Ledare: Europeisk limbo

Valet i USA har skakat om det europeiska etablissemanget. Trumps tal om protektionism och minskat stöd till Ukraina har skapat oro i Bryssel, Paris och Berlin. Krismötena har avlöst varandra, speciellt i Berlin efter att den socialdemokratiske förbundskanslern Olaf Scholz sparkat sin liberala finansminister och utlöst en regeringskris. Nyval ska hållas i februari och till dess framställs Tyskland som ett ingenmansland utan styrning och det i ett läge när den tyska ekonomin går mycket dåligt.

Hela detta år har Tyskland haft negativ tillväxt. Arbetslösheten har ökat och ligger nu på 6,1 procent. Regeringskrisen utlöstes av ideologiska motsättningar inom den liberalgröna sosseregeringen om hur budgetens hål på 13 miljarder euro skulle täppas till. Socialdemokraterna vill låna pengar, liberalerna vägrade.

Bakgrunden till krisen finns att söka i kriget i Ukraina och den höga inflationen. Vid tvåårsdagen av det ryska anfallskriget uppgick det tyska stödet till Ukraina till 37 miljarder euro. Till dags datum uppgår enbart det militära stödet till 28 miljarder euro.

Om nu USA beslutar sig för att avveckla, avbryta eller minska sitt stöd till Kiev-regeringen måste Tyskland och EU fylla dessa hål om status quo ska behållas i kriget; eller så måste förhandlingar om ett avslut för kriget inledas. Det är bakgrunden till att Olaf Scholz förra fredagen ringde till Putin för ett timmes samtal om kriget. Deras första samtal på två år.

Den tyska industrin, där bilindustrin är central, går dåligt. Tysk industri har varit sena med att ställa om till elektrifieringen och konkurrensen från Kina är hård, vilket kan avläsas i rejäla börsnedgångar för de tyska biljättarna. 

Volkswagen, Europas största biltillverkare, har flaggat för fabriksnedläggningar i Tyskland. Men trots problemen i företaget gödslas pengar över ägarna. Senaste utdelningen gav aktieägarna 4,5 miljarder euro. 

Facket IG Metall har reagerat kraftigt och krävt löneökningar på sju procent och en övergång till fyradagarsvecka. Företaget har svarat med ett skambud vilket gör att massiva strejker kan bli verklighet i december.

Ett införande av amerikanska tullar skulle kraftigt påverka den tyska industrin. Tyskland är USA:s femte största handelspartner och det land i EU som har störst handel med USA. De tyska problemen blir därför även EU:s problem.

I Bryssel har Ursula von der Leyen arbetat intensivt för att forma ett starkt och brett lag för att utifrån hennes konservativa perspektiv möta de utmaningar som unionen står inför. Samförstånd i stället för splittring och konfrontation, har varit hennes tanke när den nya EU-kommissionen ska utses och godkännas. 

Ska det komma något gott ur de växande motsättningarna, krävs en organiserad arbetarklass som tar strid för sina intressen.

I skuggan av medias fokus på valet i USA har de föreslagna EU-kommissionärerna under flera veckor frågats ut av EU-parlamentet. Det är i princip den enda gången det förment demokratiska parlamentet har någon reell makt. 

Ledamöterna kan stoppa en kandidat från att bli vald, men vanligen handlar det om att de ger någon bakläxa och att denne sedan blir vald. Men denna gång hade parlamentsledamöterna tagit till sig av von der Leyens tankar om borgfred – och frågorna var tamare än vanligt.

Annat lät det i försommarens valkampanjer inför EU-valet. Då var det så viktigt att vi skulle rösta in politiker som skulle till Bryssel och påverka. När de väl får chansen stryker de som regel makten medhårs.

Trots parlamentets tama utfrågning blev den svenska föreslagna kommissionären, moderaten Jessika Rosvall, som första kandidat i denna vända inte direkt godkänd. Rosvall, som är föreslagen som miljökommissionär, svarade svävande och undvek att svara på flera specifika frågor. Men i ett EU där lobbyväldet ändå styr, säger det kanske mer om Rosvall än om parlamentets demokratiska möjligheter.

Senaste veckan har det emellertid gnisslat i godkännandet av den nya EU-kommissionen som försenats. De stora partigrupperna av sossar (S&D) och konservativa (EPP) samt liberalerna har av partiegoistiska skäl valt att lurpassa på varandra och varken godkänna eller stoppa de sex kandidaterna till de tunga vice ordförandeposterna. 

von der Leyen har velat ha personer från olika partigrupper, vilket bland annat medför att en representant för ytterhögern för första gången får en av de högsta positionerna i EU. Det handlar om Raffaele Fitto från Giorgia Melonis Italiens bröder.

EPP och von der Leyen vill stärka banden med den mer invandrarfientliga och EU-kritiska konservativa partigruppen ECR, där Sverigedemokraterna ingår. Syftet är att få en mer högerinriktad majoritet i EU. Denna utveckling försöker socialdemokrater och liberaler motarbeta vilket nu renderat i en pattställning.

Den liberala europeiska makteliten befinner sig i ett trängt läge. I Frankrike förlorade Emmanuel Macrons parti stort i sommarens parlamentsval, men han klamrar sig trots det kvar vid makten – beroende av stöd från Le Pens högerextrema Nationell samling. I Tyskland skakas de etablerade partierna av extremhögerns framväxt, men också av det vänsterpopulistiska BSW:s framgångar.

Gigantiska satsningar på militär upprustning, impopulära och inte sällan verkningslösa klimatpolitiska åtgärder och en fortsatt nyliberal nedskärningspolitik eldar på missnöjet hos en stor del av Europas befolkning. 

Lägg därtill det senaste decenniets flyktingströmmar och växande segregation så har det skapat ett politiskt klimat som gynnat extremhögern, samtidigt som arbetarklassen tryckts tillbaka och splittrats. 

Trumps återtåg till Vita huset är bara det senaste exemplet. När maktkartan ritas om i det som kallas en mer multipolär värld har Europas gamla makteliter svårt att manövrera.

Var det kommer att landa återstår att se. Men en sak är säker. Ska det komma något gott ur de växande motsättningarna, krävs en organiserad arbetarklass som tar strid för sina intressen.