Fullt ös, isdansös

Så kom den till slut – långfilmen om Tonya Harding, konståkningens svarta får. Den mytomspunna bruksortstjejen som gjorde succé i slutet av 1980- och början av 1990-talet, men vars karriär fick ett sorgligt slut efter en av idrottsvärldens största skandaler.

I, Tonya påstår inte att den ger publiken sanningen, hela sanningen och ingenting utom sanningen, däremot får man en underhållande och förvånansvärt nyanserad, icke-hollywoodsk bild av Hardings liv. Dessutom verkar hon själv ha gett filmen sin välsignelse, vilket väl får anses vara ett intyg på att filmskaparna prickat rätt.

Stjärnskottet Margot Robbie gör en bra Harding, men det är Allison Janey i rollen som hennes excentriska  knegarmorsa som stjäl showen. En knepig karaktär – härligt kaxig, men också bitter, våldsam och manipulativ. Skickligt spelad hursomhelst. 

Våldsamma och manipulativa typer verkar det ha varit gott om i Hardings liv. Hennes make, Jeff Gillooly, inte minst. Filmen är baserad på vittnesmål från alla parter, men hur man än vrider och vänder på historien verkar våldet ha varit allerstädes närvarande.

Skridskoåkningen gick det desto bättre med. Harding var till exempel den första amerikanska kvinnan som lyckades landa en trippelaxel (sportens kanske svåraste hopp) i tävlingssammanhang och hon kom etta i USA-mästerskapen 1991 för att sedan komma tvåa i VM samma år.

Konståkningsvärlden dryper av klassförakt och Harding fick kämpa hårt mot illvilliga domare, som länge vägrade ge henne full pott och skicka henne till vinter-OS. Hon ansågs inte vara tillräckligt ”presentabel”. Men trots hemsydda tävlingskläder och ett eldigt bruksortstemperament tog hon sig till OS i Albertville där hon fick en fjärdeplats. 

Tyvärr är det inte karriären Harding är bäst ihågkommen för, utan sättet på vilket den fick ett abrupt slut. 1994, precis innan OS i Lillehammer, fick hennes konkurrent, isprinsessan Nancy Kerrigan, sitt knä sönderslaget med järnrör på uppdrag av Jeff Gillooly. Hur mycket Harding hade att göra med attacken tar filmen, förmodligen med rätta, inte ställning till, men hon fick en villkorlig dom och blev utslängd från amerikanska konståkningsförbundet – ett tungt straff som innebar att hon aldrig mer fick tävla.

Tyvärr är det inte karriären Harding är bäst ihågkommen för, utan sättet på vilket den fick ett abrupt slut.

De sensationslystna amerikanska medierna slet henne i stycken. De lät henne vara först när de fick nästa skandal på kroken – fallet OJ Simpson. Harding gjorde senare en kortlivad boxningskarriär och medverkade i diverse C-kändisjippon, men landade som svetsare och målare på fabrik, hedervärda yrken, men i USA räknas detta förstås som ett totalt misslyckande. 

Svart komedi, biografi, relationsdrama, mockumentär, feel-bad-klasskildring – med I, Tonya får du allt på samma gång. Snöra på några fenomenala konståkningscener också. Dopade med datorgrafik, visst – men inte mindre spännande för det.

Rekommenderas till alla oavsett konståkningsintresse. Mitt var minimalt, nu något större.