Hamas – antisemitisk terrorgrupp eller nationell befrielserörelse?

Sedan den 7 oktober – då Hamas tillsammans med andra palestinska motståndsorganisationer genomförde ett historiskt anfall mot ockupationsmakten Israel – har namnet Hamas upprepats otaliga gånger i massmedia. De första veckorna med prefixet ”terrorstämplade”, som sedan dess bytts ut i public service till att helt enkelt bli ”terrorgruppen Hamas”.

I den första versionen nämns aldrig vilka det är som terrorstämplat Hamas, nämligen Israels uppbackare i USA och EU. 

Då ska man komma ihåg att den idag över hela världen så uppburne Nelson Mandela tillsammans med den sydafrikanska befrielseorganisationen ANC var på USA:s terrorlista ända fram till 2008 – hela 18 år efter att Mandela frigavs från apartheidstaten Sydafrikas fängelse, och 14 år efter att han valdes till Sydafrikas president när apartheid fallit.

Och varför Hamas skulle förtjäna ”terror”-epitetet mer än apartheidstaten Israel, som dödat omkring 1 500 kvinnor och barn i veckan sedan den 7 oktober, förklaras knappast i SVT och SR.

I Israel är propagandan ännu mer uppskruvad, där heter det från premiärminister Netanyahu att ”Hamas är IS” och att ”Hamas kalifat ska bekämpas av den civiliserade världen likt nazisterna bekämpades”.

Bilden som målas upp är att Hamas dels skulle vara samma sak som IS och dels de tyska nazisternas arvtagare, i att de påstås vilja döda alla judar.

Desinformation om att Hamas skulle vilja döda alla judar har spridits också i Sveriges Radio. Strax efter attacken den 7 oktober påstods det felaktigt i P1 Morgon att Hamas uppmanat till mord på judar i hela världen – vilket Sveriges Radio vägrade kommentera när Proletären uppmärksammade SR:s fake news.

Försöket att blanda ihop Hamas med IS, den enda terrorsekt som kan närma sig Israel i blodtörst, är att fullständigt blanda bort korten. Domedagssekten Islamiska staten vill tvinga fram ett världsomfattande kalifat över nationsgränserna, och har med det målet för ögonen terroriserat och krigat både mot existerande nationalstater, som Syrien, och mot etniska grupper som vill ha en egen stat, som kurderna.

Dagens Hamas är istället i grunden en nationell motståndsrörelse mot den israeliska ockupationen, om än med islamistiska förtecken. Både i Gaza och på Västbanken koordinerar Hamas aktionerna mot Israel med den sekulära socialistiska motståndsrörelsen PFLP (Folkfronten för Palestinas befrielse). Ett liknande samarbete mellan IS och till exempel kurdiska PKK, eller det syriska kommunistpartiet, är otänkbart.

Netanyahus försök att klumpa ihop Hamas med IS klingar ännu falskare med tanke på att det är Israel som faktiskt samarbetat med IS i Syrien mot den syriska regeringen, och låtit ”rebeller” som stred mot regeringen i Damaskus få sjukhusvård i de av Israel annekterade Golanhöjderna. 

Samtidigt är bilden om man ser till hela regionen mer komplicerad än i Gaza och på Västbanken – där ockupationsmakten Israel vill förinta eller fördriva inte bara Hamas utan alla palestinier, och där de enligt folkrätten har rätt till väpnat motstånd. 

Hamas ursprung i det sunnitiska Muslimska brödraskapet fick även Hamas att ta parti för rebellsidan i början av kriget i Syrien. Organisationen tog avstånd från den syriska regeringen och flyttade sitt högkvarter från Damaskus till Qatars huvudstad Doha. Det är därför Qatar haft en så viktig roll i förhandlingarna om fångutväxlingar mellan den israeliska gisslan i Gaza och de tusentals palestinier som sitter fängslade i Israel.

Relationerna mellan Syrien och Hamas har sedan dess åter förbättrats, och Hamas tillhör samma motståndsaxel mot Israel och USA-imperialismen som Iran, Syrien och shiamuslimska Hizbollah i Libanon. 

Likt Hizbollah har Hamas också stor politisk och social verksamhet. Framför allt sedan Hamas ställde upp i och vann valet till Palestinska myndigheten 2006, och sedan dess har styrt Gaza.

Men till skillnad från Hizbollah har Hamas inte benhårt hållit fast vid sitt gamla krav på en enstatslösning. Långt från propagandan om Hamas som kompromisslösa föreslog Hamas efter valsegern 2006 en tioårig vapenvila med Israel, mot en tvåstatslösning enligt 1967 års gränser. En utsträckt hand som nobbades av Israel och västvärlden.

Hamas övergripande mål är att befria Palestina och bilda en stat där också andra religiösa grupper än muslimer ska kunna utöva sin tro i fred och säkerhet. Det framgår klart i rörelsens program från 2017, där rörelsens karaktär som nationell befrielse- och motståndsorganisation slås fast i första punkten.

När organisationen bildades i samband med den första intifadan 1987 var den religiösa tyngdpunkten mycket tydligare, liksom kopplingen till Muslimska brödraskapet. Hamas har sedan dess fått ökat stöd genom sitt konsekventa motstånd mot Israel – liksom PFLP vägrade Hamas erkänna Osloavtalet från 1993 som skapade den palestinska myndigheten, PA. 

Hamas har också understötts av Israels, och inte minst Netanyahus, eget agerande. Netanyahu har velat ha splittring mellan Hamas och det korrumperade Fatahpartiet, som dominerar PA och som administrerar ockupationen i delar av Västbanken åt Israel.

Samtidigt har Netanyahu de senaste veckorna, i sitt motstånd mot varje politisk lösning, sagt att Fatah är ”lika farliga som Hamas”. 

Netanyahu och andra i Israels stats- och militärledning har också i praktiken gynnat det islamistiskt färgade motståndet genom riktade mord och arresteringar av mängder av ledare från det sekulära socialistiska palestinska motståndet, som var mycket starkare på 1970- och 80-talet.

Bland annat mördades PFLP:s generalsekreterare Abu Ali Mustafa av Israel 2001. Ahmed Sa’adat som tog över har suttit fängslad av Israel sedan 2002. 2006 dömdes han till 30 års fängelse.

Sedan dess har Hamas vuxit sig starkare på vänsterns bekostnad – med terrorstaten Israels goda minne.