Frihet, jämlikhet och gula västar

De gula västarnas vägblockader och demonstrationer har skakat Frankrikes regering med president Emmanuel Macron i spetsen. Proletären deltar i de gula västarnas tionde lördagsdemonstration i Paris.

Temperaturen har letat sig över nollstrecket och det knappt märkbara snöandet har övergått i lätt duggregn. Det är lördag förmiddag och Paris förbereder sig för ännu en akt i den pjäs som pågått sedan den 17 november och som fått namnet Les Gilets Jaunes, de gula västarna.

För bara en timme sedan visste vi inte hur dagen skulle se ut. De gula västarna väntar in i det sista med att utlysa samlingsplatser för att inte polisen ska sabotera planerna.

Tidigare i veckan inledde regeringen och president Emmanuel Macron en Grand débat national, en stor landsomfattande debatt. På tv ses Macron sitta omgiven av borgmästare från kristyngda småstäder. Har Macrons inbjudan till dialog och debatt dämpat ilskan?

Tunnelbanan är åtminstone delvis nedstängd och utströdda polisbilar och trafikpoliser dirigerar om trafiken så att gatorna känns ganska ödsliga. Nu styr vi stegen mot Les Invalides, det pampiga byggnadskomplex med muséer och monument där Napoleon ligger begravd. Det är här Act X, den tionde akten, ska börja.

– Grand débat? Skitsnack! Jag tror inte på dem. De är lögnare. Sarkozy förrådde oss, Hollande förrådde oss och Macron förråder oss ännu mer, säger Philippe Peche, en äldre herre i rutig basker och runda glasögon. Han är pensionerad bilarbetare och arg för att den låga pensionen är frusen samtidigt som skatten för låginkomsttagare är för hög.

Stämningen framför armémuséet vid Les Invalides är förväntansfull. Redan har tusentals fransmän i gula västar samlats. Enligt flygblad som delas ut är planen att tåga genom Paris och sedan återvända till Les Invalides.

Unga och gamla, i tjocka jackor och halsdukar. En del enkelt klädda, andra uppklädda. Några har med sig öl och en och annan har, av lukten att döma, annat än tobak i sina rullade cigaretter.

Här finns aktivister med klistermärken och pins från olika vänsterorganisationer, men de flesta ser ut som folk gör mest.

Alla förenade i sina gula västar.

– Allt började med skatterna, säger Lidia som är lärare på en yrkesutbildning för arbetslösa.

– Skattelättnader för de rika samtidigt som de höjde skatterna för arbetar- och medelklassen. De gula västarna är klasskamp mot de höjda skatterna.

Hennes väninna, hemtjänstarbetaren Corinne, håller med.

– Vi protesterar mot de privilegierade och mot ojämlikheten.

På sina gula västar har de klistermärken med texten Taxon les Riches, beskatta de rika.

Nu avgår det gula tåget från Les Invalides. En kakafoni av tutor, slagord, musik och sång. Då och då höga knallar av smällare.

Marseljäsen ljuder över tåget. De revolutionära textraderna sjungs med inlevelse:

Aux armes, citoyens! Till vapen, medborgare! Ställ upp i raka led! Framåt, framåt!

I det gula tåget syns inga raka led, men demonstrationen är den andra i rad som är mer organiserad än de tidigare. En del har olika typer av armbindlar och i tåget går grupper klädda i skyddsutrustning och röda kors-flaggor.

– Vi är här som ett frivilligt vårdteam, som vi själva organiserat, säger socialarbetaren Virginie Vadet.

Vad hon och hennes kamrater i vårdteamet förbereder sig för är uppenbart. Många av de gula västarnas demonstrationer i de större städerna har slutat med sammandrabbningar med polisen.

Visst har demonstrationerna dragit till sig huliganer och vandaler. Och visst tar många gula västar avstånd från vandalismen och våldet. Men många menar att sammandrabbningarna på gula västarnas demonstrationer är av en ny typ. Vanliga människor, som aldrig tidigare slagits med polisen, har tvingats försvara sig mot en poliskår som inte gör skillnad på huliganer och arga pensionärer.

Av de tio som hittills dött i protesterna har de flesta visserligen dödats i bilolyckor vid vägspärrar. Men hundratals har skadats av tårgasgranater och så kallade flashballs, gummikulor som – speciellt när de träffar ansiktet – orsakar mycket otäcka skador. Skadorna syns på plakat och bilder som flera gula västar bär med sig i demonstrationen.

– Macron måste avgå. Han är en despot. En diktator som inte respekterar folket, säger Virginie Vadet.

Långsamt rullar det gula tåget fram på Paris gator. Då och då lutar sig människor ut ur sina lägenheter, vinkar och hejar på demonstranterna.

Vi får höra att demonstrationen eventuellt ska gå mot parlamentet, och att det kan bli våldsamt. Slagorden ekar:

Libérer Christophe! Frige Christophe!

Christophe Dettinger är den tidigare boxaren och franske mästaren i lätt tungvikt som för två veckor sedan fångades på film när han med nävarna konfronterade kravallpoliser utrustade med sköldar, hjälmar och batonger.

– Jag var förbannad för vi hade beskjutits med tårgas. Jag agerade dumt, men jag försvarade mig, förklarade ”zigenaren från Massy”, som han kallas, i en video innan han överlämnade sig själv till polisen.

En insamling för att betala Dettingers rättegångskostnader hann nå 114000 euro – 1,2 miljoner kronor – innan den stoppades av myndigheterna.

Dettinger är nu en av tusentals som riskerar ett mer eller mindre hårt straff för upplopp, vandalism eller våld mot tjänsteman. För många fransmän är detta bara ytterligare ett tecken på maktens hyckleri. De påminner om Emmanuel Macrons egen livvaktschef Alexandre Benalla, som under årets första maj fångades på film när han iklädd polisuniform misshandlade en ung demonstrant.

Det visade sig att Benalla inte var i tjänst, utan ”lånat” en polisuniform för att ”lära sig” om polisinsatserna. För detta blev han visserligen avstängd från sin tjänst, men slapp rättsliga påföljder.

Vandringen genom Paris fortsätter. De gula västarna sjunger ramsor som skulle få liberala redaktörer och ledarskribenter hemma i Sverige att få hjärtsnörp av moralpanik:

Emmanuel Macron, on vient te chercher chez toi! Emmanuel Macron, vi kommer och hämtar dig i ditt hem!

– Jag är emot den perverterade globaliseringen och nyliberalismen, säger psykoanalytikern Yann Brunn som håller den franska trikoloren högt i luften medan han pratar med Proletären.

Den viktigaste frågan?

– Friheten. Och jämlikheten. Ett jämlikt skattesystem med en större omfördelning av rikedomarna.

Många av de gula västarnas krav vänder sig mot det orättvisa skattesystemet och de nyliberala avregleringarna. På den lista som självutnämnda representanter för de gula västarna i december förra året lämnade in till regeringen finns bland annat krav på höjd skatt för de rika, det ursprungliga kravet på sänkt skatt på diesel och bensin liksom hyresreglingar och ett återförstatligande av gas- och elnätet.

Runt om oss, bland hemmasnickrade skyltar och målade banderoller, syns paroller som vänder sig emot de rika, mot storföretagen och eliten. Kraven spretar precis som man kan förvänta sig när de vuxit fram ur folkmyllan istället för i några korrekta ideologers huvuden.

Här finns krav på Frexit, utträde ur EU, och en reform av banksystemet.

– Bankerna krossar oss, säger pensionären Evelyn Dorbet.

– Vi kan inte njuta av livet längre. Vi bara överlever.

En förkortning som också återkommer på många plakat är RIC, Referundum Initiative Citoyenne, ungefär Medborgarinitiativ för folkomröstningar. Det går ut på att medborgare genom en oberoende nationell webbsida ska kunna lämna in lagförslag som, om de får stöd av minst 700000 väljare, ska beredas för folkomröstning.

– Dagens parlament representerar inte längre folket, säger en man i militärinspirerad utstyrsel och Robespierre-citat på sin gula väst.

Han vill inte uppge sitt namn eller ha med sitt ansikte på bild eftersom han tjänstgjort inom militären och nu har ett säkerhetsklassat jobb på ett kärnkraftverk.

– Det finns så många lobbygrupper och aktieägare som utövar tryck på parlamentarikerna och ser till att lönerna inte höjs. Jag har inte fått en löneförhöjning på sju år.

Stämningen har blivit lite mer spänd, i takt med att andelen som maskerar sig blivit större. Ramsorna är desamma som tidigare:

Macron, demission! Macron, avgå!

Vi får höra rykten om uniformerade nazister längst fram i tåget, men när vi en timme senare når den diffusa frontlinjen för demonstrationen syns inga som passar in på den beskrivningen.

I media har de gula västarna ibland anklagats för att bestå av rasister. I vissa städer har nationalistiska grupper deltagit i demonstrationerna och i södra Frankrike, där extremhögern är större, är läget kanske annorlunda än i Paris.

Vi träffar demonstranter med olika bakgrund, men ändå tycks personer med invandrarbakgrund vara underrepresenterade. Många gula västar tillhör den grupp av marginaliserade och besvikna arbetarväljare, ofta från landsbygden, som röstar på Marine Le Pens Rassemblement National, Nationell samling. Men andra har, enligt undersökningar, röstat på Jean-Luc Melenchons vänsterpopulistiska parti La France Insoumise, Okuvliga Frankrike, eller helt enkelt avstått från att rösta.

Bland de vi pratar med säger en att alla partier är lika korrupta. En annan röstade på Melenchon i första presidentvalskampanjen och blankt i andra. En tredje röstade emot Le Pen i andra omgången – och därmed för Macron.

Mitt bland alla gula västar träffar vi en politiker. Eric Coquerel är politisk koordinator och parlamentsledamot för La France Insoumise. I sitt gråvita hår, sin blå jacka och röda halsduk – men utan gul väst – matchar han de franska flaggor vi har runt oss.

– La France Insoumise har stöttat de gula västarnas mobilisering från första början. Vi analyserar inte rörelsen utifrån vilket parti deltagarna röstar på, utan utifrån kraven de ställer. Och kraven är väldigt lika vårt program. Det handlar om rättvisa, jämlikhet och ett stopp för skattelättnaderna för de rika, säger Eric Coquerel som kallar det demokratiska tillståndet i landet för katastrofalt.

– Vi lever i en presidentiell monarki där en man bestämmer, uppbackad av den finansiella oligarkin och de stora medierna. Det går inte att kalla det för en demokrati.

Eric Coquerel pratar om en revolutionär situation.

– Det är inte säkert att det kommer att explodera. Men det är möjligt. Inte en revolution som i stormningen av vinterpalatset, men en medborgerlig revolution som radikalt kan ändra fransk politik, leda till nyval och förbättringar.

Inte heller Eric Coquerel ger mycket för den landsomfattande debatten.

– Macron försöker köpa tid, men lurar sig själv om han tror att han kan stoppa den här rörelsen.

Revolutionär situation eller inte. De gula västarna har skakat det franska samhället i grunden. Macrons regering har tvingats till eftergifter. Skattehöjningarna på diesel och bensin är slopade och minimilönen har höjts.

Men hur kan de gula västarna gå vidare? Några vi talar med vill se strejker och mer samarbete med fackföreningsrörelsen. De stora fackföreningarnas ledningar, inklusive radikala CGT och SUD, ställde sig tidigt avvaktande till de gula västarna. Men lokalt har det sett annorlunda ut.

Vi ser många med fackföreningsmärken och fanor.

– De gula västarna måste ta kampen vidare genom strejker. Nu har vi chansen till en rörelse från olika delar av samhället som talar för alla. Om alla fortsätter kampen på sina arbetsplatser kan vi få till en generalstrejk, säger Anais Lombert, medlem i fackföreningen SUD:s järnvägssektion.

Låssmeden Miguel Lopez, iklädd en röd CGT-väst, är inne på samma linje.

– Under majupproret 1968 vann några miljoner strejkande arbetare på några veckor mycket av det vi slåss för att försvara idag.

Efter fem timmar närmar sig demonstrationen åter Les Invalides. Vi ser hur maskerade aktivister ansluter sig till demonstrationen från en sidogata. Kanske är det svarta blocket-anarkister? De beryktade nazisterna? Eller polisinfiltratörer?

Senare på kvällen bryter de utlovade bråken med polisen ut. Vi ser det på tv, på ett libanesiskt falafelhak i stadsdelen Montparnasse.

Enligt media deltog lika många i de gula västarnas protester som förra helgen, runt 80.000 i hela Frankrike, omkring 10.000 i Paris. Siffror många fnyser åt.

– Media ljuger, konstaterar vår bordsgranne som fortfarande har sin gula väst på sig.

Han presenterar sig som anarkist och egenföretagare.

– Det blir inbördeskrig, fortsätter han med en känsla för dramatik passande en fransk anarkist.

Den tionde akten är slut men pjäsen Les Gilets Jaunes har bara börjat.