo betonar han de institutionella svårigheterna.
– Det här är en tid av kraftmätning på flera plan, bland annat i kongressen. Vi har ett komplicerat parlamentariskt system, kopierat från USA, konstruerat för att försvåra stora ekonomiska och sociala förändringar.
– En annan kraftmätning gäller innehållet i reformerna. I grunden handlar det om att för första gången föra en politik som är till nytta för den stora majoriteten av folket. Att göra upp med de problem som måste lösas, som förslummade arbetsvillkor, avsaknad av pension för de äldre och den privatiserade sjukvården.
Problem som ännu inte kunnat lösas, nio månader efter att Petro svors in som president. Även om regeringen presenterat såväl en arbetsmarknads- som pensionsreform – där arbetet leds av den ansvariga ministern Gloria Ines Ramirez från kommunistpartiet – och en sjukvårdsreform som ska göra slut på att privata vårdförmedlare har kontrollen över det offentligas resurser till vården.
– Reformerna har många begränsningar, men de attackerar på olika sätt storkapitalet och de överdrivna privilegier som framför allt finanssektorn åtnjuter efter alla nyliberala kontrareformer. Grundläggande rättigheter som sjukvård, pension och arbete har blivit till affärsmöjligheter för stora företag och konglomerat, säger Jaime Caycedo.
Han kallar arbetsreformen – som bland annat innehåller att den normalt betalda arbetsdagen återgår till att vara mellan sex på morgonen och sex på kvällen, och att det därefter ska betalas ob-ersättning (idag varar den normalt betalda arbetstiden fram till 21) – för ett ”civilisatoriskt steg framåt”.
– Att vi går in i ett samhälle där man åtminstone accepterar några fundamentala element i den moderna världen. Ett visst mått av opartiskhet i de kapitalistiska relationerna mellan arbetare och patrón, utan att det är i närheten av den sociala rättvisa som vi eftersträvar.
Förutom de redan nämnda framhåller Jaime Caycedo specifikt också nödvändigheten av en jordreform.
– Landsbygden är nyckeln för att förstå den colombianska verkligheten. Landets eliter, de stora kapital- och landägarna, har alltid varit de som regerar, och de aldrig varit intresserade av att förbättra livsvillkoren för den stora majoriteten. Därför har vi haft sociala explosioner. Det har inte varit för nöjes skull, eller för att bönderna skulle vara terrorister. Våldet kom alltid ovanifrån.
Gerillarörelserna föddes i mitten av 1900-talet, som ett svar på den kompromisslösa politiken från alliansen mellan storgodsägare och staten, konstaterar Jaime Caycedo.
– En av sakerna som bönderna krävde innan de tog till vapen var en demokratisk jordreform. Vi har aldrig haft en landreform som omfördelat ägandet av marken.
Nu har kongressen nyss godkänt en nationell utvecklingsplan, och Petros regering har ett program för att köpa upp bördig oanvänd jord för att dela ut till landlösa bönder. Men av de tre miljoner hektar man vill åt har hittills bara 17.000 hektar kunnat köpas loss.
– Många av de nödvändiga åtgärderna finns i planen, nu handlar det om att genomföra dem. Folket känner inte att deras situation förbättrats. De hör hela tiden talas om förändringar, men ser det fortfarande inte reflekterat i sin vardag.
Det finns också en rädsla hos många fattiga att bosätta sig på mark som redan konfiskerats från narkotikasmugglare och paramilitärer, säger Jaime Caycedo.
– Landägarna finns kvar och vill återta sina marker, och låter mörda de som flyttar dit. Då säger bönderna till regeringen, tack för erbjudandet men vi föredrar att leva. Det är en paradox som visar hur komplicerat läget är.
Presidenten själv var på första maj tydlig med att regeringen måste ha det organiserade folket i ryggen om reformerna ska bli verklighet. ”Vi behöver en arbetarklass som vill regera”, som Petro sa från presidentpalatset – i ett tal som fått högermedia att anklaga honom för att hota med revolution om han inte får igenom reformerna på parlamentarisk väg.
– Petros tal var mycket klart, han visade på svårigheterna vi har. Inte för att vi inte arbetat tillräckligt fort eller varit tillräckligt bestämda, utan på grund av massor av byråkrati och administration. Många onödiga processer som inte tillåter socialt orienterad politik mot dem som behöver den bäst, säger Jaime Caycedo.
Det var överhuvudtaget en ovanlig första maj i Colombia. Fredade från de annars obligatoriska attackerna från polisen kunde fackföreningar och vänsterpartier lugnt demonstrera till stöd för den sittande regeringen och reformerna.
Från andra sidan den politiska skalan kommer istället attacker mot regeringen, liksom inifrån statsapparaten. Colombias riksåklagare Francisco Barbosa, tillsatt under förra presidenten Ivan Duque, anklagar Petro för maktfullkomlighet och för att inte respektera de demokratiska institutionerna.
– Åklagarmyndigheten har dåligt rykte i Colombia, säger Jaime Caycedo. Barbosas föregångare Ernesto Martinez motsatte sig fredsfördraget från 2016 mellan staten och Farc, och Barbosa är på samma linje.
Trots att Petro många gånger om intygat sin respekt för demokratin har Barbosa fortsatt underblåsa de krafter som vill se regeringen falla. Han har bland annat sagt att han ska ta sin familj ut ur landet för att han påstår sig frukta för deras säkerhet, som han håller Petro ansvarig för. Med implikationen att det skulle vara vänstern som stått för den politiska terrorismen i Colombia.
Petro har också varnat för en så kallad mjuk kupp likt i Peru, där åklagarmyndigheten spelade en huvudroll i fängslandet av presidenten Pedro Castillo i december förra året.
– Riksåklagaren försöker se vilken publik han har i vissa sektorer av befolkningen, för att elda på kampanjen för att bli av med Petro på vilket sätt som helst, säger Jaime Caycedo.
Förra veckan demonstrerade också ett tusental pensionerade militärer på huvudtorget Plaza Bolivar i Bogota. Därefter gick den förre ordföranden för de pensionerade militärernas organisation ut och sa att ”i Peru lyckades reservisterna slänga ut en korrupt president. Här ska vi göra vad vi kan för att störta en typ som var med i gerillan”, med hänvisning till att Petro som tonåring gick med i gerillan M-19.
Även om samme riksåklagare Barbosa sagt att han ska utredas för sina uttalanden är det givet att Barbosa själv vill bli av med Petro och att det finns mäktiga krafter i Colombia som vill störta regeringen.
Med tanke på de enorma utmaningar och hot som finns, är tonen i kommunistpartiets veckotidning Voz – Colombias motsvarighet till Proletären – påfallande positiv. I ett besök på redaktionen förklarar Zabier Hernandez Buelvas, som fick ta över som chefredaktör efter Claudia Florez, hållningen:
– Tidningen försöker alltid ge ett optimistiskt budskap. Men om man läser noga ger vi också uttryck för den kritik och oro vi har. Bland annat menar vi att även om regeringen har ett stort folkligt stöd så har man inte gått ut till folket tillräckligt för att få många fler att medverka i fredsprocessen.
Voz är också kritiska till de personer från de traditionella partierna som ingått i regeringen men samtidigt uppenbart motarbetat den, säger han.
– För en månad sedan hade vi till exempel en kolumn mot transportministern, och för en vecka sedan blev han utbytt i Petros omorganisering av regeringen, säger Zabier Hernandez Buelvas och sammanfattar:
– Vi är optimister, vi är numera regeringsparti och vi är en tidning som stöder regeringens politik. Men som marxister behåller vi alltid vår kritiska hållning.
I samtalet med Jaime Caycedo kommer vi in på det område där det finns mest potentiell friktion mellan PCC och regeringen: utrikespolitiken.
– Bara det att Petro blev vald till president tog ifrån USA alternativet av en militär invasion av Venezuela från colombianskt territorium, vilket är väldigt positivt. Samtidigt är Colombia det enda land i Latinamerika som är global partner till Nato och till USA:s armé, vilket vi är helt emot. Det binder oss till en aggressiv militär kärnvapenpakt som är ett instrument för USA:s utrikespolitik, och mitt i en världskris för kapitalismen, säger Jaime Caycedo.
Han är kritisk till Petros otydlighet i flera känsliga frågor i förhållande till USA-imperialismen. Bland annat är det fortfarande oklart vad regeringens egentliga hållning är till att USA vill bygga ytterligare en militärbas på den naturskyddade ön Gorgona utanför Colombias kust mot Stilla havet, och vad som ska hända med de sju baser som USA redan har i Colombia.
I september förra året kom Petro dessutom överens med USA om att Colombia ska patrullera tillsammans med USA:s sydkommando i Amazonas, officiellt för att släcka skogsbränder, ett samarbete som innebär att Colombia får några helikoptrar av USA.
– Men ett viktigt land i regionen som Brasilien accepterar inte USA:s närvaro i södra Amazonas. De ser det istället som ett geopolitiskt problem i hjärtat av sitt territorium. Här har vi en motsättning, då vår uppfattning ligger närmare Brasiliens än Petros. Det har vi också runt den planerade flottbasen på Gorgona, liksom om närvaron av militärbaser i vårt land.
Vad gäller en mer allmän frågeställning om huruvida ett kommunistiskt parti överhuvudtaget bör ingå i en ”progressiv” men ideologiskt oklar regering, likt den som leds av Gustavo Petro i Colombia, är Jaime Caycedo pragmatisk.
– PCC är fortfarande ett revolutionärt parti. Vi kommer ur en historisk erfarenhet som vi inte avsäger oss. Men vi arbetar nu under andra förutsättningar, med en demokratisk regering som vi har hjälpt till att skapa genom ett strategiskt arbete, baserad på enighet av demokratiska krafter som vill se strukturella förändringar.
– På längre sikt vill vi leda förändringen mot socialismen, och det döljer vi inte på något sätt. Men vi vet att varje aspekt av en strategi har sin tid. I de nuvarande förhållandena utnyttjar vi utvecklingen av processerna för att avancera. För att försöka besegra fascismen i vårt land, för att försöka besegra paramilitarismen, säger Jaime Caycedo.
Hans efterträdare som generalsekreterare, Claudia Florez, menar att partiet i det nuvarande läget har ett direkt ansvar att gå in och påverka utvecklingen.
– Vi både har och försöker skapa vår egen erfarenhet. Vi vill inte ha en kalkerad kommunistisk politik som säger vad man ska göra i varje situation. Vårt parti har alltid varit en del av den folkliga kampen i Colombia, och vi måste nu ta vårt ansvar och vara en del av regeringen som en del av den kampen. Vi kan inte överge den folkliga rörelsen och organisationen.
– Vi är också där för att påminna regeringen om hur den kom dit och varför den är där. Vi är inte i regeringen för Petros skull. Vi är där för att genomföra ett regeringsprogram som enade vänstern, och nu måste vi alla försvara programmet. Vi kan inte bara stå vid sidan av och vara nationens kritiska samvete utan att själva göra något.
Samtidigt erkänner hon att den nya positionen tvingat fram en attitydförändring i partiet.
– Det är enklare att vara i opposition än att komma med de konkreta förslag som ska lösa några av landets svåraste problem med ojämlikhet.
Som PCC:s första kvinnliga ordförande är Claudia Florez väl medveten om de specifika problem som kvinnor möter i Colombia.
– Den här regeringen har gjort mycket för att stärka kvinnors roll i politiken, på alla nivåer och både i stad och på landet. Inte bara reformer utan också ideologiskt och kulturellt. Hur bryter vi med en logik som vi har inkörd i huvudet, att kvinnor inte behövs i alla sammanhang? Att vi duger till vissa saker men inte till andra?
– Så kan det inte fortsätta, och därför måste vi både stärka kvinnors roll och den feministiska rörelsen. För de hänger ihop, det är inte en strid mellan män och kvinnor utan mot patriarkatet.
Claudia Florez som är från gränsstaden Cucuta framhåller också Petros förändrade politik gentemot Venezuela.
– Något av det viktigaste regeringen gjort hittills har varit att öppna gränsen så att colombianer och venezolaner åter kan träffas. Den förra regeringen hjälpte USA att isolera Venezuela, utan att bry sig om kostnaderna och lidandet runt gränsen. Men vi är samma folk, och nu kan barn återigen växa upp på båda sidor gränsen.
– Det här historiska ögonblicket i Colombia är mycket viktigt, och jag är väldigt glad över att vara med om det. Nu gäller att öppna det politiska spektrumet ännu mer, säger Claudia Florez.
– Det här är inte en tid för att stoppa huvudet i sanden, utan för att gå ut och upptäcka, bygga och gå framåt. För att gå ut och prata med folket.